Sverige tar EU-klubban med en gäspning

Läget kunde vara bättre när Sverige tar över ordförandeklubban i EU den 1 januari. Rysslands aggressionskrig i Ukraina lär inte upphöra i närtid samtidigt som inflationen och rekordhöga elpriser äter sig in i folks plånböcker i hela unionen.

Prioritet ett för Sverige blir att samla medlemsstaterna runt ett fortsatt stöd till Ukraina.

– Här är det Sveriges ansvar att styra unionen genom ordförandeskapet på ett sätt som stöder Ukraina så mycket EU bara kan, säger Jakob Lewander, utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier.

Här finns helt klart en chans att lyckas även om länder som Ungern sätter sig på tvären. Värre är det med en rad andra tunga lagförslag som ligger på bordet i Bryssel. Bland annat den Migrationspakt som kommissionen presenterade i september 2020.

Ytterligare konfliktytor blottas i alla de förslag som rör kommissionens och president Ursula von der Leyens stora hjärtefråga – klimatpolitiken. Inom ramen för "fit for 55" har kommissionen gått på offensiven och tagit fram flera strategier som innehåller både nya lagförslag som tuffa revideringar av liggande förslag på klimatområdet.

Det handlar om breda och tunga förslag som kan få stora konsekvenser för Sverige om de genomförs.

Så här är väl Sverige ordentligt förberett och på tå?

Nej, snarare tvärtom menar Anders Edholm, tidigare chef för Svenskt Näringslivs EU-kontor i Bryssel. I valrörelsen var EU en icke-fråga. Det svenska stödet för medlemskapet är visserligen starkt, men samtidigt har intresset för att arbeta i EU minskat. Det har resulterat i ett inflytandeunderskott av tjänstemän, forskare och experter i Bryssel, menar han. Något även nättidningen Europaportalen noterat.

– Det betyder att vi inte är med och deltar med våra perspektiv när det börjar skissas på olika förslag från kommissionen. Det är betydligt svårare att komma in i efterhand och försöka påverka, säger Edholm.

– För att vara inflytelserik och påverka lagförslagen så måste man vara med från början. När förslagen lämnat kommissionen, hanterats av parlamentet för att gå in i slutdiskussionerna, då är det för sent, konstaterar Jakob Lewander.

Emma Wiesner, EU-parlamentariker för Centerpartiet i Bryssel, är trött när Fokus når henne. Hon har förhandlat om unionens klimatpolitik till klockan 03.30 på morgonen samma dag.

– Vi fick igenom en skärpning av utsläppsmålen fram till 2030 och att fler sektorer ska inkluderas i utsläppshandeln. Lite trist att det inte fått större genomslag hemma.

På frågan om hon håller med Anders Edholm om att det finns ett svenskt inflytandeunderskott svarar hon ja med eftertryck och lägger till att det finns en dubbel problematik här.

Ett inflytandeunderskott, men också ett tilltagande ointresse från Sveriges sida att lösa olika stora frågor gemensamt vilket bland annat beror på att kommissionen blivit alltmer politisk.

– Visst, jag förstår den oviljan. Jag är de-centralist och tycker att problem ska lösas så nära människor som möjligt, men stora frågor löser vi bäst tillsammans. Så är det bara. Det här inflytandeunderskottet och oviljan att arbeta med EU gör att Sverige halkar efter i viktiga frågor.

Skogs- och markfrågorna är exempel på det. Den konflikten grundar sig i att kommissionens ambitioner på klimatområdet frontalkrockar med den svenska skogsnäringen.

– I skogsfrågorna har Sverige tveklöst varit för sena på bollen. I stället har andra länder skickat in duktiga personer med sina länders intressen närmast hjärtat, och så skriver man en lagstiftning som inte fungerar för Sverige och det sätt vi brukar skogen, säger Emma Wiesner.

För Maria Strömvik, lektor och forskare vid den statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, kommer inte det här som en överraskning. Det finns en orsak till att stora EU-förslag glider under radarn i Sverige och inte täcks upp tillräckligt väl i Bryssel.

I rapporten "Hur väl förankras Sveriges EU-politik" (Centrum för Europaforskning 2020) har hon tittat på omfattningen av remissförfarande och samråd efter att EU-kommissionen lagt fram olika förslag. Av 2200 EU-initiativ från 2001 och framåt visade det sig att departementen ofta inte hämtar in några synpunkter alls.

Och det har fungerat särskilt dåligt de senaste åren när kommissionen jobbat på högvarv. Då har Regeringskansliet endast tagit in åsikter från andra intressenter än berörda myndigheter i 4 procent av fallen.

– Sveriges förhållningsätt föreslås ofta av tjänstemän i Regeringskansliet med minimal insyn i andra intressenter. Konsekvensen blir att statsråden och tjänstemännen i Bryssel inte får alla perspektiv inför förhandlingarna.

Resultatet av den bristande förankringen blir ett demokratiskt underskott i den svenska EU-politiken, menar hon. Ett underskott som förstärks av mediernas dåliga bevakning av EU-frågorna.

– Journalister ställer inga frågor och regeringen tycker så klart att det är bra att man kan fatta beslut utan att det ställs en massa jobbiga frågor, säger Maria Strömvik.

Det är en oroande utveckling, konstaterar Emma Wiesner.

– Det är ingen hemlighet att det skett en lavinartad ökning i delegerande akter och lagstiftningsförslag från kommissionen de senaste åren och det är klart att jag är orolig över mängden förslag från kommissionen som sträcker sig över och påverkar fler och fler lagstiftningsområden och policyområden.

Men, påpekar hon, kommissionen agerar inte på egen hand. Den hämtar sitt mandat från ministerrådet och parlamentet, för det är där de stora visionerna först ser dagens ljus.

– Nu går vi från rätt fluffiga mål till verkstad och kommissionen försöker hitta en lagstiftning som levererar på de målen. Politisk makt har en tendens att svälla och om den inte begränsas så kommer kommissionen att fortsätta på utstakad kurs om man inte ger den striktare ramar, menar Emma Wiesner.

Maria Strömvik håller med.

– Visst har kommissionen blivit mer politisk, men den kan bara bli så politisk som medlemmarna tillåter den. Kommissionen kan inte utöka sin makt på egen hand. Det är medlemsländernas regeringar som gett den grönt ljus. Det får man inte glömma.

Anders Edholm konstaterar dock att Sverige i och med ordförandeskapet har chans att göra en nystart.

– Vi måste försöka ta fram en långsiktig strategi för att lyfta EU-frågorna. Näringslivet måste kroka arm med akademin och politiken för att stärka vår position i EU – för som det är nu har vi tappat initiativet.

Läs även: EU-entusiasternas rädsla för att bli stämplade som bonnläppar

Läs även: En halv grek & en turk: Vilka är de tre sämsta åtgärderna i regeringens budgetproposition?