Sveriges spionrättegångar skickar en signal till Ryssland
Ett exceptionellt trendbrott, men samtidigt inte helt oväntat. Gripandena av ryska spioner i Sverige hänger direkt ihop med säkerhetsläget kring Östersjön.
Bild: Valery Sharifulin / AP
I gryningen 22 november svepte Blackhawk-helikoptrar in över en välmående villaförort utanför Stockholm. Medlemmar av nationella insatsstyrkan firade sig ner, grep ett ryskt par, och satte därmed – om åtalet stämmer – punkt för många års spionage för Rysslands räkning.
Samtidigt pågår rättegången mot bröderna Peyman och Payam Kia, som åtalas för grovt spioneri. Peyman arbetade vid Säpo i två perioder mellan 2007 och 2015 (ironiskt nog med kontraspionage), och enligt uppgifter till DN dessutom vid Kontoret för särskild inhämtning – svensk underrättelsetjänst hemligaste del. De misstänks ha läckt information till Rysslands militära underrättelsetjänst GRU, och även i det fallet ska det ha pågått under en lång tid.
– När vi har studerat spionage i Europa under 2010-talet har vi hittat i snitt fyra fällande domar per år i hela EU/Nato, så att vi har två åtal och två gripanden bara i Sverige på några veckor är på ett sätt exceptionellt, säger Michael Jonsson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Men på ett annat sätt var det inte helt oväntat. Fällande domar i spionagerättegångar brukar mångdubblas under perioder av krig och geopolitiska spänningar, berättar Jonsson. Det finns många tänkbara förklaringar: spionaget kan ha ökat över lag, ryska spioner kan ha börjat ta större risker, eller så har kontraspionaget intensifierats.
Ryssland spionerar mest
Att Ryssland är den viktigaste aktören när det gäller fientlig underrättelseverksamhet i Sverige är allmänt känt. FOI konstaterade tidigare i år att Ryssland har legat bakom den överlägset största delen av de spionagefall som gått till domstol i Europa det senaste decenniet, och Säpo har pekat ut Ryssland som det dominerande underrättelsehotet mot Sverige.
Får den senaste tidens spionaffärer några konsekvenser för relationen mellan Sverige och Ryssland?
– Möjligen har det förekommit smärre missnöjesyttringar från ryska UD, och inom de ryska underrättelsetjänsterna är det möjligt att det finns en viss nervositet för ytterligare gripanden. Men den svensk-ryska relationen är redan tämligen frostig, så den senaste tidens gripanden får på sin höjd marginell effekt, säger Jonsson.
Att spionage blir storpolitik är över huvud taget ovanligt. Att utvisa ambassadpersonal som misstänks för olovlig underrättelseinhämtning är normalt; likaså att den diplomatiska motparten reagerar genom att utvisa motsvarande mängd av ens egen ambassadpersonal. Men att det går längre än så är ytterst sällsynt – kanske eftersom spionage trots allt är en vedertagen del av i princip varje stats verktygslåda.
Däremot kan den senaste tidens gripanden ha ett signalvärde. Att så här öppet gripa misstänkta spioner kan vara en politisk signal att Sverige inte räds ryska motreaktioner.
Läs även: Din granne kan vara en hemlig agent
