Tar Petteri Orpo Finland västerut?

Valsegrar tar sig olika uttryck. Så också i Helsingfors när det på kvällen den 2 april stod klart att Finland genomgår en politisk högervridning. Naturligtvis hyllades de två främsta vinnande partiledarna med braskande musik när de anlände till sina jublande supporters på valvakorna. Men tidningen Helsingin Sanomats musikkritiker Ilkka Mattila föll i grubbel över valet av låtar. 

Att Sannfinländarnas nya ordförande Riikka Purra ackompanjerades av "Eye of The Tiger" var inte så konstigt. Den var tema i Sylvester Stallones "Rocky III", om mästaren som boxade sig tillbaks efter att tidigare ha blivit berövad sin titel. På samma vis hade nu partiet rest sig efter en svaghetsperiod. Purra drog med en slagkraftig kampanj, inte minst på landsbygden och bland Finlands unga, hela 42 300 röster till partiet (i Finland röstar man på en enskild kandidat i stället för på partilistor à la Sverige). Med 20,1% var de futtiga åtta decimaler från att bli störst.

Vad som däremot förbryllade musikskribenten var när Petteri Orpo, Moderata samlingspartiets härförare, skred in med sina 20,8 % till tonerna av Pet Shop Boys version av "Go West". Syftade den på Finlands Nato-anslutning, som två dagar senare fullbordades i Bryssel? Handlade det om att Orpo, nu på väg att bilda regering, strävade mot ett Finland där mångkultur och tolerans mot minoriteter sattes i högsätet? "Go West" har bland annat status som befrielsesång för gayrörelsen i USA. En blinkning till de värdekonservativa och sippa Sannfinländarna att skärpa sig?

En lekfull analytiker kan se Petteri Orpos ingångsmarsch som en musikalisk kommentar till hans knepiga läge. Efter påsk startar sonderingarna och hans rundfrågor om regeringsprogrammets inriktning riktar sig till både vänster och höger: "Jag vill att alla partier funderar allvarligt på dem och sen drar sina slutsatser".   
Ändå är det svårt att undkomma känslan av att förstahandsalternativet är en koalition med liberalkonservativa Samlingspartiet och de nationalistiska Sannfinländarna som stomme. Målet är som alltid en majoritetsregering.

Samtidigt, när Socialdemokraterna som tredje vinnare med 19,9% plötsligt miste sin superstjärna Sanna Marin som ledare, rycker paradoxalt nog chansen för en blå-röd regeringsbas närmare. De pragmatiker och gråsossar som under valkampanjerna helst pratade ekonomi och jobb och mindre rasism och jämställdhet får det lättare nu. Den vänstersinnade Marins tid som strålande frontfigur under de exceptionella åren med pandemin och Nato-inträdet är förbi. Nu är det vardag igen.   

 Vad Petteri Orpo till sist landar i avgörs i sakförhandlingar som lär dra ut på tiden. Och han sätter statsbudgeten i förgrunden. Sanna Marin-regeringens eget finansministerium konstaterade för en tid sedan att om hittillsvarande budgetåtaganden ska upprätthållas lär statsskulden årligen öka med tvåsiffriga miljardbelopp. Den ligger redan över vad som är EU:s rekommenderade gräns, dvs 60% av BNP, och är dubbelt så stor som Sveriges.

Att vara ett folk satt i skuld strider mot den finländska självbilden. Hellre dra åt svångremmen eller ”blanda dubbelt bark i brödet” som skalden J L Runeberg diktade på 1800-talet. Som enda land i Europa betalade den unga nationen tillbaka sina omfattande USA-lån efter det första världskriget. Efter nederlagen mot Sovjet i det andra klarades krigsskadestånden av i förtid. På något vis lyckades Petteri Orpo slå an de här strängarna i valdebatterna. Statsbudgeten måste balanseras bättre.

Utgångsbudet är nedskärningar med 6 miljarder euro under mandatperioden, vilket andra borgerliga partier kan kompromissa kring. Socialdemokraterna vill gå varsammare fram. Särskilt ogillar de Orpos tankar om minskade socialutgifter och arbetslöshetsunderstöd. 

Nå, men de sturska Sannfinländarna som varit så nedgörande mot EU och mot alla andras ambition att göra Finland klimatneutralt till år 2035? Som dessutom vill få bort den så kallade tvångssvenskan ur finska skolor? I samtliga fall svävar den i valretoriken så raka Riikka Purra numera på målet. Den nya svenska regeringens mer "realistiska linje" i miljöpolitiken är en förebild, säger hon. Hon böjer sig för att Sannfinländarna står ensamma i sin hållning till EU och till tvångssvenskan. Desto envisare kräver hon gensvar för sin kärva syn på arbetskraftsinvandring och flyktingar, trots att Finland lider långt större brist på arbetskraft än Sverige. På alla de här områdena står Petteri Orpos parti närmare Socialdemokraterna.

Så vad blir till sist utslagsgivande? Kanske att valet trots allt resulterade i en klarare borgerlig riksdag. Sannfinländarnas framgång skedde visserligen på Centerns bekostnad (11,3%), men de små, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet, klarade sig hyfsat. Det ger tillräckligt med mandat. Och skulle centerpartisterna hörsamma Petteri Orpos vädjan till dem att "inte enbart gå in för opposition" blir majoriteten rejäl.

På vänstersidan förlorade De Gröna och Vänsterförbundet mer än Socialdemokraterna vann. Kanske utgör de den nya oppositionen. I så fall ett läge inte olikt det svenska. Men precis som i fallet med vår alltmer likartade säkerhetspolitik: framtiden är aldrig given. 

Läs även: Sannas sannfinländska dilemma

Läs även: Det går inte över