Trump har vänt upp och ner på säkerhetspolitiken
Nu gäller det för Europas politiker att se till att deras beslut leder till stadga och säkerhet, snarare än till fortsatt ovisshet och kaos.
Bild: AP
Inte mycket är sig likt i den europeiska säkerhetspolitiken efter den gångna helgen. President Trump vill få slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland genom förhandlingar, främst mellan Washington och Moskva, med viss ”input” från Kiyv. Och vicepresident J D Vance sa i ett anförande i München att hädanefter måste Europa ta ansvar för sin egen säkerhet. I övrigt är mycket fortfarande ovisst och det kommer delvis motstridiga signaler från olika delar av Trump-administrationen.
Donald Trumps starkaste påtryckningsmedel gentemot Kiyv är att Ukraina är beroende av amerikanskt stöd. USA har skänkt totalt 114 miljarder euro i olika former sedan Rysslands fullskaliga invasion för ganska precis tre år sedan. Det rent militära stödet uppgår till 61 miljarder dollar, vilket kan jämföras med Tysklands dito 11,5 miljarder dollar och Storbritanniens 10,1 miljarder. Därtill kommer underrättelser och livsviktiga kommunikationsresurser från Elon Musks sattellitnätverk Starlink.
Men skulle Europa kunna ersätta USA:s hjälp? Det är tveksamt. Dels beroende på att USA hittills stått för över hälften av stödet i reda pengar, dels att landet bistår med så stora militära nyckelresurser som pansarskyttefordon, artillerisystem och ammunition. Europa har helt enkelt inte tillräckligt mycket materiel eller ammunition att skänka bort och produktionskapaciteten räcker inte till för att kompensera för ett amerikanskt bortfall.
Men ett så stort stöd från Europa förutsätter också att regeringarna vill fortsätta bekosta ett krig på obestämd framtid. Dessutom var det USA som smidde ihop en västlig koalition för att stödja Ukraina och det är generellt svårt för Europas länder att agera utan amerikanskt ledarskap i försvarfrågor. Därtill ställs flera regeringar, inte minst den nya tyska som ska väljas på söndag, under hård press från partier som helt vill kapa stödet till Ukraina. Flera europeiska länders ekonomier hackar redan betänkligt vilket försvårar ordentliga investeringar i försvarsindustri och militär samtidigt som det blir svårt att finansiera materielinköp från till exexempel Sydkorea eller USA.
Ukraina skulle kunna skifta strategi och växla ned till ett partisankrig i stället för det oerhört resurskrävande utnötningskrig som nu pågår vid fronterna. Det kräver inte lika dyrbara vapensystem, men kostnaden i materiell förödelse och förluster, inte minst för civilbefolkningen, lär bli enorm.
Vidare kräver Volodymyr Zelensky säkerhetsgarantier från väst. Amerikanerna kommer att ställa hårda villkor, dels i termer av att Ukraina måste acceptera en hård fred, dels kommer de vilja ha betalt – kanske i naturresurser. Skulle européerna kunna ge Kiyv säkerhetsgarantier som minskar behovet av amerikanskt stöd? En tanke som diskuteras är att placera europeisk trupp i Ukraina. Men sett till faktisk förmåga blir även detta svårt.
Storbritanniens tidigare arméchef Lord Dannatt påpekar att ett brittiskt bidrag på 10 000 man kräver att 30 000 till 40 000 soldater öronmärks för uppgiften - eftersom trupperna måste roteras. Det är inte bara dyrt och impopulärt utan också tveksamt om landet har folk och utrustning till en så stor insats. En trovärdig fredsbevarande skulle behöva uppgå till minst 100 000 man på land och sedan tillkommer flyg och marina resurser.
Det kräver också att politiker och deras väljare vill skjuta till avsevärda resurser. Givet Europas svaga ekonomier, politiska polarisering samt dåliga ”track record” när det gäller effektiva fredsbevarande insatser, ser det mörkt ut.
Men beslutsamma ledare kan ibland åstadkomma häpnadsväckande resultat på kort tid. Nu gäller det för Europas politiker att se till att deras beslut leder till stadga och säkerhet, snarare än till fortsatt ovisshet och kaos.
Skribenten är lektor i krigsvetenskap på strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Början på en ny världsordning?
Inte mycket är sig likt i den europeiska säkerhetspolitiken efter den gångna helgen. President Trump vill få slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland genom förhandlingar, främst mellan Washington och Moskva, med viss ”input” från Kiyv. Och vicepresident J D Vance sa i ett anförande i München att hädanefter måste Europa ta ansvar för sin egen säkerhet. I övrigt är mycket fortfarande ovisst och det kommer delvis motstridiga signaler från olika delar av Trump-administrationen.
Donald Trumps starkaste påtryckningsmedel gentemot Kiyv är att Ukraina är beroende av amerikanskt stöd. USA har skänkt totalt 114 miljarder euro i olika former sedan Rysslands fullskaliga invasion för ganska precis tre år sedan. Det rent militära stödet uppgår till 61 miljarder dollar, vilket kan jämföras med Tysklands dito 11,5 miljarder dollar och Storbritanniens 10,1 miljarder. Därtill kommer underrättelser och livsviktiga kommunikationsresurser från Elon Musks sattellitnätverk Starlink.
Men skulle Europa kunna ersätta USA:s hjälp? Det är tveksamt. Dels beroende på att USA hittills stått för över hälften av stödet i reda pengar, dels att landet bistår med så stora militära nyckelresurser som pansarskyttefordon, artillerisystem och ammunition. Europa har helt enkelt inte tillräckligt mycket materiel eller ammunition att skänka bort och produktionskapaciteten räcker inte till för att kompensera för ett amerikanskt bortfall.
Men ett så stort stöd från Europa förutsätter också att regeringarna vill fortsätta bekosta ett krig på obestämd framtid. Dessutom var det USA som smidde ihop en västlig koalition för att stödja Ukraina och det är generellt svårt för Europas länder att agera utan amerikanskt ledarskap i försvarfrågor. Därtill ställs flera regeringar, inte minst den nya tyska som ska väljas på söndag, under hård press från partier som helt vill kapa stödet till Ukraina. Flera europeiska länders ekonomier hackar redan betänkligt vilket försvårar ordentliga investeringar i försvarsindustri och militär samtidigt som det blir svårt att finansiera materielinköp från till exexempel Sydkorea eller USA.
Ukraina skulle kunna skifta strategi och växla ned till ett partisankrig i stället för det oerhört resurskrävande utnötningskrig som nu pågår vid fronterna. Det kräver inte lika dyrbara vapensystem, men kostnaden i materiell förödelse och förluster, inte minst för civilbefolkningen, lär bli enorm.
Vidare kräver Volodymyr Zelensky säkerhetsgarantier från väst. Amerikanerna kommer att ställa hårda villkor, dels i termer av att Ukraina måste acceptera en hård fred, dels kommer de vilja ha betalt – kanske i naturresurser. Skulle européerna kunna ge Kiyv säkerhetsgarantier som minskar behovet av amerikanskt stöd? En tanke som diskuteras är att placera europeisk trupp i Ukraina. Men sett till faktisk förmåga blir även detta svårt.
Storbritanniens tidigare arméchef Lord Dannatt påpekar att ett brittiskt bidrag på 10 000 man kräver att 30 000 till 40 000 soldater öronmärks för uppgiften – eftersom trupperna måste roteras. Det är inte bara dyrt och impopulärt utan också tveksamt om landet har folk och utrustning till en så stor insats. En trovärdig fredsbevarande skulle behöva uppgå till minst 100 000 man på land och sedan tillkommer flyg och marina resurser.
Det kräver också att politiker och deras väljare vill skjuta till avsevärda resurser. Givet Europas svaga ekonomier, politiska polarisering samt dåliga ”track record” när det gäller effektiva fredsbevarande insatser, ser det mörkt ut.
Men beslutsamma ledare kan ibland åstadkomma häpnadsväckande resultat på kort tid. Nu gäller det för Europas politiker att se till att deras beslut leder till stadga och säkerhet, snarare än till fortsatt ovisshet och kaos.
Skribenten är lektor i krigsvetenskap på strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Början på en ny världsordning?
