Trumps tullar är politiska mer än ekonomiska
Ekonomerna sågar USA:s nya tullmur. Men Donald Trump är inte ute efter ekonomiska vinster, utan politiska.
Bild: TT
Handels-världskriget 2025 började med en relativt lokal konflikt mellan USA och Kina redan under Donald Trumps förra mandatperiod. USA höjde tullarna på solpaneler, Kina svarade med tull på diverse metall- och jordbruksprodukter, USA riktade i sin tur tullar mot flygplan och sojabönor. Och så vidare.
När Joe Biden blev han president lät han de flesta av sin föregångares tullar vara. I maj 2024 gick han ett steg längre och aviserade egna tullhöjningar mot Kina på varor som bedöms vara av strategiskt nationellt intresse – 25 procent på batterikomponenter, 50 procent på solceller och 100 procent på elbilar, till exempel. ”Amerikanska arbetare kan arbeta ikapp och konkurrera ut vem som helst, så länge konkurrensen är rättvis. Det har den inte varit på länge”, sa Joe Biden i rosenträdgården utanför Vita huset.
Sedan vann Donald Trump presidentvalet och det handelspolitiska vapenskramlet skruvades upp. I mars infördes 25-procentiga tullar på stål och aluminium, förra veckan även på bilar och lätta lastbilar. Samma dag, på ”Liberation Day” den 2 april, tillkännagavs kraftigt höjda tullar mot länder från hela världen. 5 april började den nya grundläggande tullen på 10 procent gälla. 9 april ska i skrivande stund tullar på mellan 10 och uppemot 50 procent införas.
Rekordhöga tullar
De här tullarna är exceptionella på flera sätt. För det första saknar de motstycke i modern tid. Kommerskollegium beräknar att både USA och EU år 2023 hade tullar på 2–3 procent vardera, möjligen någon promille högre från EU:s sida. Visserligen har enskilda varor belagts med mycket högre tullar sedan dess, men de utgör bara en liten bråkdel av den totala handeln.
– Vi måste gå tillbaka till 1930-talet och den stora depressionen för att hitta den här sortens tullar, säger Anna Stellinger, Svenskt Näringslivs chef för internationellt och EU.
För det andra är de nya tullarna exceptionellt snabbt införda, i relation till den enorma tullbyråkratin.
– Sverige och EU har ungefär 15 000 varukoder. Det innebär inte att det finns 15 000 olika tullsatser, men det ger en bild av hur komplexa tullarna är. Med så många varukoder blir det ett enormt arbete att införa nya tullsatser. I praktiken är det omöjligt att införa en ny tull över en natt – myndigheterna hinner inte med, företagen hinner inte med, Trumps egen administration hinner inte heller med, säger Stellinger.
Och för det tredje bygger tullarna på en helt ny typ av beräkningar. När Trump presenterade USA:s nya tullsatser i Vita husets rosenträdgård, på samma plats där Biden ett år tidigare hade aviserat sina tullhöjningar på kinesiska elbilar, hade han med sig plakat där övriga länders tullar mot USA stod i en spalt och USA:s ”reciproka tullar” – ofta omkring hälften så höga – i spalten bredvid. Till exempel stod det att EU:s genomsnittliga tullar mot USA är 39 procent, vilket kommer att besvaras med 20-procentiga tullar mot varor från unionens medlemsländer.
Problemet är bara att siffran inte stämmer. Nog för att det komplicerade internationella handelssystemet gör det svårt att beräkna den genomsnittliga tullnivån, och även experternas bedömningar kan variera – EU säger att tullarna mot USA är omkring 1 procent, Världshandelsorganisationen 4,8. Men ingen kommer i närheten av 39.
Förklaringen är att siffran i vänsterspalten inte alls visade tullarna mot USA, utan USA:s handelsbalansunderskott mot respektive land delat med landets export till USA. En siffra som inte har någon uppenbar koppling till tullnivån, annat än att Trump uppenbarligen vill uppnå överskott i handelsbalansen, inte bara på totalen utan med så många handelspartner som möjligt.
Problemet med tullar i en globaliserad värld
Idén att handelsunderskott är något dåligt var utbredd på 1800-talet, då man fortfarande använde ädelmetaller som betalmedel och ett långvarigt handelsunderskott riskerade att tömma landet på guld och silver. Men inte ens i en sådan situation är det nödvändigt att ha ett handelsöverskott i alla branscher eller i relation till alla länder – det är totalen som räknas.
Dessutom har Trumpadministrationen enbart räknat med varor, inte tjänster. Det ger en skev bild, eftersom USA är världens största exportör av tjänster. EU exporterar till exempel varor till USA för 500 miljarder euro och importerar för strax under 350 miljarder, men när det gäller tjänster är situationen den omvända: vi exporterar för cirka 320 miljarder och importerar för cirka 430.
Liberation Day-tullarna är alltså inte tänkta att gynna tjänstesektorn, utan den amerikanska industrin. Genom att belägga företag som importerar från utlandet med en extra skatt, en kostnad som ofta lämpas över på kunderna, är idén styra om konsumtionen till inhemska varor. Men det blir inte nödvändigtvis effekten.
– Konsumenterna har ju fortfarande sin fria vilja. Det är mycket möjligt att amerikaner fortfarande kommer att vilja ha tyska bilar, fransk champagne och colombianskt kaffe, trots tullarna, säger Anna Stellinger.
Man verkar dock ha glömt hur internationella dagens leveranskedjor är, tillägger hon. Det är inte ovanligt att produkter som byggs i amerikanska fabriker har insatsvaror från 20, 30, 40 länder, och de drabbas också av tullarna. Dessutom är risken att övriga länder ”ger igen” genom att höja sina egna tullar – vilket är precis vad som är på väg att hända nu. Kina, vars varor beläggs med 34-procentig tull av USA från och med 9 april, kommer att införa lika höga tullar mot USA dagen efter. EU hotar med sin så kallade handelsbazooka, som gör det möjligt att rikta handelshinder mot USA:s tjänsteexport, inklusive de viktiga teknologi- och banksektorerna, om inte USA går med på att förhandla.
Solidaritet med rostbältet
Det begynnande handelskriget har fått börser runtom i världen att störtdyka, och botten är sannolikt inte nådd ännu. Men för Trump är ekonomin i det här fallet sekundär. Enligt Alexander Dannerhäll, doktorand på Oslo Metropolitan University som forskar om populism och handelspolitik, bottnar de amerikanska tullarna tvärtom i inrikespolitik.
– Det finns egentligen ingen ekonomisk logik bakom de här tullarna, men det finns en politisk logik. Man vill skydda, eller signalera att man skyddar, en symbol för amerikansk identitet: den hårt arbetande manliga familjeförsörjaren i det amerikanska hjärtelandet som man anser har blivit bestulen av globala eliter som har behandlat USA orättvist.
Konservativa amerikanska väljare tenderar att se handel som ett nollsummespel. Medan ekonomer är överens om att båda parterna gynnas av handel, hyser de ofta uppfattningen att den enes vinst är den andres förlust – en världsbild som stärks av fabriksnedläggningar i det amerikanska rostbältet.
– Det påverkar inte bara människor i tillverkningsindustrin som förlorar jobbet. Även personer som har arbetat i tjänstesektorn i ett litet samhälle där ett kärnföretag har varit symbol för hela bygden, ungefär som Volvo i Torslanda. När den industrin går i graven blir det ett slag mot deras identitet och värderingar, säger Dannerhäll.
Men om syftet är att signalera till alienerade väljare i rostbältet att Trump står på deras sida – kommer det att fungera? Eller kommer priseffekterna av tullarna att påverka dem för mycket? Enligt Dannerhäll beror det på tidsperspektivet; de eventuella politiska vinsterna är förmodligen relativt kortsiktiga.
– Det sannolika är att priser i allmänhet kommer att gå upp, och Trumps väljare tenderar att vara lite mer socioekonomiskt utsatta. Nu ska USA införa 34-procentiga tullar mot Kina, som USA importerar en mängd basprodukter ifrån – skor, fotbollar, lätt elektronik, kläder, sådant man köper på Walmart. Sådana här tullar är regressiva, de straffar dem med längre inkomster som i högre grad handlar sådana produkter, säger Dannerhäll.
***
Läs även: Räkna med fortsatt börskaos
Läs även: Trumps ekonomiska problem
Handels-världskriget 2025 började med en relativt lokal konflikt mellan USA och Kina redan under Donald Trumps förra mandatperiod. USA höjde tullarna på solpaneler, Kina svarade med tull på diverse metall- och jordbruksprodukter, USA riktade i sin tur tullar mot flygplan och sojabönor. Och så vidare.
När Joe Biden blev han president lät han de flesta av sin föregångares tullar vara. I maj 2024 gick han ett steg längre och aviserade egna tullhöjningar mot Kina på varor som bedöms vara av strategiskt nationellt intresse – 25 procent på batterikomponenter, 50 procent på solceller och 100 procent på elbilar, till exempel. ”Amerikanska arbetare kan arbeta ikapp och konkurrera ut vem som helst, så länge konkurrensen är rättvis. Det har den inte varit på länge”, sa Joe Biden i rosenträdgården utanför Vita huset.
Sedan vann Donald Trump presidentvalet och det handelspolitiska vapenskramlet skruvades upp. I mars infördes 25-procentiga tullar på stål och aluminium, förra veckan även på bilar och lätta lastbilar. Samma dag, på ”Liberation Day” den 2 april, tillkännagavs kraftigt höjda tullar mot länder från hela världen. 5 april började den nya grundläggande tullen på 10 procent gälla. 9 april ska i skrivande stund tullar på mellan 10 och uppemot 50 procent införas.
Rekordhöga tullar
De här tullarna är exceptionella på flera sätt. För det första saknar de motstycke i modern tid. Kommerskollegium beräknar att både USA och EU år 2023 hade tullar på 2–3 procent vardera, möjligen någon promille högre från EU:s sida. Visserligen har enskilda varor belagts med mycket högre tullar sedan dess, men de utgör bara en liten bråkdel av den totala handeln.
– Vi måste gå tillbaka till 1930-talet och den stora depressionen för att hitta den här sortens tullar, säger Anna Stellinger, Svenskt Näringslivs chef för internationellt och EU.
För det andra är de nya tullarna exceptionellt snabbt införda, i relation till den enorma tullbyråkratin.
– Sverige och EU har ungefär 15 000 varukoder. Det innebär inte att det finns 15 000 olika tullsatser, men det ger en bild av hur komplexa tullarna är. Med så många varukoder blir det ett enormt arbete att införa nya tullsatser. I praktiken är det omöjligt att införa en ny tull över en natt – myndigheterna hinner inte med, företagen hinner inte med, Trumps egen administration hinner inte heller med, säger Stellinger.
Och för det tredje bygger tullarna på en helt ny typ av beräkningar. När Trump presenterade USA:s nya tullsatser i Vita husets rosenträdgård, på samma plats där Biden ett år tidigare hade aviserat sina tullhöjningar på kinesiska elbilar, hade han med sig plakat där övriga länders tullar mot USA stod i en spalt och USA:s ”reciproka tullar” – ofta omkring hälften så höga – i spalten bredvid. Till exempel stod det att EU:s genomsnittliga tullar mot USA är 39 procent, vilket kommer att besvaras med 20-procentiga tullar mot varor från unionens medlemsländer.
Problemet är bara att siffran inte stämmer. Nog för att det komplicerade internationella handelssystemet gör det svårt att beräkna den genomsnittliga tullnivån, och även experternas bedömningar kan variera – EU säger att tullarna mot USA är omkring 1 procent, Världshandelsorganisationen 4,8. Men ingen kommer i närheten av 39.
Förklaringen är att siffran i vänsterspalten inte alls visade tullarna mot USA, utan USA:s handelsbalansunderskott mot respektive land delat med landets export till USA. En siffra som inte har någon uppenbar koppling till tullnivån, annat än att Trump uppenbarligen vill uppnå överskott i handelsbalansen, inte bara på totalen utan med så många handelspartner som möjligt.
Problemet med tullar i en globaliserad värld
Idén att handelsunderskott är något dåligt var utbredd på 1800-talet, då man fortfarande använde ädelmetaller som betalmedel och ett långvarigt handelsunderskott riskerade att tömma landet på guld och silver. Men inte ens i en sådan situation är det nödvändigt att ha ett handelsöverskott i alla branscher eller i relation till alla länder – det är totalen som räknas.
Dessutom har Trumpadministrationen enbart räknat med varor, inte tjänster. Det ger en skev bild, eftersom USA är världens största exportör av tjänster. EU exporterar till exempel varor till USA för 500 miljarder euro och importerar för strax under 350 miljarder, men när det gäller tjänster är situationen den omvända: vi exporterar för cirka 320 miljarder och importerar för cirka 430.
Liberation Day-tullarna är alltså inte tänkta att gynna tjänstesektorn, utan den amerikanska industrin. Genom att belägga företag som importerar från utlandet med en extra skatt, en kostnad som ofta lämpas över på kunderna, är idén styra om konsumtionen till inhemska varor. Men det blir inte nödvändigtvis effekten.
– Konsumenterna har ju fortfarande sin fria vilja. Det är mycket möjligt att amerikaner fortfarande kommer att vilja ha tyska bilar, fransk champagne och colombianskt kaffe, trots tullarna, säger Anna Stellinger.
Man verkar dock ha glömt hur internationella dagens leveranskedjor är, tillägger hon. Det är inte ovanligt att produkter som byggs i amerikanska fabriker har insatsvaror från 20, 30, 40 länder, och de drabbas också av tullarna. Dessutom är risken att övriga länder ”ger igen” genom att höja sina egna tullar – vilket är precis vad som är på väg att hända nu. Kina, vars varor beläggs med 34-procentig tull av USA från och med 9 april, kommer att införa lika höga tullar mot USA dagen efter. EU hotar med sin så kallade handelsbazooka, som gör det möjligt att rikta handelshinder mot USA:s tjänsteexport, inklusive de viktiga teknologi- och banksektorerna, om inte USA går med på att förhandla.
Solidaritet med rostbältet
Det begynnande handelskriget har fått börser runtom i världen att störtdyka, och botten är sannolikt inte nådd ännu. Men för Trump är ekonomin i det här fallet sekundär. Enligt Alexander Dannerhäll, doktorand på Oslo Metropolitan University som forskar om populism och handelspolitik, bottnar de amerikanska tullarna tvärtom i inrikespolitik.
– Det finns egentligen ingen ekonomisk logik bakom de här tullarna, men det finns en politisk logik. Man vill skydda, eller signalera att man skyddar, en symbol för amerikansk identitet: den hårt arbetande manliga familjeförsörjaren i det amerikanska hjärtelandet som man anser har blivit bestulen av globala eliter som har behandlat USA orättvist.
Konservativa amerikanska väljare tenderar att se handel som ett nollsummespel. Medan ekonomer är överens om att båda parterna gynnas av handel, hyser de ofta uppfattningen att den enes vinst är den andres förlust – en världsbild som stärks av fabriksnedläggningar i det amerikanska rostbältet.
– Det påverkar inte bara människor i tillverkningsindustrin som förlorar jobbet. Även personer som har arbetat i tjänstesektorn i ett litet samhälle där ett kärnföretag har varit symbol för hela bygden, ungefär som Volvo i Torslanda. När den industrin går i graven blir det ett slag mot deras identitet och värderingar, säger Dannerhäll.
Men om syftet är att signalera till alienerade väljare i rostbältet att Trump står på deras sida – kommer det att fungera? Eller kommer priseffekterna av tullarna att påverka dem för mycket? Enligt Dannerhäll beror det på tidsperspektivet; de eventuella politiska vinsterna är förmodligen relativt kortsiktiga.
– Det sannolika är att priser i allmänhet kommer att gå upp, och Trumps väljare tenderar att vara lite mer socioekonomiskt utsatta. Nu ska USA införa 34-procentiga tullar mot Kina, som USA importerar en mängd basprodukter ifrån – skor, fotbollar, lätt elektronik, kläder, sådant man köper på Walmart. Sådana här tullar är regressiva, de straffar dem med längre inkomster som i högre grad handlar sådana produkter, säger Dannerhäll.
***
Läs även: Räkna med fortsatt börskaos
Läs även: Trumps ekonomiska problem
