Tyskland har drabbats av en ekonomisk tvärnit
Den djupa ekonomiska krisen och en omfattande våldsvåg sätter sin prägel på förbundsdagsvalet i Tyskland på söndag.
Bild: AP
Frågetecknen hopar sig inför förbundsdagsvalet i Tyskland på söndag. Hur har det ekonomiskt kunnat gå så illa för Europas stora industrination? Är detta slutet på socialdemokratiska SPD:s era som det ena av landets två statsbärande partier under efterkrigstiden? Och inleder det tippade segerpartiet, liberalkonservativa CDU, ett samarbete med högerpopulistiska Alternative für Deutschland efter valet?
Lösningen kan visserligen bli en ny så kallad Stor koalition mellan CDU och SPD. Metoden har använts förr, bland annat under stora delar av Angela Merkels långa ledarskap. Men Socialdemokraterna duger sannolikt inte som koalitionsbroder om partiet gör en så stor tillbakagång att Olaf Scholz får sparken och partiet blir irrelevant – i alla fall för en tid. Dock var den 69-årige högväxte multimiljardären, CDU-ledaren och valets sannolika vinnare, Friedrich Merz på god fot med den kortvuxne Scholz, när de två möttes i en tv-sänd debatt förra söndagen. Inga hårda puckar, inga ironiska pikar.
I de senaste opinionsmätningarna får CDU/CSU 29 procents väljarstöd. AfD går starkt framåt till 21 procent. Det finns alltså en chans att de två partierna tillsammans kan nå en majoritet i Bundestag. SPD håller inte sin traditionella andra plats utan ligger, efter tre års koalition med Die Grüne och liberala FDP, på 16 procent. De gröna anförda av utrikesminister Annalena Baerbock tar 13 procent. Vänsterpartiet Die Linke har 6 procent medan yttervänsterpartiet BSW och liberala FDP båda hamnar under spärren på 5 procent. Men få vågar lita riktigt på mätningarnas siffror.
Tyskarnas självtvivel fångas bäst av Bild Zeitung, Europas största och mest folkliga tidning, alltid med tummen på nationens puls. Den skickar ut patruller som kollar priset på duschcreme (upp 97 procent), våfflor (upp 1000 procent) och vaniljglass (plus 44). Den avslöjar även smyghöjda priser genom förpackningar som krympts. Resultat: allt blir dyrare. Även hyrorna. Och tyskarna gruvar sig, de är redo att bryta med sin gamla partier.
På en trattoria i det som en gång var Östberlin träffar Fokus utsände Mattias Staller, turnerande konsertpianist.
– Det finns bara en lösning om Tyskland ska fortsätta att vara det Tyskland som vi önskar oss och som världen accepterar. En koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, säger han.
Sveriges ambassadör i Berlin, Veronika Wand-Danielsson, bjuder Fokus på te och ger en briefing om hur landet har hamnat i detta prekära läge.
– De hade en dålig affärsmodell som byggde på billig gas och eftersläpande modernitet. Men nu kanske de är på hugget igen. Näringslivet vill inte bara se bromsklossar, säger hon.
Tyskland har drabbats av en ekonomisk tvärnit. Först pandemin, sedan skenande energipriser på grand av Ukraina-kriget och beroende av rysk gas. Sedan ovissheten för tyska produkter på den kinesiska marknaden. Och nu president Trumps hot om tullar som också göder en antiamerikanism. Sådan har tidigare inte synts i Tyskland.
– Antiamerikanismen är självdestruktiv för tyskarna som i säkerhets- och försvarsfrågor till 100 procent är uppknutna till amerikanerna, noterar ambassadör Wand-Danielsson, som även är en av Sveriges främsta specialister på Nato.
Ja, Tyskland är i en svår ekonomisk situation utan tillväxt och med stigande priser. Missnöjet är stort. Landet har 84 miljoner invånare på en yta som är en fjärdedel mindre än Sveriges. Arbetslösheten steg i december till 6,4 procent. Det betyder att 3 miljoner tyskar går arbetslösa vilket är den högsta siffran på tio år. Det talas nu ohämmat om att ”utlänningarna tar våra jobb”. Migrationsfrågan är en av de största i valet och underblåses av de många våldsdåden med islamistiska förtecken, utförda av asylsökande och med flera dödsoffer som följd.
Wolfsburg i Niedersachsen i mellersta Tyskland skulle kunna kallas för den tyska krisens epicentrum. Adolf Hitler invigde staden den 1 juli 1938 för att förverkliga sin plan på folkbilen KdF-wagen, som senare blev Volkswagen. Den ritades av Ferdinand Porsche och än i dag finns namnet Porsche överallt i bruksorten. En Porchegata, ett Porscheapotek och man kan klippa håret hos barberare Porsche. Men staden med 126 000 invånare hade heller inte funnits till om inte italienska – och senare turkiska - gästarbetare efter kriget lockats dit för att producera den ”bubbla” som skulle bli världens mest sålda bil.
Volkswagens fabriksområde är världens största, sex kilometer långt, två kilometer brett. Skorstenarna nuddar himlen. Av koncernens hundratusentals anställda världen runt – inklusive dotterföretagen Porsche, Audi, Skoda, Seat et cetera - ska kanske 65 000 anställda sparkas. Det är de första neddragningarna i bolagets historia och har fått hela Tyskland att skaka i sina grundvalar. Vad ska landet syssla med om det inte längre förmår producera och exportera världens bästa personbilar?
På fackjätten IG Metalls expedition på Willy Brandt Platz försöker de fackliga visa upp en stiff upper lip och tror att allt nog ska ordna sig.
– Ja, det går dåligt. Men vi ska fixa det, säger den 36-årige kvalitetsutvecklaren Philip Fischer.
En taxichaufför i Berlin, född i Tyskland men med rötterna i Turkiet, är inte utan triumf i rösten när han noterar:
– Efter Istanbul, Ankara och Izmir är Kreuzberg Turkiets fjärde största stad.
De många gamla gästarbetarna i såväl Berlin som Wolfsburg längtar alla till solen och värmen. Men de flyttar inte. De stannar. Och den turkiske chaffisen flyttar inte heller. Fast han hade byggt sommarstuga i ett fiskeläge utanför Izmir. De stannar kvar i ”sitt” Tyskland, är stolta över sin flit och sin sparsamhet. Landets akuta ekonomiska bekymmer fnyser de åt: ”Det är bara att arbeta mer!”
Politiker och näringslivsföreträdare är dock generade över att tala om statistiken. För den gamla inarbetade bilden av strävsamma och ekonomiskt ansvarskännande tyskar stämmer inte längre. I liket med andra européer arbetar genomsnittstysken allt färre timmar per år, medan amerikanerna stretar på. Skillnaden i antalet årsarbetstimmar är nu uppe 15 procent.
Och inga andra i den industrialiserade världen sjukskriver sig en måndag morgon i samma höga grad som tysken. Också detta avspeglar sig förstås i Bilds rubriker. ”AVSKAFFA FÖRSTA KARENSDAGEN!” lyder en. Men en krönikör påpekar: ”… och fredagen är också sjukskriven och arbetsfri - för då sitter vi på planet till Mallorca.”
***
Läs även: Våldsvåg över Tyskland – och Europa
Läs även: Turbulensen i tysk politik fortsätter
Frågetecknen hopar sig inför förbundsdagsvalet i Tyskland på söndag. Hur har det ekonomiskt kunnat gå så illa för Europas stora industrination? Är detta slutet på socialdemokratiska SPD:s era som det ena av landets två statsbärande partier under efterkrigstiden? Och inleder det tippade segerpartiet, liberalkonservativa CDU, ett samarbete med högerpopulistiska Alternative für Deutschland efter valet?
Lösningen kan visserligen bli en ny så kallad Stor koalition mellan CDU och SPD. Metoden har använts förr, bland annat under stora delar av Angela Merkels långa ledarskap. Men Socialdemokraterna duger sannolikt inte som koalitionsbroder om partiet gör en så stor tillbakagång att Olaf Scholz får sparken och partiet blir irrelevant – i alla fall för en tid. Dock var den 69-årige högväxte multimiljardären, CDU-ledaren och valets sannolika vinnare, Friedrich Merz på god fot med den kortvuxne Scholz, när de två möttes i en tv-sänd debatt förra söndagen. Inga hårda puckar, inga ironiska pikar.
I de senaste opinionsmätningarna får CDU/CSU 29 procents väljarstöd. AfD går starkt framåt till 21 procent. Det finns alltså en chans att de två partierna tillsammans kan nå en majoritet i Bundestag. SPD håller inte sin traditionella andra plats utan ligger, efter tre års koalition med Die Grüne och liberala FDP, på 16 procent. De gröna anförda av utrikesminister Annalena Baerbock tar 13 procent. Vänsterpartiet Die Linke har 6 procent medan yttervänsterpartiet BSW och liberala FDP båda hamnar under spärren på 5 procent. Men få vågar lita riktigt på mätningarnas siffror.
Tyskarnas självtvivel fångas bäst av Bild Zeitung, Europas största och mest folkliga tidning, alltid med tummen på nationens puls. Den skickar ut patruller som kollar priset på duschcreme (upp 97 procent), våfflor (upp 1000 procent) och vaniljglass (plus 44). Den avslöjar även smyghöjda priser genom förpackningar som krympts. Resultat: allt blir dyrare. Även hyrorna. Och tyskarna gruvar sig, de är redo att bryta med sin gamla partier.
På en trattoria i det som en gång var Östberlin träffar Fokus utsände Mattias Staller, turnerande konsertpianist.
– Det finns bara en lösning om Tyskland ska fortsätta att vara det Tyskland som vi önskar oss och som världen accepterar. En koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, säger han.
Sveriges ambassadör i Berlin, Veronika Wand-Danielsson, bjuder Fokus på te och ger en briefing om hur landet har hamnat i detta prekära läge.
– De hade en dålig affärsmodell som byggde på billig gas och eftersläpande modernitet. Men nu kanske de är på hugget igen. Näringslivet vill inte bara se bromsklossar, säger hon.
Tyskland har drabbats av en ekonomisk tvärnit. Först pandemin, sedan skenande energipriser på grand av Ukraina-kriget och beroende av rysk gas. Sedan ovissheten för tyska produkter på den kinesiska marknaden. Och nu president Trumps hot om tullar som också göder en antiamerikanism. Sådan har tidigare inte synts i Tyskland.
– Antiamerikanismen är självdestruktiv för tyskarna som i säkerhets- och försvarsfrågor till 100 procent är uppknutna till amerikanerna, noterar ambassadör Wand-Danielsson, som även är en av Sveriges främsta specialister på Nato.
Ja, Tyskland är i en svår ekonomisk situation utan tillväxt och med stigande priser. Missnöjet är stort. Landet har 84 miljoner invånare på en yta som är en fjärdedel mindre än Sveriges. Arbetslösheten steg i december till 6,4 procent. Det betyder att 3 miljoner tyskar går arbetslösa vilket är den högsta siffran på tio år. Det talas nu ohämmat om att ”utlänningarna tar våra jobb”. Migrationsfrågan är en av de största i valet och underblåses av de många våldsdåden med islamistiska förtecken, utförda av asylsökande och med flera dödsoffer som följd.
Wolfsburg i Niedersachsen i mellersta Tyskland skulle kunna kallas för den tyska krisens epicentrum. Adolf Hitler invigde staden den 1 juli 1938 för att förverkliga sin plan på folkbilen KdF-wagen, som senare blev Volkswagen. Den ritades av Ferdinand Porsche och än i dag finns namnet Porsche överallt i bruksorten. En Porchegata, ett Porscheapotek och man kan klippa håret hos barberare Porsche. Men staden med 126 000 invånare hade heller inte funnits till om inte italienska – och senare turkiska – gästarbetare efter kriget lockats dit för att producera den ”bubbla” som skulle bli världens mest sålda bil.
Volkswagens fabriksområde är världens största, sex kilometer långt, två kilometer brett. Skorstenarna nuddar himlen. Av koncernens hundratusentals anställda världen runt – inklusive dotterföretagen Porsche, Audi, Skoda, Seat et cetera – ska kanske 65 000 anställda sparkas. Det är de första neddragningarna i bolagets historia och har fått hela Tyskland att skaka i sina grundvalar. Vad ska landet syssla med om det inte längre förmår producera och exportera världens bästa personbilar?
På fackjätten IG Metalls expedition på Willy Brandt Platz försöker de fackliga visa upp en stiff upper lip och tror att allt nog ska ordna sig.
– Ja, det går dåligt. Men vi ska fixa det, säger den 36-årige kvalitetsutvecklaren Philip Fischer.
En taxichaufför i Berlin, född i Tyskland men med rötterna i Turkiet, är inte utan triumf i rösten när han noterar:
– Efter Istanbul, Ankara och Izmir är Kreuzberg Turkiets fjärde största stad.
De många gamla gästarbetarna i såväl Berlin som Wolfsburg längtar alla till solen och värmen. Men de flyttar inte. De stannar. Och den turkiske chaffisen flyttar inte heller. Fast han hade byggt sommarstuga i ett fiskeläge utanför Izmir. De stannar kvar i ”sitt” Tyskland, är stolta över sin flit och sin sparsamhet. Landets akuta ekonomiska bekymmer fnyser de åt: ”Det är bara att arbeta mer!”
Politiker och näringslivsföreträdare är dock generade över att tala om statistiken. För den gamla inarbetade bilden av strävsamma och ekonomiskt ansvarskännande tyskar stämmer inte längre. I liket med andra européer arbetar genomsnittstysken allt färre timmar per år, medan amerikanerna stretar på. Skillnaden i antalet årsarbetstimmar är nu uppe 15 procent.
Och inga andra i den industrialiserade världen sjukskriver sig en måndag morgon i samma höga grad som tysken. Också detta avspeglar sig förstås i Bilds rubriker. ”AVSKAFFA FÖRSTA KARENSDAGEN!” lyder en. Men en krönikör påpekar: ”… och fredagen är också sjukskriven och arbetsfri - för då sitter vi på planet till Mallorca.”
***
Läs även: Våldsvåg över Tyskland – och Europa
Läs även: Turbulensen i tysk politik fortsätter
