USA har tröttnat på fattiga, svaga och dryga européer
JD Vance tog den transatlantiska relationen till fryspunkten under säkerhetskonferensen i München.
Bild: AP
Vicepresident JD Vance anförande i München härom veckan sände chockvågor genom den transatlantiska alliansen. Han riktade skarp kritik mot vad han uppfattar som Europas bristande yttrandefrihet, låga försvarsvilja och påfrestningar på samhällena kopplade till den stora utomeuropeiska invandringen. Talet skapade starka reaktioner och stor debatt på båda sidor av Atlanten. Efterspelet och med president Trumps initiativ till förhandlingar med Ryssland om Ukraina, utan att bjuda in vare sig EU eller Ukraina, liksom att anklaga president Zelensky för att vara en diktator och för att ha startat kriget, tog den transatlantiska relationen till fryspunkten.
Banden mellan USA och Europa har historiskt varit komplicerad. Det har både funnits en stark känsla av en kulturell samhörighet, kanske särskilt i USA, men den har också blandats med osämja och viss misstro. Relationen är grundad på kulturella utbyten, handel och ekonomisk samverkan samt militärt samarbete. JD Vance lyfte fram allt detta i inledningen av sitt tal, men sedan utmanade han den outtalade ”balans” som också har funnits genom historien. USA har länge varit ekonomiskt och militärt överlägset, medan Europa har ansett sig inneha den moraliska och kulturella högterrängen – och därmed en rätt att se ner och klaga på de råa och obildade krämarna från Amerika.
Under båda världskrigen bidrog USA med både soldater och resurser på europeisk mark. Marshallhjälpen efter andra världskriget satte snabbt fart på Europas ekonomi, vilket också innebar att USA snabbt fick en viktig handelspartner att exportera till. En aspekt i den transatlantiska relationen har varit känslan av att tillhöra samma kultursfär, men minst lika viktigt har också kulturskillnaderna varit. USA exporterade rockmusik, Hollywood, Disney och ”ytlig”, kommersiell kultur till ett Europa som försökte svara med ”finkultur”; konstskatter, god mat, vackra städer och bra vin.
Andra kontraster är synen på yttrandefrihet och på individen, något som amerikaner värderar högt vilket bidrar till deras ofta skeptiska syn på välfärdsstater med sociala skyddsnät och statlig intervention. Det här är skillnader i kynnet som har bidragit till att européer kan uppfatta sig som kulturellt och moraliskt mer förfinade än amerikanerna, som i sin tur kan reta sig på de snobbiga och pretentiösa, men fattiga och militärt svaga, kusinerna från Europa.
Under många år har det funnits en känsla i USA att Europa åker snålskjuts på landets militära förmåga. Flertalet europeiska länder rustade ner efter Berlinmurens fall, obekymrade om Rysslands upprustning efter millennieskiftet och/eller i förvissning om att USA alltid kommer till undsättning om det skulle knipa. Européerna har hellre lagt pengarna på sina välfärdsstater som har andra typer av samhällskostnader att hantera än försvarsutgifter. Flera presidenter före Donald Trump har påpekat det orimliga i detta.
De senaste geopolitiska förändringarna har visserligen fått Europas ledare att inse sitt beroende av USA för försvaret och att erkänna behovet av att stärka sin egen militära kapacitet. Men JD Vance tal i München antyder att detta uppvaknande kom för sent, att Donald Trump har tröttnat och nu för tillbaka USA till Monroe-doktrinen från 1823, där Europa manades att hålla sig borta från amerikanska intressen.
Framöver står Europa inför utmaningen att hitta en balans mellan att upprätthålla en stark relation med USA och att samtidigt bygga upp en egen militär förmåga. För trots skillnaderna mellan kontinenterna har det funnits en grundläggande balans i relationen och en ömsesidig insikt om att samarbete är det bästa för båda parter. Åtminstone hittills.
***
Läs även: Trump och Vance splittrar och förenar
Vicepresident JD Vance anförande i München härom veckan sände chockvågor genom den transatlantiska alliansen. Han riktade skarp kritik mot vad han uppfattar som Europas bristande yttrandefrihet, låga försvarsvilja och påfrestningar på samhällena kopplade till den stora utomeuropeiska invandringen. Talet skapade starka reaktioner och stor debatt på båda sidor av Atlanten. Efterspelet och med president Trumps initiativ till förhandlingar med Ryssland om Ukraina, utan att bjuda in vare sig EU eller Ukraina, liksom att anklaga president Zelensky för att vara en diktator och för att ha startat kriget, tog den transatlantiska relationen till fryspunkten.
Banden mellan USA och Europa har historiskt varit komplicerad. Det har både funnits en stark känsla av en kulturell samhörighet, kanske särskilt i USA, men den har också blandats med osämja och viss misstro. Relationen är grundad på kulturella utbyten, handel och ekonomisk samverkan samt militärt samarbete. JD Vance lyfte fram allt detta i inledningen av sitt tal, men sedan utmanade han den outtalade ”balans” som också har funnits genom historien. USA har länge varit ekonomiskt och militärt överlägset, medan Europa har ansett sig inneha den moraliska och kulturella högterrängen – och därmed en rätt att se ner och klaga på de råa och obildade krämarna från Amerika.
Under båda världskrigen bidrog USA med både soldater och resurser på europeisk mark. Marshallhjälpen efter andra världskriget satte snabbt fart på Europas ekonomi, vilket också innebar att USA snabbt fick en viktig handelspartner att exportera till. En aspekt i den transatlantiska relationen har varit känslan av att tillhöra samma kultursfär, men minst lika viktigt har också kulturskillnaderna varit. USA exporterade rockmusik, Hollywood, Disney och ”ytlig”, kommersiell kultur till ett Europa som försökte svara med ”finkultur”; konstskatter, god mat, vackra städer och bra vin.
Andra kontraster är synen på yttrandefrihet och på individen, något som amerikaner värderar högt vilket bidrar till deras ofta skeptiska syn på välfärdsstater med sociala skyddsnät och statlig intervention. Det här är skillnader i kynnet som har bidragit till att européer kan uppfatta sig som kulturellt och moraliskt mer förfinade än amerikanerna, som i sin tur kan reta sig på de snobbiga och pretentiösa, men fattiga och militärt svaga, kusinerna från Europa.
Under många år har det funnits en känsla i USA att Europa åker snålskjuts på landets militära förmåga. Flertalet europeiska länder rustade ner efter Berlinmurens fall, obekymrade om Rysslands upprustning efter millennieskiftet och/eller i förvissning om att USA alltid kommer till undsättning om det skulle knipa. Européerna har hellre lagt pengarna på sina välfärdsstater som har andra typer av samhällskostnader att hantera än försvarsutgifter. Flera presidenter före Donald Trump har påpekat det orimliga i detta.
De senaste geopolitiska förändringarna har visserligen fått Europas ledare att inse sitt beroende av USA för försvaret och att erkänna behovet av att stärka sin egen militära kapacitet. Men JD Vance tal i München antyder att detta uppvaknande kom för sent, att Donald Trump har tröttnat och nu för tillbaka USA till Monroe-doktrinen från 1823, där Europa manades att hålla sig borta från amerikanska intressen.
Framöver står Europa inför utmaningen att hitta en balans mellan att upprätthålla en stark relation med USA och att samtidigt bygga upp en egen militär förmåga. För trots skillnaderna mellan kontinenterna har det funnits en grundläggande balans i relationen och en ömsesidig insikt om att samarbete är det bästa för båda parter. Åtminstone hittills.
***
Läs även: Trump och Vance splittrar och förenar
