USA:s militär uppvisar allt fler svaghetstecken

USA har länge setts som världens främsta militärmakt. Landets överlägsenhet har framstått som så självklar att den egentligen inte behövts förklaras. Siffrorna har talat sitt eget språk: USA har elva stora kärnkraftsdrivna hangarfartyg; andra länder får nöja sig med ett eller två mindre hangarfartyg vardera. Budgeten för USA:s militär under 2022 ligger på cirka 800 miljarder dollar, nästan dubbelt vad Kina, Ryssland och Indien har tillsammans.

Trots detta befinner sig USA:s militär i dag i djup kris. Och det verkar knappt finnas något ljus i slutet på tunneln. Varje del är drabbad – flygvapnet, marinkåren, marinen, armén – och problemen är av sådan art att de i princip inte verkar gå att lösa genom mer pengar. För att förstå hur detta kunnat ske bör vi tala lite grand om de specifika problem USA tampas med.

Det första stora problemet är på många sätt också det värsta: en skriande brist på nya rekryter. Återigen är alla delar av militären drabbad; flygvapnet varnar till exempel för att man i ett krig mot Kina riskerar att få slut på piloter långt innan man kommer få slut på flygplan. Armén har i dagsläget redan krympt till under 500 000 man i aktiv tjänst. Det kan låta som en stor styrka, men bara runt en tiondel är stridande soldater, resten är supportpersonal i form av mekaniker, kockar, advokater, sjuksköterskor och så vidare. 

I dagsläget är rädslan hos amerikanska lagstiftare att personalen kan krympa markant, kanske ner till 450 000, om nuvarande trender inte bryts. Hos marinen är personalbristen minst lika illa, vilket redan har resulterat i dramatiska olyckor: För ett par år sedan brann hangarfartyget USS Bonhomme Richard när det låg förtöjt i San Diego, och trots hjälp från brandkåren gick skeppet inte att rädda. En undersökning avslöjade chockerande brister hos besättningen; få människor på fartyget hade någon aning om hur bränder släcks. Olika automatiska brandbekämpningssystem aktiverades aldrig, för ingen visste att de existerade.

USA:s sjunde flotta, den marinstyrka som skulle stå i bräschen i en konflikt med Kina, har länge producerat en strid ström av olycksrapporter och skandaler, med örlogsfartyg som opererar med dåligt tränade och stressade skelettbesättningar, korruption, brister i underhåll med mera. Brist på personal är således värre än bara en brist; det är något aktivt farligt för fartyg i marinens tjänst.

Varför denna personalbrist, och vad kan man göra åt den? Tyvärr verkar svaret åtminstone på den andra frågan just nu vara "inte särskilt mycket". Skälet är att en av de drivande faktorerna hänger samman med USA:s växande politiska och sociala kris: Landet är helt enkelt enormt splittrat och polariserat, vilket börjar bli alltmer katastrofalt även för landets väpnade styrkor.

Den korta versionen här är att militären främst rekryterar från "röda" områden, det vill säga konservativa, republikanska områden i USA:s inland. "Blåa" områden i USA – progressiva, urbana och kustnära – producerar långt färre rekryter per capita. Den typiska rekryten till marinkåren är jämfört med genomsnittet vitare, mer konservativ och mer sannolikt katolik eller mormon och så vidare; faktorer som även i goda tider skulle skapa friktion i ett läge där den politiska ledningen i landet hängivit sig åt allt mer progressiv identitetspolitik.

I dagsläget är tiderna inte goda. I en mätning från YouGov uppgav två av fem tillfrågade amerikaner att de trodde att ett inbördeskrig var åtminstone lite sannolikt under de närmsta tio åren. Republikaner trodde inbördeskrig var mer realistiskt än demokrater, men skillnaden är inte överdrivet stor: 20 procent av dem som starkt identifierar sig som republikaner trodde att inbördeskrig är "mycket sannolikt"; 14 procent bland demokraterna.

Alla försök att stärka rekryteringen möter förr eller senare denna elefant i rummet: Hur ska man få folk intresserade av att gå med i en frivilligarmé i ett läge där en ständigt ökande andel av befolkningen (och särskilt de delar av den som är mest sannolik att göra militärtjänst) tror att nästa krig för denna armé kommer att ske inom landets egna gränser? 

I amerikansk högermedia talas det mycket om hur "wokeness" sakta men säkert infiltrerat Pentagon – med generaler som stundtals låter mer som genusteoretiker än som militära strateger – men själva sättet som den amerikanska republiken just nu krackelerar internt är långt allvarligare. Ett annat exempel på skadlig polarisering har att göra med vaccinationsprogrammen mot covid-19. Tiotusentals soldater i arméreserven och nationalgardet tvingas begära avsked på grund av vaccinationsvägran i ett läge där det är orealistiskt att ersätta dem.

Även om rekryteringskrisen är den mest allvarliga och akuta just nu, är det inte den enda kris som USA:s militär saknar bra svar på. Under hela nittonhundratalet hängde ett lands förmåga att föra krig ihop med dess industriella kapacitet: ingen tillverkningsindustri, ingen modern krigsmaskin. Under andra världskriget var det just tillverkningsindustrin som lät USA vinna kriget. Bilfabriker skodde om till att tillverka stridsvagnar och jeepar, glödlampstillverkare sadlade om till att göra tändhattar...

Sedan 90-talet har amerikanska politiker dock valt att avindustrialisera landet och i stället satsa på en "mer modern" sorts tjänsteekonomi: apputveckling, finansiella instrument och dylikt har ersatt de gamla bil- och glödlampefabrikerna. De senaste åren har Pentagon varit tvungen att erkänna att denna strukturomvandling orsakat stora problem: CNO (Chief of Naval Operations) Mike Gilday uppgav exempelvis i ett senatsförhör tidigare i år att bristen på industrikapacitet var den största barriären för marinens förmåga att bygga nya örlogsfartyg.

Kriget i Ukraina har bidragit till att avslöja bristerna. De stora vapenleveranserna till landet, tillsammans med de enorma förlusterna av materiel i den hastiga reträtten från Afghanistan, har lett till att USA tvingas ta pansarskott och artillerigranater från aktiva förband för vidare befordran till Ukraina. Ammunition som budgeterats till träning för nya soldater har i stället skeppats till Polen, och hela marinkårsregementen saknar nu den utrustning de behöver för att vara effektiva i ett krig mot exempelvis Kina. Den globala logistikkrisen till följd av covid-19 har förvärrat situationen. Gällande vissa vapensystem, som luftvärnssystemet Stinger, väntas det dröja "åratal" innan reserverna kan börja byggas upp igen.

När Donald Trump tillträde som president var det många som befarade att USA:s roll som världspolis skulle försvagas. Samtidigt hoppades många bedömare i resten av västvärlden att Trump enbart representerade ett kort avbrott från normaliteten; ett fyra års interregnum innan ordningen återställdes. Fler och fler signaler kommer dock om att Trump enbart var ett politiskt förskalv till en mycket djupare kris: ekonomisk, social och nu militär. Allt fler amerikaner börjar själva bli skeptiska inför landets framtida möjligheter att kunna fortsätta sitt självpåtagna uppdrag som världspolis.

***

Läs även: Så fick Ukraina överhanden mot Ryssland

Läs även: När hybridkriget kom till Sverige

Läs även: Putins sista utväg