Utan domslut, inget slut

Återigen går Catrine da Costas vålnad genom Sverige. Hennes sorgsna ögon blickar anklagande från tidningarna. Hon vet och mördaren vet. Resten av befolkningen får än en gång valsa med i den plågsamt långa process som kommit att kallas styckmordsrättegången.

Med jämna, dystra mellanrum ska svaren på frågorna i dessa segslitna historier sökas hos juristerna. Om domstolarna kan slå fast vem som är skyldig får den döda i allmänhet vila i frid. Om inte, fortsätter processen.

Vilsenheten inträffar när rättssystemet inte levererar den efterfrågade välpaketerade lösningen. Så arbetar Palmegruppen vidare, så väcks Dagmar Hagelins historia till liv varje gång en ny process inleds mot juntans hantlangare i Chile. Många år efter att folkmord begåtts i Kambodja, Rwanda eller det sönderfallande Jugoslavien återberättas händelserna i Haag, Arusha och Pnom Pehn.

Juristernas växande inflytande över samhället tar även helt andra uttryck när domstolsliknande processer förs in i tv-program och annan underhållning. Denna längtan efter någon som får sista ordet och utdelar dom präglar till exempel finalaktuella »Idol«.

Där sitter Laila Bagge och Andreas Carlsson och svänger sig på musikbranschens motsvarighet till juristprosa, för att så småningom landa i ett »skyldig« eller »icke skyldig«.

Nu till finalen har dessa musikens jurister dock fått kliva tillbaka för att endast agera rådgivare till folkdomstolen som – per telefon – avlägger den slutgiltiga domen.