Valresultatet 2022 – vems fel var det?

För de allra flesta var valet 2022 ett misslyckande, åtminstone på något sätt. Socialdemokraterna gick visserligen upp 2,1 procent, men gjorde fortfarande sitt näst sämsta val i modern historia. Dessutom förlorade de regeringsmakten. Och Moderaterna vann regeringsmakten, men förlorade 0,7 procent och positionen som näst största parti.

Den enda entydiga vinnaren är egentligen Sverigedemokraterna, och de har låtit bli att offentliggöra sin eftervalsanalys.

– Det är inte som att den är hemlig, men till skillnad från de andra partiernas väldigt politiska eftervalsanalyser är vår främst organisatorisk, förklarar SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein.

Men att Sverigedemokraterna är nöjda intygar både han och partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Det är de ganska ensamma om. Andra partiers eftervalsanalyser blir ibland både mörka och dramatiska:

"Valrörelsen genomfördes i en dystopisk kontext som premierade enkla och populistiska lösningar. Det passade Centerpartiet utomordentligt illa. Även om våra svar, till skillnad från andra partiers, var effektiva och genomförbara blev de i många fall för tekniska och svåra", skriver Centerpartiet.

Eller, lite lugnare uttryckt: medielogiken missgynnade oss. Och det är bara en av många tänkbara förklaringar till ett valresultat: besvärliga motståndare, besvärliga samarbetspartier, besvärliga väljare, tonläget på sociala medier. Ett antal faktorer återkommer i partiernas egna analyser av valet 2022 – men alla är inte lika glada över dem.

Efter en mandatperiod som dominerades av pandemin och kriget i Ukraina kunde man tro att vård- och säkerhetsfrågor skulle stå högt på agendan. I stället riktades strålkastarljuset mot brottsligheten och plånboksfrågor – särskilt energipriserna. I slutspurten blev energifrågan så avgörande att statsvetarna vid Göteborgs universitets valforskningsprogram kallar hela valet 2022 för "Energivalet".

Högerpartierna var belåtna. Väljarnas prioriteringar stämde sällsynt väl överens med deras: lag och ordning, invandring och integration, energi, plånboksfrågor. "Sakefrågeagendan i valet 2022 utspelade sig nästan helt och hållet på oppositionens planhalva", skriver Moderaterna. Inte minst el- och drivmedelspriserna bidrog till valsegern, menar de. Även KD lyckades slå sig in i prisdebatten med Ebba Buschs berömda falukorv.

Vänsterpartierna var mindre belåtna. När el- och drivmedelspriserna blev en symbol för den ekonomiska pressen på svenska hushåll "tog (oppositionen) tillfället i akt att rama in situationen som ett resultat av regeringens klimatpolitik”, skriver S. Och så lyckades högern triangulera in kärnkraft som lösningen på allehanda problem, tillägger MP.

I valrörelsen 2018 slog mittenpartierna knut på sig själva i sina försök att inte ta ställning i regeringsfrågan. Den här gången var alternativen tydliga: på ena sidan står de röda och gröna partierna, på andra sidan de blå och Sverigedemokraterna.

Båda blocken hade dock problem med det interna kamratskapet. För högerblocket var det svårt att jämka samman L och SD. Deras energipolitiska talespersoner åkte visserligen på valturné tillsammans, men långt ifrån alla potentiella L-väljare uppskattade det. För att inte tala om delar av partiets egna medlemmar. Liberalernas eftervalsanalys, karaktäristiskt öppenhjärtig, lägger mer vikt vid de interna bråken än vid någon annan fråga: "Den enskilt viktigaste frågan för Liberalerna och vår framtid som parti är dock sättet vi är mot varandra och vår interna partikultur."

Men spänningen mellan SD och L var ingenting emot osämjan i vänsterblocket. Relationen mellan Centern och Vänstern blev frostig: Nooshi Dadgostar krävde ministerposter åt Vänsterpartiet, Annie Lööf vägrade sitta i samma regering som vänsterpartister. I efterhand beskriver Vänsterpartiet Centern som "ett sänke för de rödgröna partierna" och Centern säger att de "bedrev en valrörelse i motvind, utan vänner".

Socialdemokraterna hade kunnat ha en enande roll, men var enligt Miljöpartiet för upptagna med att driva presidentvalkampanj för Magdalena Andersson. ("Vi uppfattar att MP var den aktör som tydligast försökte vara en brobyggare", tillägger MP.) Vänsterpartiet tycker också att S inte gjorde mycket för att hålla ihop laget – vilket inte bara gynnade högern, utan också Socialdemokraterna själva.

Men Sverigedemokraterna, som för första gången på allvar räknades till ett politiskt block, tror inte att blockpolitiken spelade särskilt stor roll i valet.

– I media var blockpolitik och spelteori en stor sak, men jag tror inte det är särskilt viktigt för väljare i allmänhet. Sakfrågor går före, säger Joakim Wallerstein.

Det är inte heller självklart positivt att ingå i ett sammansvetsat lag. Kristdemokraterna, som tappade en procent i valet trots rekordnoteringar på över 12 procent våren 2019, skriver att de hamnade i skuggan när medierna riktade all uppmärksamhet mot M och SD. De båda större partiernas väljare överlappar i hög grad Kristdemokraternas, samtidigt som KD inte skiljer sig mycket från de båda större partierna i sina profilfrågor.

Medierna arbetar dessutom med allt kortare nyhetscykler. Flera partier skriver att förslag och utspel snabbt försvann ur nyhetsflödena, särskilt när det gällde komplexa frågor. "Som parti har vi en tendens att kommunicera i fotnoter där väljarna efterfrågar rubriker", som Liberalerna uttrycker det.

Miljöpartiet går steget längre och stämplar hela valrörelsen som präglad av så kallad post truth, ett debattklimat där sanningshalten i ett påstående inte är relevant – det viktiga är att väcka rätt känslor. Miljöpartiet kommer dock att "fortsätta vara en kraft för ärliga och tydliga debatter och dialoger grundade på fakta och upprätthållande av sanningen", lägger partiet till.

MP tar också upp hotfulla och otrevliga budskap från väljare, särskilt i sociala medier. Partiet hänvisar till en Brå-rapport från 2021 som visade att miljöpartistiska politiker rapporterade att de drabbades av hot, hat och trakasserier i högre utsträckning än något annat parti. Centerpartiet menar i stället att centerpartister var särskilt utsatta under valrörelsen, till den grad att det begränsade deras aktivitet i sociala medier och sänkte entusiasmen i valrörelsen.

På valdagen 9 september 2022 reflekterade SvD:s inrikespolitiske kommentator Henrik Torehammar över de båda blockens problem att foga samman varsitt mittenparti med varsitt ytterkantsparti. En bidragande faktor till svårigheterna, skrev han, är att den klassiska höger-vänster-skalan har fått sällskap av en annan politisk dimension:

Den fördelningspolitiska konfliktlinjen har i decennier varit den dominerande i svensk politik. I princip har medborgarna kunnat välja parti baserat på en skala av höjd eller sänkt skatt. De senaste åren har konflikten handlat om andra värden. Synen på invandring, på öppenhet – kulturkriget.

För Sverigedemokraterna är det positivt.

– Kulturkriget har mycket riktigt fått mer fokus än den ekonomiska höger-vänster-skalan. Vi har inte längre ett spektrum mellan borgare eller alliansväljare å ena sidan och socialdemokrater och socialister å andra sidan. Och SD befinner sig ju inte riktigt heller på den linjen. Våra frågor, inte minst invandringen, är inte höger-vänster-frågor, säger Wallerstein.

Miljöpartiet ser också den ljusa sidan av saken. Skiftet från höger-vänster till kulturkrig har gjort att partiet fått en tydligare konfliktposition: "Det har inneburit att vi blivit en huvudmotståndare för såväl konservativa som reaktionära, nationalistiska och populistiska strömningar."

Vänsterpartiet skriver i stället att det är lättare för partiet att profilera sig när debatten handlar om klassiska höger-vänster-frågor. De ansträngde sig för att flytta dagordningen till ekonomiska frågor i valrörelsen, men konstaterar att det är ett svårt jobb för ett enskilt parti.

I valrörelsens slutspurt blev Sverigedemokraterna måltavla för en intensiv S-kampanj. Den kulminerade i en uppmärksammad pressträff där dåvarande integrationsminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist varnade för att SD utgör ett säkerhets- och utrikespolitiskt hot mot Sverige. I efterhand tror Socialdemokraterna att de vann på kuppen, men att det kan ha påverkat stödet negativt bland LO-förbundens medlemmar. Man måste givetvis opponera sig mot politiska motståndare, skriver S i eftervalsanalysen, men "att kontrastera andras förslag mot egna är ett bättre alternativ än att enbart kritisera motståndare". 

Socialdemokraterna konstaterar också att man inte kan förlita sig på antipatier mot SD i längden. Synen på SD kan nämligen skifta. "Vi måste också ha egna idéer och förslag som är tillräckligt intressanta för att i sig vinna människors röster."

Vänsterpartiet tror att Sverigedemokraterna var de främsta vinnarna på strategin:

– Det var en speciell valrörelse som till stor del handlade om SD och frågorna de har fokus på, även bland partier på vår sida. Vinnarna på det var inte oväntat SD, säger biträdande partisekreterare Hanna Gedin som lett eftervalsanalysen.

Sverigedemokraterna instämmer.

– Vi tycker det var positivt. Vi vill ju ha konflikt med partier som driver en motsatt politik. Sen får kritiken gärna vara saklig, och tonläget var lite märkligt på den där presskonferensen en vecka före valet, men vi uppskattade konflikten, säger Wallerstein.

Även Liberalerna sökte konflikt med Socialdemokraterna. När de utmålade sig själva som förutsättningen för ett maktskifte gjorde de sig medvetet till en måltavla för S, skriver de. I efterhand tycker de dock att de var dåligt förberedda. "Många partiaktiva kände sig påhoppade och personligen utsatta av den smutskampanj som kom från Socialdemokraterna och som Centerpartiet hakade på."

***

Läs även: Regeringen Kristerssons hundra förlorade dagar

Läs även: Ulf och Birgitta – politikens radarpar