Vapenindustrins paradigmskifte

Upprustningen och behovet av att ersätta materiel som skänks till Ukraina har inneburit en makalös rusning till försvarsindustrin det senaste året. Vapenföretagen anställer, bygger ut och kör i bland extra skift. Saabaktien har stigit med 120 procent på ett år och brittiskägda Hägglunds i Örnsköldsvik som tillverkar stridsfordon har orderboken full fram till åtminstone 2030. 

Av världens 100 största vapentillverkare finns 40 i USA och de står enligt Sipri för mer än hälften av den samlade vapenförsäljningen på jordklotet. 27 av företagen är baserade i Europa och svarar för en femtedel av omsättningen. Saab låg i fjol på 34:e plats som enda svenska företag på hundralistan. Hägglunds/Bofors brittiska koncernmoder BAE var sexa efter fem amerikanska företag och före fem kinesiska. 

I rapporten "Defence Industrial Outlook" som kom i höstas från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, konstateras att Europas försvarsindustri är bred och teknologiskt avancerad, men mycket fragmenterad. 

– Försvarsindustrierna är nationella och formade utifrån de egna försvarsbehoven, konstaterar Per Olsson, försvarsekonom och senior analytiker vid FOI, och en av författarna till rapporten. 

Nato ställer vissa krav på försvarsförmåga för medlemskap och kan uttrycka önskemål om deltagarländernas satsningar för att optimera den gemensamma planeringen, men organisationen har inget mandat att styra respektive lands försvarsindustri. 

EU har de senaste decennierna tagit ett antal smärre initiativ för att integrera medlemsländernas vapenproduktion, som oftast byggt på bilaterala eller multilaterala samarbeten. Efter Rysslands ockupation av Krim och krigföring i östra Ukraina från 2014 blev behovet av samordnade satsningar tydligt. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tog då initiativ till Europeiska försvarsfonden, EDF (European Defence Fund), som inrättades 2017. 

Syftet med EDF är att utveckla en konkurrenskraftig försvarsindustri inom EU och minska unionens omvärldsberoende. Fonden stöttar forskning kring och utveckling av gemensamma försvarsprojekt, men sedan är det upp till medlemsstaterna om de vill köpa produkterna. 

– EDF har potential att också hjälpa svensk försvarsindustri då den tvingar samman företagen samt företag och staten, sammanfattar Per Olsson. 

Men trots att Sverige har en relativt stor försvarsindustri var varken regeringen eller 2019 års försvarsberedning odelat positiva över initiativet. 

– EDF tillåter inte tredjelandsdeltagande, förklarar Per Olsson. Sverige lobbade för ett breddat deltagande, till exempel att utvecklingsprojekt med USA eller Storbritannien skulle kunna få stöd. Men andra medlemsländer var av uppfattningen att "europeiska pengar ska gå till EU-länder". 

Svensk försvarsindustri har traditionellt starka band till USA och Storbritannien: 

Sverige har också satt deltagandet på paus i det multilaterala projektet FCAS (Future Combat Air System), som ska utveckla nästa generations stridsflygplan och obemannade luftfarkoster. I stället ska Sverige först 2030 besluta om vi ska utveckla ett nytt eget stridsflyg, samarbeta med andra länder eller köpa från hyllan. 

Förra veckan träffades Storbritanniens, Italiens och Japans försvarsministrar i Tokyo för att inleda ett samarbete kring sjätte generationens stridsflyg baserat på det brittiska Tempestprojektet. FCAS-länderna Tyskland, Frankrike och Spanien skissar på ett eget projekt för att 2040 ersätta sina Typhoon, Rafale och Hornet. 

– Bägge europeiska projekten är oerhört dyra, säger Per Olsson. Kostnaden för FCAS uppskattas till runt en biljon kronor, omöjliga pengar för Sverige. Militär materiel tenderar att bli mycket dyrare för varje generation. Andra länder planerar att bygga med stealth-teknik, kontroll av drönare, en helt ny generation motorer och möjligen laservapen. 

– Sverige har en lång tradition av att utveckla egna system, men vi är ett litet land med få skalfördelar.  Vi behöver med största sannolikhet söka partners för att få tillgång till många av nästa generations teknologier och en större marknad. 

– Ett alternativ är att vi blir junior partner i något av de pågående internationella samarbetena, men då måste vi ompröva vår självbild. Ska vi utveckla eget behöver vi anskaffa delsystem utvecklade av andra, vilket får följder för vår försörjningstrygghet och minskar spin-offs för den svenska ekonomin. Köp från hyllan innebär att vi måste lägga ner utvecklingen av stridsflyg, vilket också får stora följder. Vi står inför tuffa val och Nato ställer krav på våra förmågor. 

Ett sådant krav kom redan när Sverige tecknade värdlandsavtal 2016 för att kunna ta emot Natos flyg. I ett tänkt krigsläge blir Sverige sannolikt basområde för en stor mängd plan från Nato som kan nå Baltikum och nordvästra Ryssland. Det kräver ombyggnad av det svenska flygbassystemet för åtskilliga miljarder. Så ur Natos perspektiv blir nog effektiv logistik och skyddande luftvärn minst lika viktigt som ett egenutvecklat svenskt stridsflygplan. 

Detta är nu ingen automatisk katastrof för Gripens tillverkare Saab, som har erkänt hög kompetens inom en rad efterfrågade forskningsfält. Nya marknader öppnas också om eller när vi kommer med i Nato. Argumentet som ofta framförs mot Gripen, "ni är ju inte med i Nato", bortfaller. Ett exempel är att Saab i fjol fick grönt ljus att försöka sälja Gripen till Filippinerna efter att ha fått blankt nej några år tidigare. 

Sveriges roll i Natos framtida försvar – förutom att vara operationsbas för flyg – väntas bli Östersjön över, på och under ytan. Saab tillverkar även avancerade och dyra ubåtar samt ytstridsfartyg, där ett samarbete om att bygga skroven till Visbykorvetternas efterföljare nu diskuteras. En annan Natouppgift som ligger nära till hands är att delta i Nato Air Policing som upprätthåller luftförsvaret i Baltikum. 

Dessutom är Saab framstående inom signalspaning och radar med övervaknings- och ledningssystemet Global Eye som främsta försäljningsframgång. Svenska signalspanare flyger nu frekvent över Polen för att samla information från Belarus, Ukraina och västra Ryssland. Saab tillverkar också signalspaningsfartyg och sålde nyligen två till Polen. 

Fokus har bett Saab redogöra för sin syn på betydelsen av Natointrädet och det förändrade säkerhetsläget samt ett svar på om företaget anser sig kunna utveckla nya stridsflygplan på egen hand. Men trots enträgna påminnelser har Saab inte återkopplat. 

För Hägglunds i Örnsköldsvik betyder Natointrädet däremot inte särskilt mycket, säger informationsdirektör Ola Thorén: 

– Vi är redan Natokompatibla och har fem Natoländer som kunder. Försäljningsmöjligheterna dit har varit öppna redan tidigare och de svenska exportrestriktionerna riktas ju inte mot Nato. 

Försäljningsframgången med Stridsfordon 90, som Sverige har skänkt 50 exemplar av till Ukraina ihop med åtta Archersystem, ser ut att bestå även efter krigsslutet: 

– Mycket materielanskaffning har styrt mot högteknologi som flyg, cyberförsvar och laserteknik. Många har valt att satsa mindre på sina arméer i tron att vi inte skulle få se långdragna strider med marktrupper och stridsfordon. Men efter Ukrainakriget kommer fler att satsa på armén och markstridskrafter, säger Ola Thorén. 

Och när kriget väl tar slut kommer efterfrågan på försvarsmateriel att bestå under lång tid, tror han: 

– Den ändrade säkerhetsordningen i Europa leder till att länderna kommer att se om sina försvar i årtionden.  

***

Läs även: Så föder Ukrainas vapen Afrikas krig

Läs även: Norge skrotar fiaskohelikopter – följer Sverige efter?