Verkets våndor

Text: Nina Brevinge & Ida Ölmedal

Publicerad 2014-11-07

På den tiden fanns inte bron. I stället kom de asylsökande från Balkan med båt. Varje kväll anlände färjan från Polen i Ystad och hundratals flyktingar strömmade av på kajen. Ibland var de över tusen. De första nätterna fick de tillbringa i en gymnastiksal på orten som Invandrarverket, som det hette då, hade hyrt.

Samtidigt jagade myndighetens tjänstemän efter boenden. Eftersom flyktingförläggningarna var fullbelagda sedan länge, hyrde man in sig i tomma lägenheter och nerlagda vandrarhem för att få fram sängplatser. Det räckte ändå inte. Uppe i Luleå fanns en nedlagd militärförläggning där några fick bo. Andra inkvarterades på fartyg och i husvagnar. Till slut fick man låta de som flytt kriget på Balkan bo i tält. Det var ju ändå sommar. Men situationen var ohållbar och Invandrarverket vände sig då till regeringen: Vi klarar inte av det här. Vad ska vi göra?

Året var 1992. Då sökte 84 018 människor asyl i Sverige, varav drygt 70 000 flydde från kriget på Balkan.

I tisdags kom Migrationsverkets prognos över antalet asylsökande och på flera sätt är likheten slående.

I år väntas 83 000 söka asyl i Sverige, i princip lika många som 1992. Även denna gång höjer myndigheten tonen mot politikerna:

»Höjd asylprognos kräver samhällsplanering«, som rubriken löd på pressmeddelandet.

Kriget i Syrien, bättre flyktvägar och ett Sydeuropa som i högre grad släpper igenom flyktingar till resterande Europa är faktorer som under det senaste året lett till en stor ökning av antalet asylsökande i Sverige.

Migrationsverket har svårt att hänga med. Handläggningstiden väntas fördubblas till tio månader under 2015. Dessutom har man svårt att ordna med boende, både för dem som väntar på besked och för dem som beviljats uppehållstillstånd. Över 10 000 människor som har fått uppehållstillstånd tvingas bo kvar på Migrationsverkets så kallade uppehällen, eftersom kommunerna inte erbjuder tillräckligt många platser.

Situationen har alltså stora likheter med historien. Men för politikerna är läget unikt.

1975 fattade en enig riksdag beslut om en ny svensk invandringspolitik. En av världens mest humana, enligt politikerna själva. Ett drygt decennium senare hade det totala antalet asylsökande nått 30 000 och ansvarigt statsråd, Maj-Lis Lööw, förklarade att Sverige nått gränsen för vad man klarade av. För att komma tillrätta med situationen fattades det så kallade Luciabeslutet. Den 13 december 1989 bestämde den socialdemokratiska regeringen att kraftigt skärpa asylreglerna. Bara de som uppfyllde Genèvekonventionens kriterier skulle få asyl i Sverige. Inga andra.

Två år senare, samma år som Ny demokrati kom in riksdagen, upphävde den nytillträdda borgerliga regeringen det kritiserade beslutet, efter påtryckningar från folkpartiet och kristdemokraterna som profilerade sig som flyktingvänliga.

Men så bröt ett krig ut i Europa, och frågan om vilka som skulle få stanna i Sverige ställdes återigen på sin spets.

Christina Rogestam är en tidigare centerpartistisk riksdagsledamot som i dag är ordförande för Sveriges pensionärsförbund. Mellan åren 1988 och 1992 var hon generaldirektör för Invandrarverket.

– Att det pågick krig på Balkan visste vi ju. Men att det skulle komma den här stora strömmen hade vi ingen aning om, säger Christina Rogestam i dag.

Under hennes första år som generaldirektör sökte mellan 20 000 och 30 000 asyl i Sverige varje år. Men 1992 förändrades situationen.

Då, liksom nu, var det Invandrarverkets uppgift att ordna med boende till de asylsökande. Men på den tiden rådde ingen bostadsbrist.

– Den fördel vi hade då, jämfört med nu, var att det då fanns mycket tomma lägenheter. Det innebar att när folk hade fått sitt tillstånd så kunde de flytta in i en egen lägenhet, säger Christina Rogestam.

Inte heller var det några större svårigheter att ordna uppehälle åt dem som väntade på beslut. Invandrarverket drev i princip alla flyktingförläggningar i egen regi, utom ett par enstaka som tillhandahölls av Röda Korset.

Det var först i slutet av 1991 som myndigheten för första gången tvingades upphandla boenden genom privata aktörer.

Men då fanns ingen lag om offentlig upphandling.

– Det gick mycket snabbare för oss att skriva kontrakt än vad det gör i dag, säger Lena Häll Eriksson, dåvarande chef för mottagningsenheten på Invandrarverket.

Den andra stora uppgiften handlade om att utreda vilka som skulle få stanna. 1992, då antalet asylsökande var som flest, var det framför allt kosovoalbaner som kom till Sverige. Kosovoalbanerna saknade dock i de allra flesta fall tillräckliga skäl för att få asyl. Och eftersom Invandrarverkets handläggningstider var långa på grund av det höga antalet ansökningar, blev kosovoalbanerna kvar i Sverige under långa perioder innan de till slut tvingades lämna landet.

Våren 1992 kom de första protesterna från Invandrarverket. Handläggningstiderna var på tok för långa och dessutom började myndigheten få problem med att hitta boenden till alla som kom. Därför förslog generaldirektören att regeringen skulle införa visumtvång för jugoslaver för att på något sätt markera att Sverige inte var vidöppet. Hon fick medhåll av Ny demokratis Ian Wachtmeister medan invandrarminister Birgit Friggebo ansåg att det inte fanns någon anledning till panik.

Men under sommaren ökade antalet asylsökande ytterligare och högen med ansökningar växte. Samtidigt blev bostadssituationen alltmer akut. Den 10 oktober beslutade regeringen att införa visumtvång för kosovoalbanerna. Samtidigt upphävdes det visumtvång som gällt för Bosnien-Hercegovina sedan landet erkänts som självständigt den 22 maj.

– Det var jag som begärde det. Situationen var ohållbar. Jag diskuterade det med Birgit Friggebo som var invandrarminister. Först hände inte så mycket. Sedan blev jag uppkallad till Carl Bildt i början av oktober. Vi diskuterade igenom situationen, resonerade fram och tillbaka. Dagen därpå kom beslutet.

Visumtvånget löste Migrationsverkets problem. Den 20 oktober rapporterade Dagens Nyheter att flyktingströmmen via Ystad hade minskat till en femtedel. Och i november skärptes asylpolitiken ytterligare då regeringen tog bort tretermins-regeln, en regel som innebar att familjer med barn som gått i skolan i mer än tre terminer får stanna i Sverige.

Åtstramningen gav effekt. 1993 sjönk antalet asylsökande igen, ner till 37 581.

– Hade det kommit lika många 1993 som det kom 1992 så hade vi inte klarat av att hitta boenden till alla. Det är jag helt säker på, säger Christina Rogestam.

Nu står vi alltså inför en liknande flyktingsituation. Fred i Syrien är inte troligt inom en nära framtid, enligt bedömarna. I Irak och Eritrea – också stora flyktingländer – ser Migrationsverket inte heller någon ljusning. Därför spår man att flyktingströmmarna kommer att fortsätta ligga på en hög nivå de närmaste åren. Prognosen för 2015 höjdes i veckan till mellan 80 000 och 105 000.

Men om Migrationsverkets generaldirektör 1992 gick till regeringen och bad om en strypning av inflödet, kommer vi knappast att få se något sådant 2014.

– Regeringen fattade beslut om visumtvång som effektivt stängde vägen in. Det finns ju ingen sådan möjlighet i dag, säger Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket.

Jämfört med balkanflyktingarna finns nämligen ingen visumfrihet att dra in. De tar sig i allmänhet till Europa med flyktingsmugglare eller med hjälp av arbetsvisum. Och när de väl tagit sig till Sverige har de rätt till skydd. Enligt Migrationsverket har 95 procent av de personer som beviljas asyl i Sverige skyddsskäl enligt antingen Genèvekonventionen eller EU-lagstiftning.

Sedan införandet av migrationsdomstolar 2005 har regeringen också mindre makt att styra omfattningen på flyktingmottagandet. Det är Migrationsverket som exempelvis beslutar om att ge syriska flyktingar permanent uppehållstillstånd, en faktor som lyfts fram som ett skäl till att människor söker sig just till Sverige.

Det finns förstås sätt att minska flyktingmottagandet ändå. Det skulle kunna röra sig om den sorts »signalpolitik« som sverigedemokraterna talar om. I klarspråk handlar det om att göra Sverige till ett obehagligt land att söka asyl i. Sådan politik har också förts i länder som Danmark, som gjort sig mindre attraktivt för flyktinginvandring genom att införa striktare regler för familjeåterförening.

Men det politiska priset skulle sannolikt bli högt. Det enda oppositionsparti som vill se en mer restriktiv flyktingpolitik är sverigedemokraterna. Att uppfattas som att man närmar sig dem är det sista regeringen vill. Och den stålallians som socialdemokraterna förr bildade med moderaterna i flyktingpolitiken är numera uppbruten. I stället regerar socialdemokraterna tillsammans med ett parti som gjort en human profil i flyktingfrågor till ett adelsmärke. Vill justitieminister Morgan Johansson börja försvåra för flyktingar skulle det orsaka storbråk.

Lyssnar man på Migrationsverket verkar de inte se en omfattande strypning från politikerna som ett alternativ. När generaldirektören Anders Danielsson uttalar sig 2014 är innehållet ett helt annat än 1992: han kräver en samhällsomställning som planerar för ett långvarigt högre asyltryck.

– Vad är alternativet till att staten ingriper och ser till att kommunerna tar emot flyktingar? Jo, att gå ur FN och EU. Det är inte aktuellt.

De totala kostnaderna för migration och integration, där dock inte enbart asylmottagandet ingår, har i år fördubblats till drygt 26 miljarder kronor. Under nästa år beräknas de landa på 34 miljarder kronor. Migrationsverkets prognoser har hittills åtföljts av uppskrivna anslag utan någon större politisk debatt, till viss del genom att flytta pengar från biståndsbudgeten.

Migrationsverkets Anders Danielsson vädjar också om snabbare planprocesser och enklare byggregler.

– I Sverige ser vi inte migrationen som en naturlig del av samhällsplaneringen. Kommunerna är skyldiga att ta emot flyktingar, men då kan vi inte ha de normer och planprocesser som vi har. Man måste politiskt hitta en lösning där man bygger mer assymetriskt med ett snabbare regelsystem och kanske lite enklare.

Kanske blir det varken finansministern eller justitieministern som ställs mot väggen nästa gång Migrationsverket presenterar prognos. Kanske blir det bostadsministern.