Vi gillar att bli lurade

Text:

Den första april 1878 skrev den amerikanska tidningen New York Graphic att uppfinnaren Thomas Edison skapat en maskin som kunde förvandla vatten till vin, jord till kött och säd till biskvier. Världssvälten var snart ett minne blott. Nyheten spreds över hela USA och kopierades i hundratals tidningar. En tidning i Buffalo skrev en ledare där Edisons geni hyllades.

Samma dag 1987 skrev brittiska Daily Mirror att en romans blossat upp mellan Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher och Sovjetledaren Michail Gorbatjov i samband med ett toppmöte. Tidningen publicerade bilder där man såg Thatcher förälskat kittla Gorbatjov under hakan, och där de två hastigt kysstes. Chockerade brittiska tidningsläsare undrade: Hur kunde hon bete sig så? En gift kvinna? Offentligt dessutom.

God eller dålig första april-nyhet – vi tycks vara lika dåliga på att genomskåda den. Enligt forskarna, som vill att vi ska lita på dem, är vi i stort sett lika usla på det som lögndetektorerna. De är bara snäppet bättre än slumpen.

Det finns experiment som visat att en sanning bakom denna brist är att vi är för fullproppade med felaktiga föreställningar om hur lögnare beter sig. Vi tittar efter fel saker. Det där med att den som ljuger flackar med blicken eller kliar sig i ansiktet stämmer oftast inte. Inte heller att hon stakar sig eller är osammanhängande.

Det finns forskningsrön som pekar på att vi tycker om tanken på att befinna oss i en värld där människor menar vad de säger. En sådan värld är viktig för vår känsla av att uppleva mening. Därför kan vi också in i det längsta fortsätta att tro på något som visat sig uppenbart felaktigt: i vissa fall behöver vi göra så för att hålla borta smärtan.

Vårt behov av att tro på varandra är den jordmån som gör folkförförares och lögnares uppdrag så tacksamt. Vi tycker helt enkelt om att bli lurade.