Vilka är Ahlam och Ahed Tamimi och varför hyllas de som hjältar?

Den sjätte november i år åtalades den 22-åriga palestinska kvinnan Ahed Tamimi av israeliska myndigheter, anklagad för att ha uppmanat till terrorism. Hon hade publicerat en text på Instagram med följande lydelse: ”Vi väntar på er i alla städer på Västbanken, från Hebron till Jenin. Vi ska slakta er och ni kommer att säga att det som Hitler gjorde mot er var ett skämt. Vi ska dricka ert blod och äta era skallar. Kom igen, vi väntar på er.”  

Detta enligt nyhetsbyrån Associated Press, AP, tillsammans med många andra nyhetsmedier.

Aheds mamma protesterade och hävdade att dotterns Instagramkonto hade kapats, att den blodiga uppmaningen var skriven av någon annan. De israeliska myndigheterna lät sig inte bevekas av det.  

Ahed Tamimi fängslades och det var inte första gången i hennes unga liv. I december 2017 greps hon och åtalades för att ha attackerat en israelisk soldat. Det handlade om några örfilar som filmades av Aheds mamma. När klippet lades ut på sociala medier spreds det snabbt över stora delar av världen. Ahed dömdes till åtta månaders fängelse och efter frigivningen hamnade hon i världspolitikens centrum. Hon bor i en by som enligt Osloavtalet tillhör de israelstyrda områdena på Västbanken och blev därför en symbol för motståndet mot det som palestinierna kallar den israeliska ockupationen.  

Ahed Tamimi bjöds in som talare på möten och manifestationer för Palestina i flera europeiska länder, samt i Mellanöstern och Nordafrika. Hon var huvudtalare för palestiniernas sak i Madrid, Paris, Aten och Tunis. Hon fick träffa presidenter och professionella fotbollsspelare och mottog ovationer på Paris paradgata Champs Élysées.  

Det spanska fotbollslaget Real Madrid hyllade henne på stadion inför derbyt mot Atlético Madrid. Hon porträtterades i modemagasinet Vogue och utnämndes av nyhetsmagasinet Time till en av de mest inflytelserika tonåringarna under 2018.  

Hennes hemby heter Nabi Saleh. Där bor omkring 600 personer och de allra flesta är släkt och heter Tamimi. En av dem, en annan ung kvinna, heter Ahlam Tamimi. Hon och Ahed sägs vara kusiner, vilket är ett vitt begrepp i ett klansamhälle. Men släkt är de.  

Den nionde augusti 2001 promenerade Ahlam Tamimi ned för gågatan King George Street i västra, judiska Jerusalem. På ett gathörn låg pizzerian Sbarro.  

Hon hade varit där flera gånger för att rekognoscera. Hon var en 21-årig arabisk student som också jobbade deltid som studioreporter i palestinsk teve. Hon såg mycket bra ut, talade god engelska och hade klätt sig så att hon skulle uppfattas som en utländsk turist. Hon hade tagit reda på vilken tid på dagen pizzerian var fullsatt och när folklivet utanför var som tätast. Tidigare hade hon varit där ensam men nu, den här dagen, kom hon tillsammans med en jämnårig man.  

Han hette Izzedin al-Masri och kunde även han bli misstagen för att vara en vanlig turist. Han bar på ett tungt gitarrfodral.  

Ahlam gick före in på pizzerian och såg till att al-Masri fick en sittplats. Sedan skildes de. Hon stannade till i dörröppningen och deras blickar möttes ett kort ögonblick. Hon log och han log tillbaka.  

Explosionen hördes över stora delar av västra Jerusalem. Sprängladdningen i gitarrfodralet var sannolikt på närmare tio kilo och innehöll spikar, muttrar och andra metallföremål. Förutom självmordsbombaren al-Masri dog femton människor. Sju av dessa var barn och en kvinna var gravid.  

Ett ögonvittne berättade: ”Jag hörde en enorm explosion och kastades upp i luften. Jag såg människor – bebisar – som hade slungats ut genom fönstret täckta av blod.” 

Ett annat vittne: ”Jag såg en död bebis som satt i en barnvagn utanför en butik. Mamman kom ut från butiken och började skrika hysteriskt.”  

Ahlam Tamimi, som förutom Izzedin al-Masri fastslogs vara huvudskyldig till massmordet, lät sig senare, efter det att hon hade häktats, intervjuas i tv. Hon berättade om sina känslor och upplevelser efter bombdådet. Nyheten om sprängningen spred sig snabbt.  

”Efteråt, när jag tog bussen så log alla palestinier vid Damaskusporten (huvudentrén till Jerusalems gamla stad, min anm.) Det märktes att alla var lyckliga. När jag steg på bussen visste ingen att det var jag som hade ledsagat bombaren till hans mål. Det kändes lite konstigt att lämna honom där, men inne i bussen gratulerade alla varandra. De var inte ens bekanta, ändå gratulerade de varandra. Medan jag satt i bussen så knäppte chauffören på radion.” 

I den första nyhetsbulletinen uppgavs det att tre personer hade dödats. 

”Jag medger att jag var lite besviken, jag hade hoppats på fler. Ändå prisade jag Allah och två minuter senare sa de att fem var döda. Jag kunde inte dölja mitt leende! När dödstalet ökade började passagerarna applådera.” 

Tamimi begav sig till sitt arbete som studioreporter på den palestinska tv-stationen och rapporterade om händelsen. Senare greps hon.  

Det finns flera korta filmer med Ahlam Tamimi på Youtube där hon intervjuas om sitt dåd. Hon ler och ser mycket avspänd ut, och när hon får frågan om hon inte tänkte på alla barnen på restaurangen som skulle dö, så svarar hon bara leende nej. Hon har i flera intervjuer sagt att hon inte ångrar någonting. Tvärtom, hon skulle gärna göra om det.  

Hon dömdes till sexton livstidsstraff, ett för varje liv hon tagit inklusive det ofödda barnet.  

Den 25 juni 2006 lyckades en grupp palestinska terrorister ta sig in i Israel genom en tunnel som hade grävts under den avspärrning mellan Gaza och Israel som skulle förhindra just sådana attacker. De stötte på en israelisk militärpatrull, en eldstrid följde och två israeliska soldater och två terrorister dödades. De överlevande palestinierna grep en sårad israelisk soldat vid namn Gilad Shalit och förde honom med sig genom tunneln tillbaka till Gaza. Kidnapparna publicerade ett meddelande dagen därpå där de erbjöd information om Shalit, i utbyte mot att alla kvinnliga palestinska fångar och alla manliga under 18 år i israeliska fängelser skulle släppas fria.  

Den israeliska armén invaderade Gaza och inledde en intensiv jakt på kidnapparna men gav snart upp. En talesman för armén medgav att de inte visste var Shalit hölls fången och Röda Korset förvägrades besöka honom. Tiden gick utan något genombrott i samtal som skulle kunna leda till en öppning. Kidnapparna sade att de var beredda att hålla Shalit fången hur många år som helst tills deras krav tillgodosågs. Ett diplomatiskt spel inleddes som inkluderade förre amerikanske presidenten Jimmy Carter och dåvarande ryske presidenten Dmitrij Medvedev, men utan resultat.  

Kravet på släppande av palestinska fångar utvecklades. Kidnapparna krävde nu att så många som 1 300 skulle friges. Ett köpslående vidtog och i oktober 2011 kom beskedet att Israel och Hamas hade nått en överenskommelse. Premiärminister Netanyahu kallade till ett extra regeringsmöte för att få stöd för att få Shalit fri mot att 1 027 palestinska fångar släpptes ur israeliska fängelser. Enligt uppgift hade Turkiet genom president Erdoğan spelat en viktig roll i överenskommelsen.  

I oktober 2011 ägde fångutbytet rum. Gilad Shalit utväxlades mot 1 027 palestinska fångar. Ahlam Tamimi var en av dem. Hon hann sitta tio år i fängelse.  

Hon kördes i buss till Kairo och flögs sedan i den jordanske kung Abdullah II:s flygplan till Amman. Där togs hon emot som en hjältinna av en segerrusig folkmassa. Hon blev programledare i en egen tv-show i Jordanien, en roll hon använde för att hetsa mot Israel och uppmuntra till fler dåd likt det hon själv utfört. Då bör man minnas att Jordanien och Israel redan 1994 ingick ett formellt fredsavtal.  

Ahlam Tamimi hyllades i hela arabvärlden, inte minst i sina hemtrakter på Västbanken. Efter bombdådet på pizzerian Sbarro hade studenter på det palestinska universitetet An-Najah i Nablus på Västbanken skapat en utställning till hennes ära. De byggde ett rum som efterliknade interiören i pizzerian med installationer som föreställde trasiga möbler och avslitna kroppsdelar nedstänkta med blodliknande vätskor.   

Den israeliska polisen grep åtta personer för inblandning i bombdådet mot pizzerian Sbarro. De var alla medlemmar i Hamas och hade bidragit med olika kompetenser. De planerade, byggde bomben och publicerade skrivet material om nödvändigheten av militant kamp. De flesta hade varit inblandade i andra terrordåd med dödlig utgång.  

Två av terroristerna var från släkten Barghouti, mycket känd i det palestinska samhället. Den mest kände i den släkten är Marwan Barghouti, en lokal ledare i både första och andra intifadan. Vid tiden för Sbarroattentatet var han på fri fot. En av de medverkande i bombattacken, Bilal Barghouti, gömde sig en tid hos sin släkting Marwan som gav honom ett skjutvapen att försvara sig med. Det hjälpte inte, Bilal Barghouti greps och dömdes till 16 livstidsstraff. I domstolen sade han: ”Jag tackar Gud och beklagar att jag inte dödade fler än jag gjorde.”  

Hans släkting Marwan greps även han, anklagad för andra mord och dömdes till flera livstidsstraff. Trots det hyllas han av många som en fredlig frihetskämpe. Han har nominerats till Nobels fredspris flera gånger och många internationella berömdheter har ställt sig bakom nomineringarna. Marwan Barghouti jämförs ibland med Nelson Mandela.  

Den 15 april 2008 meddelade den palestinska myndigheten att president Mahmoud Abbas hade beslutat att förära Ahlam Tamimi – som då fortfarande satt i fängelse – medaljen Al Quds Mark of Honor, ungefär ”Jerusalems hedersmedalj”. Det är den finaste utmärkelse en palestinier kan få. Men som man brukar säga, gärna medalj men först rejäl pension. Och det har Ahlam Tamimi och alla andra palestinska terrorister fått. De skyldiga till bombningen av pizzerian Sbarro har tillsammans fått motsvarande omkring tio miljoner kronor från den palestinska Martyrfonden, och utbetalningarna tickar på månad för månad.   

Martyrfonden är en gammal företeelse i det palestinska samhället. Palestinierna själva anser att den är en välsignelse medan israeler kallar den för ”pay for slay”, betalt för att döda. Den instiftades redan 1964 för att ge änkor och föräldralösa palestinska barn ekonomisk kompensation när familjeförsörjaren hade dödats av israeler eller satt i israeliskt fängelse. Sedan dess har den utvecklats och betalar nu ut pengar till palestinier som har dödats, skadats, sitter i fängelse för inblandning i attacker mot israeler eller inblandning i andra politiskt motiverade våldshandlingar.  

Den årliga budgeten ligger på omkring 350 miljoner US dollar, alltså mer än tre miljarder svenska kronor. Ersättningen ökar ju längre fängelsestraff man får, och dessutom får fångar en stor summa i samband med sin frigivning.  

Det är naturligtvis anmärkningsvärt att den palestinska myndigheten PA som alltid deklarerar att den är så gott som bankrutt och ständigt ber om mer pengar från internationella biståndsgivare har råd med så generösa donationer. Skatteuppbörden i det som kallas Palestina är liten jämförd med det utländska biståndet. PA uppges vara världens största mottagare av internationellt bistånd per capita.  

EU är den största enskilda biståndsgivaren. Det rör sig bland annat om olika former av budgetstöd, vilket innebär att PA har ansvar för att pengarna används enligt överenskommelse med EU. I summan ingår stöd till löner och pensioner. På EU:s hemsida framgår att pengarna åtföljs av ”en policydialog som syftar till reformer”. I klartext synes det innebära att EU har en pågående diskussion med PA om hur pengarna skall användas.  

Den palestinska statskassan är fungibel, som det heter. Det betyder att pengar kan flyta omkring och användas för olika ändamål utan att givaren har kontroll över vart de går. Om en givare skänker pengar till sjukvård så slipper mottagaren den kostnaden och kan lägga sina pengar på exempelvis krigföring.   

Enligt den palestinska myndigheten står Martyrfonden på en piedestal där den är omöjlig att röra. Experter är överens om att ingen palestinsk ledare skulle kunna skära i den, minst av allt avskaffa den. Martyrfonden är lika helig som kravet på att flyktingar skall få återvända. Den måste finansieras varje år, kosta vad det kosta vill. Vanliga hederliga palestinier får dra åt svångremmen, mördarna skall till varje pris avlönas generöst. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har sagt att; ”även om vi bara har en enda penny kvar så ska vi använda den för att betala löner till martyrerna och krigsfångarna.”   

Där kommer biståndet, bland annat det svenska, väl till pass.  

Attacken från Hamas den sjunde oktober var väl planerad och inrepeterad. Det kan man se i BBC-filmen One Day in Gaza av filmaren Olly Lambert som handlar om händelserna den 14 maj 2018 då massprotester mot Israel i Gaza urartade till väpnat våld med omkring 60 döda och minst 1 200 skadade palestinier.  

Människor i Gaza hade varje fredag i flera veckor demonstrerat mot Israels avspärrning och delvisa blockad av området. De stod nära det kraftiga gränsstaketet och skrek slagord och eldade bildäck, och i en del fall avlossades skarpa skott mot de israeliska soldater som stod på andra sidan. Just den här fredagen var extra många ute för att uttrycka sitt hat mot Israel, men även mot USA och president Trump som hade tillkännagivit att landets ambassad skulle flyttas från Tel Aviv till Jerusalem. Åtgärden betraktades av många palestinier som en ren krigsförklaring. De kallade sin manifestation Den stora återvändandemarschen. 

Filmen är i likhet med nästan alla BBC-produktioner oerhört välgjord och låter både palestinier och israeler komma till tals och prata färdigt. Den utgör ett häpnadsväckande vittnesmål om palestinskt hat och israelisk beslutsamhet att bemöta detta hat med iskall militär precision. De palestinier som dödades under denna extraordinära dag, dokumenterad i filmbilder som påminner om 1800-talsmässiga bataljmålningar, visade sig till allra största del vara Hamasaktivister. Dock inte samtliga. Hamas ställde resurser till förfogande för att alla palestinier skulle gå man ur huse för att visa sitt hat mot dem som definierades som deras förtryckare, det vill säga israelerna, judarna. 

Några demonstranter i filmen vittnar om hur de drevs av en lust att ta sig igenom det förhatliga staketet och angripa enskilda israeler. ”Vi ska slita ut deras hjärtan!” löd ett stridsrop från en Hamasledare. ”Låt sionisterna höra: Jerusalem är vårt”, ett annat. ”Vi ska till Jerusalem i miljoner!” 

Den närmaste israeliska kibbutzen ligger endast 250 meter från gränsstaketet. Människorna där kunde höra stridsropen från Gaza. En av invånarna i byn framträder i filmen och säger att hon inte fann någon anledning att betvivla uppriktigheten i de högljudda palestinska utfästelserna. Många av kibbutzinvånarna mördades den sjunde oktober.  

En ung palestinsk man berättar i filmen om hur han fantiserade om att få slita huvudet av en israel. Bashir Faraj, en pojke i övre tonåren, kanske 20 år gammal, säger: ”Jag ville döda en soldat. Om jag fångade en soldat och inte hade en kniv på mig så skulle jag bita ihjäl honom.”   

Den blodtörst som kom till uttryck i Hamas attack den sjunde oktober var alltså väl etablerad i sinnet hos tillräckligt många palestinier för att massmordet skulle kunna utföras.  

Bengt G Nilsson är författare till boken ”Israel & hennes fiender”.  

***

Läs även: Eli Göndör: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?

Läs även: Att försvara en massaker