Yggdrasil är roten till allt
Vårt förhållande till träd är starkt, men komplicerat. Ungefär som till familjen.
Vi klättrar upp och kramar vissa av dem (tv-ekar, motorvägsskog och Kungsträdgårdsalmar), sågar ner andra och släpar in i vardagsrum (8 av 10 svenskar skaffar julgranar, 2 av 10 är inte främmande för att stjäla en), förgiftar ytterligare några för att bättra på utsikten (Norrmälarstrand) eller hugger helt sonika ned en del i samma syfte (villaförorterna och TV3:s »Grannfejden«).
Så gott som helt under radarn skriker motorsågarna denna vecka i Malmös Pildammspark. Den aggressiva algsvampen av släktet Phytophthora har sett till att ett femtiotal bokträd sågas ner, det är nu sorg i Malmö.
Men varför dessa starka känslor för ting utan själ? Historiker hänvisar till tidig nordisk religion med asken Yggdrasil som symboliserade världsalltet och som beskrevs just som besjälat.
Den amerikanska miljöpsykologen Roger Ulrich har ett evolutionärt angreppssätt. Han pekar på att naturtyper som liknar den natur som omgav människan i hennes »urhem« och gav henne trygghet, fortfarande ger hjärnan omedvetna faran-över-signaler som kan dämpa stress och anspänning. Träd tillfredsställer just detta behov.
Edward O Wilson, biolog, är inne på samma spår, och anser att människor har en nedärvd fallenhet för att tycka om levande varelser och trivas i naturen. Denna egenskap kallar han biofili (kärlek till liv) och har sållats fram under miljoner av år eftersom den gynnat vår överlevnad.
Men denna instinkt krockar med ett annat begär. Miljoner års vistelse på savannen gör att vi också strävar efter mer öppna landskap, något som också lugnar stressade själar. Det skulle förklara nedhuggna och förgiftade träd. Ett träd kommer dock att förbli stående, även vid ragnarök – Yggdrasil.
