Akademisk frihet hotas av samisk nationalism

Vi åkte skidor i Idre för ett par decennier sedan. Då det dök upp en same, en släde och en ren. Ville vi prova att köra en bit för en liten summa, jag och två tioåringar. Visst, man har ju kört häst. 

Men inget kommando med röst eller tömmar fungerade, renen verkade helt vimsig. Samen sprang vid sidan om och fick en smula styrsel på ekipaget. 

Minnet dyker upp när jag läser om att renar och subventionerad renskötsel hotas och skräms av såväl vindkraftverk som gruvor. De senare enligt Svenska kyrkan inte "andligt hållbara". Kyrkan gillar dock vindkraft, eventuellt drivna av Guds heliga ande. 

Men kan dessa djur inte som så många andra ändra sina vägar och vandringar efter omständigheterna? Renbetesmarken omfattar ju nästan halva Sverige. Även om det tog lite tid för de väst- och östtyska hjortarna att våga överträda den ej längre existerande järnridån mellan BRD och DDR. Så gjorde de det. 

Jag vet föga om hjortdjuren renar, men klart är att jag som i brist på samiskt arv och självidentifikation inte får bedriva renskötsel. Än mindre är jag medlem i någon av de 51 samebyarna, vilket är ett krav. Medan en kamelfarm på Öland skulle tillåta mig. 

Mats Jonssons fantastiska seriebok "När vi var samer" har lärt mig mycket om flera hundra års kolonialism och förtryck av Sápmi och skillnader mellan olika slags samer där skogssamerna tycks ha varit värst drabbade av kulturellt folkmord. Om hierarkier och strider både mellan samerna själva och nybyggare/svenskar samt kronans och kyrkans egendomliga, ryckiga och oftast grymma lagar, dekret och beteenden. Skallmätaren Herman Lundborg trotsade sina egna idéer och rasblandade sig med en samisk kvinna. Ett lapptäcke, flera lappkast. Jonsson, intervjuad i Fokus inför den samiska nationaldagen (6/2–23), säger sig dock ha fått kritik för att inte vara "nog aktivistisk". 

Kulturvärlden är kanske inte aktivistisk, men har under de senaste kanske tio åren älskat "det samiska" i form av flera framstående konstnärer, musiker och filmare av samisk börd. I de flesta fall håller jag med. 

Men nu till en underlig sorts aktivism: den vid Umeå universitet verksamma historieprofessorn Jonny Hjelm menar att den samiska nationalismen har hamnat på kollisionskurs med den akademiska friheten. Bland annat i "Dekoloniseringen av Sápmi och vetenskapen" publicerad i den tyvärr konkade tidskriften Respons (#2/2021): 

Hjelm inleder med en skidtur i Hemavan. Han och hustrun är på väg till en STF-stuga. De ser inga av samebyns renar, "vilket var bra, eftersom kalvningen inte var långt borta och renar då är extra känsliga för störningar". Men paret fick snart veta att det utförde "extraktivt våld" mot urfolket, deltog i "kolonial naturresursexploatering" samt "språkligt folkmord". 

Inte nog med det. Man blir lätt perplex av det som Hjelm skriver om post-/dekolonial forskning och postkolonial teoribildning (PT). Den hävdar enligt honom "att samer är annorlunda än övriga svenskar: de är närmare naturen, mer andliga och holistiska, oavsett var och hur de lever sina liv, om det till exempel rör sig om renskötande samer eller samer som arbetar inom andra yrken och verksamheter. Det är också urfolkens "kunskapssystem" som enligt PT-forskarna bär på lösningarna på vår tids stora utmaningar, miljöhot, existentiell tomhet, rasism och kapitalistisk rovdrift." (Såklart då att Greta Thunberg har skänkt pengar och för ett år sedan dök upp i Jokkmokk för att stödja kampen mot gruvplanerna i Kallak/Gállok.) 

Den fria forskningen inom detta fält är alltså enligt Jonny Hjelm hotad av sameetnopolitisk aktivism, vilket jag läser som ett slags offerkoftig identitetspolitik. 

Det finns mellan 20 000 och 50 000 samer, bosatta över hela Sverige. Drygt 9 000 är reggade i Sametingets röstlängd. Bara 5 977 personer, alltså 66,41 procent, röstade 2021, många röster kom från Stockholm. Flera av dessa är med i de icke fysiska, ekonomiska föreningar som benämns samebyar. År 2000 var cirka 500 personer heltidssysselsatta renskötare, men antalet varierar i olika källor, i dag är de troligen färre. 

"När det gäller begreppet urfolk saknas en entydig definition", skriver Hjelm. Något homogent urfolk tycks hursomhelst samerna inte vara. I Altinget (7/4–21) skriver den tidigare kommunisten Robert Mathiasson att Sametinget är en hybrid mellan vald församling och statlig myndighet, en mix mellan blod- och jordtankar och modern USA-inspirerad identitetspolitik. Det borde läggas ner i demokratins namn, tycker han. 

Forskaren Kristina Sehlin MacNeil, också vid Umeå universitet, sägs förorda "att samer ska ha veto när det gäller publicering av forskningsresultat, medan historikern och lektorn i samiska studier Anna-Lill Drugge – även hon vid UU, där det verkar gå hett till) anser att samer ska ges möjlighet att i vetenskapliga texter ge sin syn på forskningsresultaten. "Drugge inser att det kommer att bli svårt att utse den/dem som ska representera det samiska kollektivet, men det ska på något sätt ändå hanteras (oklart hur)", skriver Hjelm. 

Jonny Hjelms forskning har anklagats för att ha "rasistiska undertoner" och för att han vill frånta alla samer sina rättigheter. Inför en konferens i Alta i november förra året, arrangerad av UiT, Norges arktiska universitet, ställde aktivistiska forskare krav på "scenenekt", alltså cancellering, av hans medverkan där. Han försvarades dock kraftfullt av universitetets ledning och fick till somliga åhörares missnöje delta. 

Huruvida samerna med alla sina schatteringar, olika yrken, levnadssätt, länder, bostadsplatser, uppblandningar och i olika grader av assimilering är urfolk kan inte jag avgöra. Men är de svenskar?  

Nej, sa ju SD:s Björn Söder 2014, vilket han fick hård kritik för. Men i sak har han rätt, invände den samiska folkrättsjuristen Mattias Åhrén (SvT 16/12–14): "Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser." Att säga att de är svenskar skulle leda till assimilering så att kulturen försvinner, menade han. Om det nu bara finns en samisk kultur, förenade i samma kynne och intressen? Tillåt mig tvivla. 

En vän och kollega till mig, som brukar kalla sametinget "en kuliss", träffade för några år sedan en skogssame som hellre betecknade sig som skogslapp. De enades om att renbeteslagen från 1928, förnyad 1971, var och är rasistisk i det att den har gynnat renskötare men inte andra lappar/samer och lett till splittring, existerande än i dag. 

Min vän mejlar: "Lappar som hade slagit sig på andra näringar, som exempelvis jordbruk i Norrland, har berövats sina marker av länsstyrelserna. Detsamma har gällt för många svenska norrländska bönder." Han påpekar också att "Sverige uppträder som en kolonialmakt i Norrland med särskilda raslagar som splittrar människorna." 

Det är kanske som Hjelm skriver, att "Folkifieringen av svenskar och samer representerar en grovt tillyxad dikotomisering, vanlig att hitta i forskning om samer", är "extra anmärkningsvärd då man samtidigt är mycket kritisk till den ’västerländska’ traditionen att använda binära begreppspar." Han vänder sig också emot förväntningarna på att forskningen, för att vara legitim och värd att stödja, ska gynna samer, deras stolthet och föreställningar om sig själva. 

Att bringa reda i dessa sprickor och splittringar, kvardröjande rasism och ressentiment förefaller mig lika svårt som att köra rendragen släde i Idre. Det känns som om jag skriver med grytlappar på händerna. Eller kanske lovikkavantar. Som dock skapades av 1892 av Erika Aittamaa som var tornedaling – en annan nationell minoritet i Svea rike. 

***

Läs även: Mats Jonsson: "Jag kritiserades för att inte vara nog aktivistisk"

Läs även: Striden om skogen