Bör vi verkligen demonisera förövare?

Om morgonen den 25 december sköts en 27-årig man till döds i Rinkeby. På Twitter mottogs beskedet som en försenad julklapp. Den döde mannen var nämligen Mehdi "Dumle" Sachit, ökänd medlem i det kriminella nätverket "Dödspatrullen", dömd för flera grova brott, bland annat grovt sexualbrott och våldsbrott samt misstänkt för inblandning i Nils "Einár" Grönbergs död. Twitterglädjen över Dumles död föranledde Mårten Schulz, professor i civilrätt, att uttrycka viss oro. Den 27 december twittrade Schulz följande: "Jag oroar mig för hur det kommer att påverka det Sverige som jag gillar att det normaliserats att applådera andra människors död" och fortsatte "Gängmedlemmen som dog har gjort en massa skit. Onda saker. Var han en ond människa?".

Ja, du kan säkert gissa vad som hände sen: Twitter kokade, anklagelserna haglade och några av Sveriges minst nyanserade tyckare slog omedelbart, i mer eller mindre verserade ordalag, fast att Mårten Schulz är en politiskt korrekt idiot. Ett större antal män som till vardags sällan ömmar särskilt mycket för kvinnors rättigheter passade på rasa om sexuellt våld, eller, snarare, en enskild gruppvåldtäkt, nämligen den Dumle deltagit i. Den certifierade kärlekscoachen Carolin Dahlman hävdade på sin substack utan att blinka att "Dumle var ond" och menade att "omsorgen om Dumle är hårdhjärtad". En uppriktigt ställd fråga, en genuin oro reducerades av de vanliga gaphalsarna till en anledning att brutalisera det offentliga samtalet ännu några grader.

Jag kan förstå lockelsen i att definiera människor som "onda" och som "monster". En äkta känd upprördhet, en legitim känsla av avsky och bestörtning kräver sitt utlopp. Att etikettera förövaren som ond är sannolikt ett sätt att ta ställning för offret, ta avstånd från den onda handlingen och manifestera sin egen anständighet. Det är att ställa sig på rätt sida.

Det finns minst tre problem med den idén: För det första lindras inte offrets smärta av att människor betecknar hennes plågoande som ond. Inte ens förövarens död läker de själsliga såren. Tro mig. Jag blev våldtagen för mer än trettio år sedan av en man som några år senare dog av en överdos. Jag öppnade inte några champagneflaskor när jag fick veta att han dött. Inte heller upphörde mina återkommande mardrömmar, ångesten jag känner ensam i ett trångt utrymme, som en hiss eller ett kontorsrum, med en okänd man försvann inte och min rädsla för mörker är lika påtaglig.

För det andra omöjliggör ett omdöme som "ond" den nödvändiga diskussionen om varför en ond handling utförs. Att förklara en ond handling med att den som utförde den onda handlingen är ond ökar knappast vår förståelse av varför onda handlingar utförs. Poängen med att förstå varför människor begår övergrepp och gör sig skyldiga till grymheter är inte att ursäkta varken dådet eller förövaren, utan att förstå varför vilket är en förutsättning för allt förebyggande arbete. Att förklara onda handlingar med hjälp av ett metafysiskt begrepp som ondska leder blott till maktlöshet och mer rädsla. Mot det onda finns nämligen ingen bot.

Socialpsykologen Philip Zimbardo inskärper i boken The Lucifer Effect (2007) vikten av att inte fastna i frågor angående "vem" när vi konfronteras med onda handlingar. Vi måste också ställa "vilka-frågor": vilka förutsättningar krävs för att möjliggöra onda handlingar? Vilka omständigheter och vilka situationer? Att rygga inför definitionen av Mehdi "Dumle" Sachit som "ond" är alltså inte, som Carolin Dahlman tror, ett utslag av "omsorg om Dumle". Att värja sig från lättköpta förklaringar till onda handlingar är ett uttryck för en vilja att minimera risken att liknande grymheter utförs. Det är alltså inte omsorg om förövaren som ligger bakom skepsisen inför omdömet "ond" utan omsorg om samhället och potentiella offer.

För det tredje innebär omdömet "ond" en avhumanisering av människor som historien lärt oss att vara uppmärksam på. Avhumaniseringen av den andre utgör en avgörande förutsättning vid förföljelse, folkmord och inbördeskrig. Filosofen Jonathan Glover som i sitt mastodontverk Humanity: A Moral History of the Twentieth Century söker svar på frågan varför så många illdåd inträffade under förra seklet menar att avhumanisering av den andre är en grundläggande strategi och helt avgörande strategi i våldsutövning. Den som är ond – eller ett monster, en lus, ett svin, – är inte en människa och behöver därmed inte visas mänsklig hänsyn. Alltså kan man jubla åt denna vidriga varelses död. Just detta ser vi rikliga exempel på i anslutning till kriget i Ukraina. 

Jag tror att det finns en poäng i att påminna sig om att de ryssar som stupar i kriget också är människor, någons son, någons älskade, någons pappa, alldeles oavsett vad man anser om kriget som sådant. Krig är understundom nödvändiga, och dödande är en oundviklig konsekvens av krig – men att applådera människors död är att göra våld på sin egen mänsklighet. Det finns anledning att påminna sig om Friedrich Nietzsches varning i Beyond Good and Evil: "He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster".

Man kan hävda offrets rätt, visa henne sympati och erkänna hennes smärta utan att demonisera förövaren. Man kan ta avstånd från onda handlingar utan att göra sig själv till en blodtörstig hämnare. Man kan fördöma Rysslands invasion av Ukraina utan att glädjas över tusentals unga mäns död. Man kan också undvika att tala till människors lägsta drifter och fulaste känslor. Man kan rentav sträva efter att nyansera det offentliga samtalet i stället för att bidra till en ständig vulgarisering som sannolikt leder till klick men som inte på något sätt hjälper oss att komma till rätta med de gigantiska problem vårt samhälle brottas med.

Läs även: Har brottslingen ett moraliskt ansvar?

Läs även: Konsten att tona ner ett hedersmord