Därför är Tyskland så beroende av Kina

"Merkel as usual", sa en kritiker syrligt, ombedd att kommentera den tyske förbundskanslern Olaf Scholz resa till Peking i början av november.

De 16 åren med Angela Merkel som förbundskansler hade kännetecknats av en ständigt ökande handel med Kina. När efterträdaren Scholz fyllde sitt regeringsplan med tolv profithungriga direktörer såg det därför ut som att han ville fortsätta på den väg som Merkel hade stakat ut.

Scholz skulle dessutom bli den förste ledaren från västvärlden att besöka Kina efter de nära tre år som gått sedan pandemin bröt ut. 

Inför resan kom affärstidningen Wirtschaftswoche fram till att de tolv företag som fanns representerade i planet hade omsatt 153 miljarder euro i Kina under fjolåret.

I planet fanns Martin Brüdermüller, vd för kemijätten BASF som lidit svårt det senaste halvåret eftersom gas utgör en råvara i produktionen. BASF är nu i färd med att investera 10 miljarder euro i en ny anläggning i sydöstra Kina. Brüdermüller sa nyligen att det "får vara slut med Kina-bashingen".

BMW var också med och hade ett rekordår bakom sig i Kina med drygt 800 000 sålda bilar, tyska premiumbilar är särskilt eftertraktade och Kina är BMW:s största enskilda marknad.

Siemens var förstås med liksom Adidas, som fått erfara vilken berg-och dalbana den kinesiska marknaden kan vara. Först gick det hur bra som helst, följt av en bojkott som också drabbade Adidas. Den uppstod när utländska modeföretag inte längre tänkte köpa bomull från Xinjiang-provinsen, beryktad för förtrycket av uigurerna, den muslimska befolkningen.

Volkswagen är en historia för sig, inget annan tysk koncern är så involverad i Kina och därmed så beroende. 

I fjol sålde VW, allt enligt Wirtschaftswoche, 3,6 miljoner bilar i Kina, det motsvarade 42 procent av alla sålda VW-bilar och Kina-marknaden står för 40 procent av koncernens vinst.

I Wolfsburg kallas Kina därför för "vår andra hemmamarknad" och VW har fabriker över hela landet, även i Xiniang. Företagsledningen har tillbakavisat alla påståenden om att uigurer under så kallad omskolning tvingas arbeta i fabrikerna. 

Tidningen Wirtschaftswoche betvivlar dock att VW skulle kunna lämna Xinjiang även om man så ville, företaget sitter fast i en rävsax.

Volkswagen var först på plats i Kina, det skedde redan 1983. Den nya ledaren Deng Xiaoping hade inlett en ny era efter Mao när han välkomnade utländska företag att etablera sig, villkoret var att de samarbetade med en inhemsk partner.

VW slog sig ihop med Shanghai Automotive Industry Corporation och började tillverkningen av succémodellen Santana. Året därpå kom förbundskanslern Helmut Kohl tillsammans med sin hustru Hannelore till Kina för att inviga den nya fabriken.

Hans efterträdare, socialdemokraten Gerhard Schröder, var också medveten om att i Kina öppnade sig nya möjligheter och tog med sig stora delegationer från näringslivet till Mittens rike. Schröder reagerade också när debatten om Kina-beroendet började ta fart i Tyskland. 

I mars 2021, knappt ett år innan Ryssland anföll Ukraina, skrev Schröder ett debattinlägg i Berlin-tidningen Tagesspiegel. Han tog avstånd från den amerikanska presidenten Joe Bidens skärpta Kina-politik, en "moraliserande utrikespolitik dömd att misslyckas" och vidhöll att dörrarna måste hållas öppna, "sanktioner är i bästa fall naiva". Vid den tidpunkten var Gerhard Schröder fortfarande en auktoritet i Tyskland.

Angela Merkel gick i sina företrädares fotspår med skillnaden att hon var ännu flitigare. Hon reste tolv gånger till Kina under sina sexton kanslerår och var fascinerad av de snabba och enorma framsteg som landet gjorde, något som hon påtalade för sina landsmän så fort tillfälle gavs. Budskapet var: Kina kommer att springa om oss om vi inte ökar takten.

Siffrorna gav henne mer rätt än hon förmodligen ville. Under Merkels år vid makten blev Kina Tysklands största handelspartner. Problemet för Tyskland var att handelsunderskottet med Kina under Merkel-åren fördubblades – från 19 till 38 miljarder euro.

Debatten om Kina-beroendet bubblade trots det länge under ytan utan att riktigt ta fart. Den inflytelserika branschorganisationen BDI (Bundesverband der Deutschen Industrie) utfärdade en skarp varning redan för tre år sedan. 

BDI konstaterade att det länge såg ut som att Kina gradvis skulle liberaliseras ju mer handelsutbytet växte. Det var enligt den rådande tyska formeln Wandel durch Handel (förändring genom handel) som Willy Brandt introducerade redan på 1960-talet i sin politik gentemot länderna på andra sidan järnridån.

Den kinesiska liberaliseringen fortsatte dock inte, tvärtom. I BDI-dokumentet heter det att Kina under presidenten Xi Jinping numera vill konsolidera sin egen politiska och ekonomiska modell. Inte nog med det, man vill också föra över den till andra länder och marknader. Landet utgör därmed en systemrival till den demokratiska världen. 

BDI-cheferna brukade vara givna följeslagare när Schröder och Merkel reste till Kina. Den här gången stod inte BDI-chefen Siegfried Russwurm på Scholz passagerarlista.

BDI-dokumentet mynnade ut i 54 krav, flertalet handlade om att EU-länderna måste agera samfällt för att kunna stå emot den hotande kinesiska dominansen.

Efter det ryska anfallet den 24 februari har också debattklimatet blivit ett helt annat. 

Tyskland har bittert fått erfara vad beroende betyder och vad det kan kosta. I oktober hade Olaf Scholz skrapat ihop 200 miljarder euro (2 000 miljarder kronor) för att skapa ett värn mot krigets och energikrisens alla följder – nästan dubbelt så mycket som de samlade utgifterna i den budget Sveriges nya finansminister lade fram häromveckan.

De Gröna har varit drivande i debatten och har som regeringsparti tillsammans med Scholz socialdemokrater och det liberala FDP besatt två nyckelposter – Annalena Baerbock är utrikesminister och Robert Habeck leder det så kallade superdepartement som har hand om både klimatet och näringslivet.

De Gröna gick till val med kravet på en "värdebaserad utrikespolitik", en paroll med udden riktad mot Angela Merkels pragmatiska era.

Inför Scholz Kinaresa gick Baerbock ut i pressen och talade om för kanslern vad han borde säga och göra i Peking, ett ovanligt grepp regeringskollegor emellan.

Hon fick understöd av IW (Institut der deutschen Wirtschaft), en tankesmedja som brukar beskrivas som arbetsgivarvänlig. Några veckor före avresan publicerade IW en studie med rubriken "Med full gas i fel riktning" och pekade på att de tyska direktinvesteringarna i Kina, tio miljarder euro, slagit rekord under det första halvåret 2022.

"Det tyska näringslivet är mycket mer beroende av Kina än omvänt", slog institutet fast.

Runt en miljon tyska jobb är kopplade till Kina. IW föreslog inte någon decoupling (ett begrepp som myntats i den amerikanske Kina-debatten) utan snarare diversifiering. Tyskland måste satsa mycket hårdare på utbyte med länder som Indien, Indonesien och med Latinamerika.

Den tyska förbundskanslern Olaf Scholz har namn om sig att vara egensinnig och i besittning av ett aldrig sinande självförtroende, egenskaper som gör att han förkroppsligar det som Tyskland ofta kritiseras för i Europa – Alleingang, att ensam gå sin egen väg.

Bara en vecka före avresan till Peking drev Scholz igenom ett beslut i regeringen som var ytterst kontroversiellt – det statliga kinesiska rederiet Cosco skulle få bli delägare i Containerterminal Tollerort, en av terminalerna i Hamburgs jättelika hamn.

Propån från Cosco att köpa en andel på 35 procent kom redan 2021 som ett led i Kinas önskan att få inflytande över infrastrukturen världen över. Det hela möttes då med en axelryckning och notiser i tidningarna. 

Efter 24 februari blev tonläget ett helt annat. 

Avtalet hade visserligen fått grönt ljus av hamnbolaget, det var ändå tvunget att godkännas av regeringen eftersom hamnen i Hamburg klassas som extra betydelsefull infrastruktur. Inför regeringsbeslutet kom varningar från den tyska underrättelsetjänsten BND, enligt tyska medier också inofficiellt från USA, och sex ministerier var emot.

Scholz var dock för, särskilt som Coscos andel reducerats till 24,9 procent, vid 25 procent kan en andelsägare lägga veto mot beslut i styrelsen.

Annalena Baerbock svarade med ännu en ovanlig åtgärd, utrikesministeriet reserverade sig mot beslutet i form av en protokollsanteckning: "Statsrederiet Coscos köp av andelar i containerterminalen utvidgar Kinas strategiska inflytande oproportionerligt över den tyska och europeiska transportinfrastrukturen och även över Tysklands oavhängighet." 

Scholz hade å andra sidan tack vare beslutet med sig en present till sina värdar i Peking.

Inför resan hopade sig därmed kritiken på hemmaplan: förutom Cosco-beslutet hette det att tidpunkten var fel, resan kom för nära inpå det kinesiska kommunistpartiets kongress där presidenten och partiledaren Xi Jinping befäst sin oinskränkta makt och inte heller uteslutit möjligheten att annektera Taiwan med våld. Till det kom resedelegationens sammansättning samt det faktum att Scholz avstyrt den franske presidenten Emmanuel Macrons idé att åka tillsammans för att markera EU:s enighet.

Det föranledde Scholz att dagen för avresan skriva ett inlägg i Frankfurter Allgemeine Zeitung.

Den långa texten avslutades med orden "vi söker samarbete där bägge sidor har intresse av det. Vi tänker inte undvika kontroversiella frågor".

Inlägget var så allmänt hållet att det varken blidkade eller retade upp några kritiker.

Besöket i Peking var snabbt förbi, delegationen åkte hem samma dag.  Nästa dag var Scholz på plats när Socialdemokraterna anordnade ett så kallat debattkonvent i Berlin och han fick berätta om vad Kina-resan tjänat till. Scholz pekade på att han och Xi Jinping gemensamt tagit avstånd från alla hot om att använda kärnvapen, visserligen utan att nämna Rysslands president vid namn. Scholz såg det ändå som en framgång, "bara det var värt resan".

Uppståndelsen kring resan kan ses som ett förspel till den tyska regeringens utlovade nya Kina-politik, den ska formuleras och presenteras nästa år – förutsatt att Olaf Scholz och Annalena Baerbock kan komma överens.

Läs även: Så knöts och bröts den tysk-ryska gassymbiosen

Läs även: Därför vill inte "Scholzomat" inte nämna gasledningen