Demonstrationerna i Iran får regimen att vackla

På bilderna ler hon lugnt och vackert. Hon är på semester i Teheran med familjen och om några dagar ska hon fylla 22 år. En resa, lite andrum, en smula glädje i den ekonomiska och sociala misär som präglar människors vardag i Iran. Hon, Mahsa Amini, anade inte hur några hårstrån som stack ut under slöjan skulle vända upp och ner på allt. Förvandla glädje till sorg och vrede. Främst för hennes familj, hon själv dog av huvudskador som moralpolisen tillfogade henne efter arresteringen – av allt att döma redan i piketbussen. Men också att ett helt land skulle koka av ilska.  

Berättelsen om Mahsa Aminis öde är tyvärr inte unik. Många är de som faller offer för moralpolisens hårdhänta tillrättavisningar. Om du inte ser ut som en eländig, kvinnoföraktande regimtrogen kråka, så dyker de upp. För mycket make-up? In i bilen och iväg till närmsta omskolningscenter. Tajta kläder under heltäckande plagg (manto) och hårstrån som sticker ut? Vet du inte vad islam och högste ledaren sagt om det.

Det är inte lätt att leva i dagens Iran och det är många resor värre att vara kvinna. Bara några dagar efter Aminis död dömdes Malika Gharaghozloo, med känd psykisk ohälsa, till 3 år och 8 månaders fängelse för att ha postat en kort film där hon syns utan hijab. 

Ända sedan Mahsa Aminis bortgång har demonstrationer uppstått över hela Iran. Män och kvinnor, unga och gamla, har oavsett etnisk bakgrund tagit till gatorna med ett budskap: nog är nog! De har fått nog av teokratin och religion, av att se sitt lands en gång högt aktade kulturarv fördärvas av mullor, av inflation, korruption, arbetslöshet trots akademiska studier – och av att Islamiska Jihad i Gaza och Hizbollah i Libanon helt öppet prioriteras före iranierna själva. 

Protesterna i Iran har emellanåt beskrivits som en feministisk revolution. Och det är inte fel. Kvinnorna spelar en avgörande roll i de pågående protesterna, vilka förhoppningsvis väcker omvärldens uppmärksamhet och stöd. I vidare bemärkelse är händelserna i Iran också de ungas revolution. De som fötts under 2000-talet eller något tidigare har via sociala medier och satellitkanaler sett friheten, men aldrig erfarit den. (I Iran har de blivit ett begrepp, de kallas åttiotalisterna, eftersom landets egen tideräkning befinner sig på 1401 och de är födda runt tjugo år tidigare.) Denna grupp vill att deras drömmar om värdighet och ett drägligt liv ska bli mer än endast drömmar. Många äldre säger nu att den unga generationen har blivit deras lärare och ledare. 

De unga har inget att förlora, och fyllda av ilska och hämndbegär för varje vän, studiekamrat eller släkting som de förlorat, är de idag den värsta formen av fiende regimen kan möta. De kan mobilisera folket, omgruppera för att lura militär och polis i bakhåll, slå tillbaka mot sina förtryckare och gå så långt som till att frita sina kamrater och sätta polis- och kommunhus i brand, vilket har skett de senaste dagarna i exempelvis Teheran och ett par andra städer.

Khamenei är inte vid god vigör, något som New York Times rapporterat om (16/9) och som märktes vid hans senaste offentliga uppträdande. Där och då låtsades han inte om protesterna. Några dagar senare var måttet rågat: de kvinnor som brände sina slöjor var ”moharabe”, vilket i en iransk kontext betyder att någon för ”Krig mot Gud och islam”. Straffet för det är avrättning. Nu skulle polisen och revolutionsgardet inte visa någon barmhärtighet, ansåg Khamenei. 

Det finns fler skillnader mot tidigare års protester i Iran. Människor i väst har tagit ställning för folket i Iran och sprider deras budskap. Hashtagen #Mahsa_Amini är i skrivande stund uppe i 100 miljoner retweets på Twitter. Nätaktivisterna i Anonymous har hackat vitala hemsidor i Iran, från regeringens, parlamentets, bankers och säkerhetstjänstens till självaste ayatollan Khameneis sajt. Dessutom har de hackat tusentals kameror på offentliga platser (tack för dem, Kina) som kan användas för att identifiera demonstranter. USA har infört nya sanktioner mot högt uppsatta officerare i Revolutionsgardet. 

Så hårda ordalag hördes inte ens i samband med protesterna 2009, då den notoriska antisemiten Ahmadinejad stal valet med Khameneis stöd. Samtidigt menar bland annat både nuvarande och tidigare officerare inom säkerhetstjänsten att Khamenei den här gången missbedömer allvaret och saknar verklighetsförankring. Mäktiga befälhavare har i spåret av protesterna flyttat sina familjemedlemmar till statsägda Gas- och Oljebolagets hotell som är under tung dygnet runt-bevakning. Marken gungar ordentligt under mullornas fötter. 

Demonstrationerna kommer samtidigt som förberedelserna för Khameneis sons maktövertagande har intensifierats de senaste månaderna. Bara det har skapat friktion inom regimen redan före protesterna. Det är i nuläget oklart hur länge till Khamenei klänger sig fast, hur mullorna i inflytelserika statliga organ kommer att reagera på att hans son ärver tronen, samt vem som ens anses ha religiös legitimitet att ta över. 

Den maktkampen är i sig en grogrund för interna oroligheter där man behöver sälja in en ny ledare i väntan på den tolfte imamens uppenbarelse, enligt den religiösa övertygelsen. Men inte ens om den tolfte imamen skulle uppenbara sig skulle denne stå pall för den folkliga vreden vi ser på gator och torg. 

Händelserna i Iran välter inte omkull regimen över en natt. Det som pågår är ett maratonlopp, och den nya generationen har bättre uthållighet än sina föregångare. Likväl behöver de allt stöd de kan få. Inte i form av exempelvis poserande svenska ministrar och politiker som tidigare har krupit för regimen. Nu är det viktigt att fortsätta ge händelserna uppmärksamhet, att stötta upproret och kvinnornas röster – och vi måste hålla i längre än de 15 minuter som dagens uppmärksamhetsspann vanligtvis räcker.  

Jag kommer på mig själv att tänka en helt ny och främmande tanke: måtte Khamenei inte trilla av pinnen nu. Inte nu! Det är första gången jag tänker så. För jag vill att de sista orden han hör ska vara folkets unisona förbannelse av hans liv och gärning.

Mahsa Aminis föräldrar firade hennes födelsedag ändå. Med tårta vid hennes grav i stället för i hemmets vrå och med sorg i stället för skratt och glädje. Men de lät henne inte dö helt. Vi här i Sverige kan också hålla de fallna iranska kvinnorna levande. 

***

Anosh Ghasri är fri skribent och akvarellmålare. Han är född i Iran och kom till Sverige när han var tretton år. 

Läs även: Irans regim inför rätta i Sverige – så började det

Läs även: Han var ett ankarbarn