Den förbisedda hemligheten bakom Argentinas VM-seger

När den argentinske försvararen Nahuel Molina i den 33:e minuten av VM-finalen i fotboll vann en boll långt ner på egen planhalva och slog upp den i riktning mot mittfältaren Alexis Mac Allister såg det för ett ögonblick ut som en vanlig rensning. Men Mac Alister vickade bollen ner till Messi som flyttade den från utsidan av sin fot och slog den vidare till anfallaren Julian Álvarez. På ett tillslag styrde han den djupt ner mellan de franska mittbackarna. Mac Alister, som tillsammans med sina lagkamrater likt ljusblåvita rovfåglar kom framstörtande över det gröna fältet,  hann upp djupledsbollen vid straffområdet och ändrade med ett tillslag dess riktning. I stället för att fortsatta i djupet skar den inåt planen, förbi målet, ut till Angel di Maria som med en bredsida tryckte in den.

Hela sekvensen hade tagit nåra sekunder. I samma ögonblick som bollen låg i den franska målvaktens nät beskrevs målet som ett av VM-historiens vackraste. Ett lagmål. En replik på allt som hade skrivits och sagts inför matchen. Att den var en kraftmätning mellan två enskilda superstjärnor, en envig mellan två fenomen, Lionel Messi och Kylian Mbappé.

Som om fotboll vore en individuell sport.

Att de två stjärnorna varit framträdande i sina lag under finalen kunde ingen förneka. Men det fanns en avgörande skillnad i hur de var en del av sin respektive omgivning. Där Messi var en del i ett lagbygge var Mbappé solist bland en skara briljanta franska individualister.

På många sätt var det paradoxalt.

I en intervju i den amerikanska tidskriften Slate efter att Argentina besegrat Kroatien i semifinalen påpekade den argentinskfödde radiojournalisten Jasmine Garsd att för första gången under Lionel Messis landslagskarriär fungerade fotbollslandslaget Argentina som en enhet. Hon påminde om den för de inviga välkända historien om den unge Lionel, arbetarklasspojken, vars mamma städade hos andra familjer för att familjen skulle få mat. Under tiden uppfostrades Lionel Messi av sin mormor. Som tog med pojken till fotbollsplanerna i stadsdelen. Där spelade äldre barn. Den lille stod vid sidan och såg måttligt intresserad ut. En dag undrade en man om han kunde plocka in Messi på planen. Han behövde bara stå stilla om han ville.  Det gjorde fyraåringen. När bollen kom i hans närhet rörde han inte en fena. Han verkade förskräckt. Så studsade bollen upp på hans fötter. Lionel började springa med den. Ingen kunde ta bollen från honom. Snart var hans sällsynta geni uppenbar för alla.

Vid den här tiden, i mitten av 1990-talet, började pengar flöda in de största europeiska klubblagen. För en fattig familj i ett fotbollsland som Argentina som plågades av ekonomiska kriser gick det inte att motstå frestelsen att skicka den oslipade diamanten till Europa.

Messi var en skolpojke när han kom till FC Barcelona. Passningsfotbollens högborg. Han fick lära sig att europeisk fotboll bygger på organisation och att bra anfallsfotboll är att likna vid en orkestrerad symfoni. Kännetecknande för Europas bästa spelare under efterkrigstiden – legendarer som Johan Cruyff, Franz Beckenbauer, Michel Platini och Zinedine Zidane – var att de fungerade som dirigenter i sina klubb- och landslag. Sydamerikansk fotboll, påpekar Jasmine Gasdr i Slate, liknar mer improviserad jazz. De största stjärnorna är soloartister. Maradona, Ronaldinho, Messi löser med dribblingar och konstnummer problem i stunden på planen, ser vad som fungerar. När Messi, som världens bäste  med klubblaget Barcelona, kom tillbaka till det argentinska landslagets samlingar förundrades hans lagkamrater över att han passade så mycket och dribblade så lite. De förbundskaptener som ledde det argentinska landslaget, en självklar huvudkandidat till VM-titeln i alla stora mästerskap, lyckades fram till i år aldrig få ihop ekvationen individualisten och laget. Unikt är det problemet inte. Portugal blev bättre när man petade sin megastjärna Ronaldo, men föll likväl mot en ännu mer sammansvetsad marockansk elva.

För Argentina började bitarna falla på plats när den relativt okände Lionel Scaloni tillträdde som förbundskapten för Argentina 2018. Laget blev en enhet. Vann de sydamerikanska mästerskapen och mötet med europamästarna Italien på Wembley 2022 och spelade alltså hem sitt tredje VM-guld i söndags.

Likväl var man bara ett missat franskt friläge med tolv sekunder kvar av förlängningen ifrån att förlora, efter att en back fallit när han skulle rensa bort bollen. Fotboll avgörs också ofta av slumpsituationer.

Men ändå inte.

För i lagbygget Argentina fanns också i Emiliano Martinez målvakt som inte bara knep straffar utan också kunde rycka in som räddande ängen, rusa ut, tänka vinkeln, gå ner i spagat och göra en ofattbar pararäddning när allt höll på att gå åt pipan.

Läs även: Babben Larsson och Messi delar samma framtidsrecept

Läs även: Så vann fotbollen över den europeiska moralhästen