Det mest miljövänliga huset står redan där

Hållbarhet är ett ord som kommit att användas så ofta och med så skiftande innebörd att det nästan förlorat sin mening. Det har blivit ett slagord som kan användas för att motivera och rättfärdiga – eller fördöma – nästan varje form av mänsklig aktivitet. Medan den primitivistiska delen av miljörörelsen förespråkar självuppoffring och sträng askes använder delar av näringslivet och byggsektorn hållbarhetsbegreppet för att torgföra sina futuristiska visioner av högteknologiska städer, med smarta hus i högmodernistisk stil.

Oavsett vilken av dessa grupperingar man frågar är det uppenbart att den hållbara framtiden, som är alternativet till undergång genom miljöförstörelse och klimatförändringar, ter sig diametralt annorlunda än i dag. Men de futuristiska visionerna är vilseledande. De mest miljövänliga byggnaderna är de som vi har omkring oss i dag. Allra miljövänligast är de som överlevt från flydda epoker, och tjänat människor i århundraden.

Carl Elefante är en amerikansk arkitekt som var ordförande för American Institute of Architects 2017–2018. Elefante, som i sitt yrkesliv specialiserat sig på just hållbarhet, är mest namnkunnig för sitt bevingade uttryck ”the greenest building is the one that is already built”. Att bygga ett hus tar mängder av resurser och energi i anspråk. Det är i själva verket få mänskliga verksamheter som är så energikrävande som byggande. 

Det tar många, många år, oftast årtionden, även för ett modernt, energisnålt hus, att ta igen energiåtgången vid uppförandet. Det är därför miljövänligare, menar Elefante, att energieffektivisera befintlig bebyggelse än att bygga nytt. Allra helst om byggandet även förutsätter rivandet av en äldre byggnad.

Ska man trots allt bygga nytt är det mest miljövänliga alternativet att bygga hus som är tänkta att stå en längre tid, helst i århundraden. Det påverkar utformningen, men också materialvalen och estetiken. De äldre byggnader som överlevt till våra dagar har gjort så för att de har haft kvaliteter som människor har värdesatt över tid, trots skiftande mode och tankeströmningar. Från dessa byggnader finns mycket att lära för den som vill bygga långsiktigt hållbart i dag.

Begreppet hållbar utveckling som det används nu för tiden definierades i FN-rapporten Vår gemensamma framtid från 1987, populärt kallad Brundtlandrapporten, efter Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland som ledde Världskommissionen för miljö och utveckling. Rapportens definition lyder: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Överfört till stadsbyggnadsområdet torde en rimlig princip vara att sträva efter att bygga hus som kan stå i århundraden, och anpassas efter nya användningsområden och nya tiders behov och förutsättningar. Gamla stan i Stockholm, med sina vindlande gränder och 1600-talshus, numera befolkade av arkitektkontor och pr-byråer, är ett lysande exempel på en långsiktigt hållbar stadstyp.

I dag förknippar vi framför allt hållbarhetsbegreppet med miljö- och klimatfrågor, men Brundtlandrapportens definition är tredelad och omfattar utöver ekologisk hållbarhet också ­ekonomisk och social hållbarhet. Detta är inte minst viktigt på stadsbyggnadsområdet. Att bygga hus och städer som kan stå i århundraden kräver inte bara hållfasta material, utan också att de utformas på ett sätt som uppskattas av de människor som ska leva och verka i dem. En älskad byggnad kommer att vårdas, medan en ful och steril miljö kommer att leda till nedskräpning, förfall och social segregering då alla som kan flyttar därifrån så snart de har ekonomiska förutsättningar. 

Traditionella stadsmiljöer, oavsett om vi talar om stenstäder som Östermalm, Vasastan och Sundsvall, småstäder som Trosa och Sigtuna eller trädgårdsstäder som Enskede, Bromma och Örgryte, är populära och eftertraktade och har stått sig väl över tid. 

Motsatsen ser vi i miljonprogrammets höghusområden, med massproducerade hus i billiga material, som mindre än ett halvsekel efter att de uppfördes är stadda i förfall. Dessa byggnader är dyra att underhålla, sällan särskilt eftertraktade ens i centrala lägen, och områdena där de dominerar har ofta blivit grogrund för social utslagning, kriminalitet och missbruk. Att bygga på det viset är varken ekonomiskt, socialt eller miljömässigt försvarbart.

Den brittiske arkitekten Quinlan Terry, en av de ledande inom den klassicistiska arkitekturen under efterkrigstiden, är i år aktuell med boken The Layman’s Guide to Classical Architecture (med förord av prins Charles). Terry argumenterar för att byggande i traditionella material och med traditionella metoder på kort sikt är dyrare än dagens billiga materialval, men betydligt billigare utslaget över tid om man tar kostnaderna för underhåll och renoveringar med i beräkningen.

Att bygga traditionellt är inte bara att bygga utifrån beprövad kunskap om vad som är vackert och vad som fungerar. Det är också att bygga hållbart, utifrån såväl miljömässigt som socialt och ekonomiskt perspektiv. De futuristiska visionerna om smarta skyskrapor i glas och stål med hängande trädgårdar från taken ser säkert bra ut på pappret, men varje sådan livscykelanalys står sig slätt jämfört med den för en byggnad som är tänkt att stå i flera hundra år. Modernisternas visioner om städer som ömsade skinn genom att byggnaderna revs vart trettionde år är i dag hopplöst förlegade.

Det hållbara samhället innebär varken att vi måste klä oss i säck och aska och ta avstånd från allt som gör livet värt att leva, eller att vi måste kasta oss huvudstupa in i någon slags science fiction-kuliss. Att bygga hållbart är att lära från det förflutna vad som står emot tidens tand och att forma framtiden utifrån ett hundraårs- eller kanske tusenårsperspektiv. Det mest miljövänligaste huset är kanske redan byggt, men det näst miljövänligaste är det som byggs för att stå i överskådlig tid.

***

Läs även: Alla byggnader kan inte vara tävlingsbidrag för arkitekten

Läs även: Skyskrapor – ett tecken på hybris