Drama i schackvärlden: förlorade världsmästaren mot en fuskare?

De inbitna, som den 4 september på sajten Chess24 följde schackturneringen I St Louis kunde efter svarts sjunde drag i ett av partierna – en svart bonde som mitt på brädet slog bort en vit kollega, se expertkommentatorn, den lakoniske tyske stormästaren Jan Gustafsson uttrycka sin förvåning. Det gjorde han genom att lojt luta sig bakåt i en stol och med en lika lakonisk som förundrad suck säga:

– Kidsen nu för tiden går inte att överraska. Man spelar en sidovariant. Sen en sidovariant av sidovarianten, sen en sidovariant av sidovariantens sidovariant. Det är som Inception. 

Experten syftade på en film av Christopher Nolan. Den handlar om en tjuv som är bäst i världen på att stjäla hemligheter ur människors medvetande medan de sover.

Vem som stal hemligheter från vem i partiet de inbitna följde var i detta tidiga skede inte uppenbart. Men norrmannen Magnus Carlsen, världsmästaren, hade som vit inlett med att flytta bonden framför damen två steg. Inget var anmärkningsvärt med det. Det är en av schackets vanligaste öppningar, och en av dess varianter har nyligen givit namn åt en populär tv-serie. Öppningsdraget syftar till att ta kontroll över centrum.

Mitt emot Carlsen kunde man se en burrig lockig kalufs som påminde om en ung Bob Dylans åren omkring 1966. Men den här figuren var inte trådsmal och verkade inte som sin musicerande förlaga genomleva sina unga dagar på bourgognevin och amfetamin. Snarare hamburgare och läskedrycker. Såg det ut som.

Ynglingen var 19 år, amerikan, hette Hans Niemann och var en av de nya kidsen i schackeliten. En som uppenbarligen inte gick att lura. Eller som kunde konsten att lura andra. Nykomlingens öppningsdrag var snabba och precisa. Niemanns rankingpoäng inför mötet med Magnus, som världsmästaren oftast familjärt kallas inbitna emellan, var strax under 2 700. Nästan tvåhundra lägre än den norske världsettan. Allt annat än en programenlig vinst för Magnus vore en skräll denna sena kväll i den amerikanska mellanvästern. Att Hans Niemann skulle krokna vid pjäserna var det få som betvivlade.

Ynglingen hade visserligen bara några veckor tidigare slagit Magnus i en turnering. I snabbschack. Men ändå. Blygsam var inte direkt Niemann efter den vinsten.

– Schack talar för sig självt, sa han.

Mer hade han inte att säga om den spektakulära segern. I partierna därpå tog Magnus också revansch. Tre gånger om. 

Snabbschack och klassiskt schack är emellertid två olika spel. Ett klassiskt parti kan pågå i sex timmar. Att en timma förflyter mellan ett drag och ett annat är inte ovanligt. Varianter och sidovarianter hinner tänkas igenom. Man kan resa sig från bordet och vanka omkring medan man själv eller motspelaren tänker. Magnus hade den 4 september 2022 spelat 53 klassiska partier i rad utan förlust. Förr eller senare spricker sådana sviter. Men att världsmästaren skulle gå på pumpen mot spelare av Niemanns kaliber trodde få. 

I synnerhet inte som spelet styrde in på sedvanligt Magnusvatten. Outforskade djup. Allt i syfte att tvinga på den orutinerade en mer svårbedömd ställning. Men Niemanns sätt att hantera dessa sidovarianter på sidovarianterna snarare stärkte hans position. De svarta pjäserna stod redo kunde man notera efter tio tolv drag. Det är enkelt att hitta bra drag när ens pjäser i spelöppningen förflyttat sig till rätt rutor.

I det 28:e draget var det Magnus som begick ett misstag. Han gick fram med ensam bonde på g-linjen och hoppades underminera en stark svart bonde på e-linjen. Niemann reagerade oförfärat på kontringsförsöket, och flyttade ett torn från de bakre linjerna rakt in i centrum. Därmed hade han i praktiken uppnått en vinstställning. Magnus gjorde vad han kunde för att förirra 19-årigen. Man ska komplicera spelet när man ligger under, ställa motståndaren inför knepiga problem. Tvinga fram svåra val mellan drag med oklara följder. Sannolikheten för misstag är då stor.

Men Niemann gick inte att lura. Elegant förde han pjäserna till en stilig vinst. Magnus långa segersvit var över. Och schackvärlden förbluffad. 

Det fanns något svindlande över partiet som förde tankarna till Stefan Zweigs berömda ”Schacknovell”. Den utspelar sig på ett passagerarfartyg mellan New York och Buenos Aires någon gång omkring 1940. Berättarjaget träffar en av passagerarna, österrikaren dr B. som nyligen suttit fängslad i isoleringscell av Gestapo. Det som räddat honom från att gå under av den förintande ensamheten är upptäckten av en bok i en kavaj som någon glömt i ett skåp, en handbok i schack, fyllt av mästarpartier.

För att bevara sin psykiska hälsa spelar dr B. igenom mästarpartierna i sitt huvud. Skönheten i dem stimulerar honom. Påminnelsen om den kreativitet människor kan åstadkomma på ett bräde med 64 rutor väcker ett flämtande hopp. Han spelar igenom partierna i sitt huvud. Men när han lärt sig dem utantill tråkar denna syssla bara ut honom, skrämmer honom med sin tomhet och meningslöshet. Så han börjar spela med sig själv. Är vit ena draget för att i nästa vara svart. Han klyver sitt medvetande och är två personer samtidigt. Att spela med sig själv är psykiskt påfrestande. Som att hoppa över en skugga. Ett svart jag mot ett vitt jag. 

På fartyget finns också Mitko Czentovic. Passagerarsällskapets stora celebritet, världsmästaren i schack, är dock en sorgesam figur. Han var som liten en till synes enfaldig son till en utfattig sydslavisk Donauskeppare vars båt rammades och fadern dog. Gossen kunde vid fjorton års ålder endast hjälpligt räkna med fingrarna. Han stirrade som fåren. Men när han såg sin förmyndare, kyrkoherden, spela schack med en vän blev han fascinerad och lärde sig spelet intill fulländning. Sedan 1922 hade Mitko Czentovic varit världsmästare och obesegrad.

I atlantångarens matsal arrangeras ett parti mellan dr B. och Czentovic. Den förres villkor är att det endast får bli tal om ett parti. Mer orkar inte dr B:s psyke. Ärren efter den schizofrena upplevelsen att spela med sig själv sitter så djupt. Dr B. vet att han efter mer än ett parti kommer att bryta ihop. 

Men han besegrar världsmästaren. Vars reaktion på förlusten blir att utsätta sin sköre överman för en utstuderad psykisk hämnd som får dr B att ångra att han satt sig vid mästarens bord.

I verklighetens St Louis den 4 september åttio år senare hyllades Hans Niemann efter sin seger mot 2022 års mästare med samma initialer som Mitko Centovic. Den Dylanlike satt på podiet och tog frågor, man ville veta hur han förberett sig på Carlsens tidiga avvikelse från spelöppningen.  

– Det var inte så att jag gissade, sa Niemann. Jag hade kollat upp denna variant på morgonen. Mirakulöst nog. Jag minns inte ens varför jag kollade, jag bara kollade det och kom ihåg att…

Han nämnde ett löpardrag som han beskrev som ”helt enkelt mycket bra”. 

– Det är så löjligt att jag kollade det.

Han ombads svara på det faktum att datorer som följde partiet och visade att det vid ett läge under spelet fanns ett löpardrag för vit som skulle leda till remi. Niemann sa att det var det mest datorfixerade tänkesättet man kunde ha. En löjlig sak att påpeka.

– Stäng av datorerna. Jag garanterar er: mm man frågar 100 stormästare så skulle 99 säga att det är förlorat för vit. Jag vill inte ens att ni förklarar det för mig. För då för då förlorar jag min mänsklighet.

Någon sa: men enligt datorerna…, varpå Niemann svarade: 

– Jag bryr mig inte om vad datorerna säger. Det är inte remi. Om du säger det är jag inte schackspelare längre. 

Niemann sa i stället att Magnus var demoraliserad. 

– Han har små ticks. Jag borde inte använda det ordet… Han har manér – jag vill inte bli canclad här, snälla, tacka Gud för att jag sa det, jag rättade mig själv… manér. Så när jag har spelat mot honom har jag noterat att han ibland när han vill upp en speciell dominans spricker han upp i ett litet leende. Han sprack inte upp i många leenden mot mig. Kanske ett eller två. Det fick mig att må bra. 

Vad annat fick Hans att må bra, frågade en journalist.

– Jo, jag växte upp och kollade på honom. Jag tittade på alla hans intervjuer. Om han tänker mer än 10 minuter på ett drag är det ett dåligt tecken. Och det gjorde han ofta mot mig. Och det lyfte mitt spel. Och sen tänkte jag att även om det kanske var en remi teoretiskt var han så demoraliserad av att inse att han låg sämre till mot en idiot som jag. Det måste kännas illa för en världsmästare att förlora mot mig. Jag lider med honom.

Dagen efter skrev Magnus på twitter: Jag har dragit mig ur turneringen. Jag har alltid tyckt om att spela i St Louis och hoppas komma tillbaka i framtiden. 

I Carlsens inlägg fanns också en meme. Det var den portugisiske fotbollstränaren José Mourhinho: If I speak I’m in big trouble, in big trouble, and I don’t want to be in big trouble.

Detta inlindade misstänkliggörande av sin unge besegrare tog skruv. Niemann fick frågor om det och förnekade, men erkände att han fuskat i schackpartier på nätet och i en turnering en gång som barn. Wall Street Journal rappoorterade den 8 september att schackvärlden var i uppror över det som Carlsen insinuerat. I en intervju med Chess24 sa världsspelarna Wesley So och Hikaru Nakamura att sättet Niemann pratat om sin seger, sitt spel, hur analysen av partiet inte speglade bedriften på brädet. Han lät som att han inte förstod vad han gjort för drag.

Elon Musk twittrade att det sannolikt var fusk som låg bakom segern, och att det nog rörde sig om analkulor som kunde sända signaler om dragen. Musk tog tillbaka tweeten.

Andra, som förre världsmästaren Garri Kasparov, sa att Niemann sannolikt var clean, att Carlsens förlust berodde på att Magnus hade en dålig dag. Samma slutsats drog Carlsens utmanare om VM-titeln 2018, Fabio Caruana som berömde Niemanns talang och vågade spelstil. 

Den 12 september hade The Atlantic en lång artikel om den verkliga källan bakom fuskanklagelserna: datorerna. Som rent begreppsmässigt möjliggjort fuskande eftersom datorer ända sedan 1997 när IBM:s Deep Blue hade besegrat världsmästaren Garri Kasparov i en jämn match i bästa av fem partier, sedan dess varit överlägsna schackmotståndare för alla mänskliga varelser. 

Så sent som något år före Deep Blue-matchen hade Kasparov vunnit en flerpartiduell med världens då kraftfullaste och snabbaste dator och hävdat att schack ännu var ett spel där människans kreativitet var mer värdefull än maskinernas beräkningskapacitet. I dag gäller inte det. Kasparov beskyllde efter sin förlust IBM:s programmerare för fusk, för att ha tagit människor till hjälp när det gällde att värdera en position.

Att datorns beräkningar byggde på vad den matats in med i form av miljontals människodrag var dock en truism. Datorerna spelade schack bättre än människor. Inte så att de ”löst” vad schack är, eller har hittat spelets gåta eller en säker väg till vinst, men det är numera människor som hämtar inspiration i de långa dragserier som datorerna sekundsnabbt smattrar fram efter varje drag och som följs av en decimalvärdering av positionen. Toppspelarna använder dessa analyser som underlag att memorera, eller pröva nya varianter på.

Men spelet har förändrats. Schack på elitnivå bygger mer på inlärning av dessa varianter än kreativitet. Atlantic-artikeln konstaterade att om toppspelare nuförtiden bara kan försöka efterapa datorer för att vinna är det inte klart vad det är för sorts kreativitet människor bidrar med längre. Toppspelaren Wesley So bekräftar denna känsla i artikeln: ”Vi uppmuntras att sluta vara kreativa och spela som mekaniska enheter. Det är så tråkigt, så under oss”.

Kvar, skrev The Atlantic, finns för mänskiga schackspelare när de möter varandra bara inlärda drag, och psykologisk krigföring.

Den 20 september var det en ny turnering. Magnus ställdes i tredje omgången mot Niemann igen. Amerikanen öppnade med d-bonden, precis som Magnus gjort i partiet han förlorat två veckor tidigare. Carlsen svarade med springaren. Niemann intog därpå centrum genom att flytta sin c-bonde. Magnus gav upp. 

En utstuderad psykologisk hämnd a la Mitko Czentovic, eller ett psykiskt sammanbrott? Eller bara osportsligt.

Schackvärlden är sig inte lik längre. 

***

Läs även: AI-expert: ”Vi kan bli utrotade”

Läs även: Kulturbloggen: "The Queen's Gambits" eftergifter blir till dubbla misslyckanden