Ett följe söker sin ledare

Det finns hundratals mindre städer som Hameln. Weser flyter förbi, på sin väg mot Bremen och Nordsjön. Man kan köpa kläder på H & M och mat på C & A. Det finns ett par tatueringssalonger.

Liksom i nästan alla andra städer i den här delen av Europa är historien ständigt närvarande. Åtminstone för den som vill se den.

Hameln växte upp kring ett benediktinkloster. Under andra halvan av 1500-talet byggde borgarna vräkiga palats i renässansstil. Sedan blev Niedersachsen spelplats för trettioåriga kriget. Hameln gick ur hand i hand. Svenskarna och deras ombud gjorde sitt, främst genom den inhyrde fältmarskalken Dodo zu Innhausen und Knyphausen, som framgångsrikt belägrade staden ett par år efter Gustav II Adolfs död.

Efter det fortifierades Hameln och blev »Nordens Gibraltar«. Napoleon såg till att befästningarna revs, när han tog över.

Nazisterna lade ett läger för oppositionella i Hameln. Drygt 200 avrättades eller avled på annat sätt. När Hameln hamnat i den brittiska zonen hängde i stället de allierade 200 tyska krigsförbrytare i stadens fängelse.

Fängelset är nu hotell. H & M:s butik var en gång den judiske Karl Friedheims varuhus. Hamelns befolkning bojkottade honom, han sålde till underpris 1934 och dog året efter. Hans änka fördes till Theresienstadt, där hon dog 1944.

Så historien finns alldeles under ytan. Ändå är det bara en, alldeles särskild historia som knyts till Hameln.

»Råttfångaren i Hameln« nådde en bredare publik när Bröderna Grimm 1816 inkluderade den som nummer 244 i sina samlade sagor, men historien var inte okänd. Goethe hade redan använt den. Robert Browning gjorde det 25 år senare.

Handlingen i de olika versionerna är i stort densamma:

Sommaren 1284 lider Hameln av en råttinvasion. En färgglatt klädd råttfångare erbjuder sig att ta hand om saken, mot en större summa pengar. När han spelar på en flöjt följer råttorna efter, rakt ner i floden.

Efter fullbordat uppdrag vägrar borgmästaren att ge råttfångaren hela den överenskomna betalningen. Några dagar senare kommer han tillbaka och spelar på sin flöjt. Den här gången dansar alla barnen i Hameln efter honom och försvinner. Barnaskaran ska sist ha setts på den gata som sedan dess heter Bunge­losenstraße – trumfria gatan – och där musik och dans är förbjuden.

Historien tycks ha verklighetsbakgrund. Den första kända återgivningen fanns på ett kyrkfönster, nu förlorat, som gjordes bara 15 år efter att händelsen ska ha ägt rum. År 1384 finns en anteckning i stadens dokument om att »det är 100 år sedan våra barn försvann«. Råttorna skrevs inte in i historien förrän i mitten av 1500-talet, men den flöjtspelande barntjuven finns där från början.

Ingen vet riktigt vad det innebär.

Det har spekulerats i att Hamelns barn råkade ut för en kollektiv olycka, eller i att fattigdomen var så utbredd att invånarna sålde sina barn. Historien skulle vara ett slags rationalisering.

Men hur det än är med saga och verklighet, finns något i berättelsen som fängslat människor i århundraden. Det är inte bröderna Grimms prudentliga sensmoral om faran med att låta snålheten bedra visheten. Det är snarare råttfångaren själv och den makt han besitter.

I alla tider har det funnits människor med förmågor av det slaget. En del nöjer sig med att använda dem i vardagen. And­ra blir artister, skådespelare, politiker, sektledare, profeter och allt däremellan. Vad resultatet blir beror egentligen inte på råttfångarna, utan på deras publik.

I samhällen som drabbats av djupa tvivel, kanske till och med en känsla av kollektiv upplösning, kan historien från Hameln bli alltför bekant.

I höstas var Jordan B Peterson på besök i Sverige. Han var bara här i två dagar, men fick lika mycket uppmärksamhet som regeringsbildningen.

Mycket är kontroversiellt med den kanadensiske psykologen Peterson. Till att börja med vad han egentligen står för. Viss enighet finns om att hans budskap är enkelt. Petersons 12 livsregler, som också är titeln på hans bästsäljande bok, är av typen »Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna«, »Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga« och »Uttryck dig med precision«.

Är man tillräckligt nyfiken att tränga bakom hans »motgift mot kaos« – bokens undertitel – finner man mer än en jungiansk KBT-övning. För tjugo år sedan publicerade Peterson »Maps of meaning: the architecture of belief«, ett försök att utifrån tvärvetenskaplig empiri förklara hur människor skapar mening.

Det är inte självklart varför Jordan B Peterson är så kontroversiell. Spekulativ populärvetenskap finns överallt. Hans levnadsregler finns redan i antika klassiker. Ändå retar han gallfeber på väktare och vasaller i etablerad offentlighet.

Peterson kallas arrogant. Han sägs förakta svaghet, en allvarlig signalformulering för alla som minns Harald Ofstads klassiker om nazismens värdegrund, »Vårt förakt för svaghet«. Hans levnadsregler skylls för att vara förtäckt konservativ propaganda. Man kan vända saken positivt: P M Nilsson skrev i Dagens Industri att det som retar Petersons kritiker är att han »formulerar och återdefinierar den klassiska västerländska liberalismen«.

Men den fråga som verkligen sätter fyr på ilskan är den om könsroller. Det var i den frågan Peterson hamnade i polemik med Annie Lööf hos Sveriges Televisions »Skavlan« under sitt Sverigebesök. Det var hans synpunkter i de frågorna som fick utrikesminister Margot Wallström att uppmana honom att »krypa tillbaka under den sten han kom ifrån«.

Peterson har en tendens att tolka forskningsrön på det här området en aning självsvåldigt, men den främsta orsaken till ilskan är nog att jämställdheten fått drag av trossystem. Det finns axiom och tabun och ritualer som inte kan ifrågasättas utan att väcka anstöt.

Och så har vi det som Joel Halldorf kallade »könspolarisering« i en artikel i Expressen i våras:

»För det finns tecken på att män och kvinnor håller på att glida isär. Avståndet växer, och om könsgapet fortsätter att vidga sig kan det bli till en oöverstiglig ravin«, skrev Halldorf och pekade på den ökade politiska polariseringen längs könsgränsen och på den alltmer köns­segregerade populärkulturen.

Mia Skäringer säljer ut Globen med en show om att män bara tänker på båtar och på att knulla:

»Och medan kvinnorna fyller Globen youtubar unga män Jordan B Peterson. Här finner de en predikant som lyfter arvsynden, den patriarkala skulden, av deras axlar och i stället ger ›feministerna‹ skulden för samhällets sönderfall.«

Peterson har valt killarnas sida i ett könskrig, slående likt det kulturkrig som redan blivit ett allmänt accepterat faktum. Och killarnas sida är den på vilken man finner Trump, Putin och Orbán: tan-sidan mot kvinnornas gal-sida, för att använda termerna för den politiska skiljelinjen mellan Grön-Alternativ-Libertariansk å ena sidan och Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk å den andra. Eller, för att förenkla saken ytterligare, godsidan mot ondsidan.

Det finns ytterligare något som provocerar med Peterson, även utanför feministiska kretsar. Det kan anas i texter av skribenter som just Joel Halldorf, eller Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.

Ingen av dem viftar bort Peterson. »I stället för att ropa om ›fascism‹ och ›kulturkrig‹ borde många fråga sig vad det är för tomrum han fyller«, skriver Liljestrand. »Det är uppenbart att Peterson formulerar saker som få lyckas sätta ord på i dag, och som tillför konversationen något«, skriver Halldorf.

Ändå är deras texter fyllda av ambivalens.

Det beror just på Jordan B Petersons råttfångarkaraktär; på hängivenheten hos hans publik. För lika avskydd som Peterson är i vissa kretsar, lika vördad är han i andra.

Svenska Dagbladets Adam Svanell skrev ett längre reportage om Petersons anhängare inför hans besök. En säger:

»Jag tror att han är en sorts Johannes Döparen. Någon som fungerar som en gnista och väcker människors tänkande.«

En annan:

»Han är som den stora satan för PK-ismen. Men för oss normala människor är han den arketypiska vise mannen, eller rent av Messias, eller åtminstone en profet.«

Det finns hur mycket som helst av samma, aningen fnoskiga hängivenhet att finna på sociala medier. I etablerade medier ges dyrkandet ofta en skämtsam underton, som när Erik W Larsson i Axess magasin kallar Peterson »gudom« och säger sig vilja köpa hans duschdraperi som relik. Men resonansbottnen består av hans anhängares oironiska vördnad.

Är man intresserad av råttfångarnas ställning i samhället är detta huvudsaken, inte Jordan B Petersons budskap. Han är en katalysator, ett symtom på något större.

Vad gör Peterson till råttfångare? Vad gör hans flöjtspel så oemotståndligt?

Det enkla svaret är nog just upplösningen, eller känslan av den.

Dagens Nyheters Per Svensson, en av Petersons belackare, citerade i februari i år en rapport från tankesmedjan Rand Corporation om vår tids »sanningsröta«. Rötan har fyra kriterier, skrev Svensson:

»1) En tilltagande oenighet om fakta och analyser av fakta. 2) Upplösning av gränsen mellan åsikter och fakta. 3) Åsikter och personliga upplevelser ges större utrymme och inflytande än fakta. 4) Avtagande respekt för institutioner som utgör faktakällor.«

I ett sådant klimat våras det för profeterna, skrev Svensson och hänvisade till Peterson. Samma sak har skett förut i tider av »stora ekonomiska och sociala förändringar i kombination med massmediala revolutioner«.

Den där sista formuleringen, en aning gömd mitt i Svenssons text, är värd lite extra uppmärksamhet. Den antyder att upplösningen inte börjar med gränserna mellan fakta och åsikter. Det räcker i alla fall inte för att upplösningen ska få fäste. Upplösningen växer med stora förändringar i samhället — sociala, tekniska, kulturella och ekonomiska — och får en turbo genom massmediala revolutioner. Ur det växer konflikter, som bland annat tar sig uttryck i grundläggande oenighet, även om vad som är fakta.

Annorlunda uttryckt: Fenomen som Jordan B Peterson växer ur oro. Ur en känsla av att samhällets institutioner är på väg att upplösas. Inte bara de formella, organiserade institutionerna utan även traditioner, vanor och sociala roller. Det handlar om att inte längre veta vad som är normalt eller mittlinje. Om att ytterkanter blir centrum och om att etikettsregler och normer för samvaro med andra plötsligt inte går att lita på.

Det som var okej i går, är tabu i dag. Det handlar om en växande frustration av att inte ens veta hur man gör rätt.

Jordan B Peterson fokuserar på könsrollerna. Han ger sina mest hängivna följare en tydlig mall för vad som är normalt. Han gör det genom att slå fast saker som var allmängods och självklarheter för bara några decennier sedan, men som sedan dess dekonstruerats. Det är därför hans budskap samtidigt kan beskrivas som trivialt och upprörande. De flesta känner igen det väl från i går, men i dag gäller något annat.

Det är det som provocerar. Och lockar.

En annan av vårens debatter, apropå dekonstruktion: Hur ska man förklara de rekordmånga unga som söker »könskorrigering«? För tio år sedan var 28 flickor i åldrarna 10–19 inskrivna för sådana ingrepp. 2017 var det 536. Antalet pojkar i samma situation har ökat från ett fåtal till närmare 200. I våras utreddes närmare 400 ungdomar för könskorrigering, bara i Stockholm. Göteborgsprofessorn Christopher Gillberg skrev då om saken och pekade särskilt på att många av dem som nu söker behandling av det här slaget får sin övertygelse om könstillhörighet relativt sent, efter tioårsåldern:

»Det finns mycket som talar för att könsdysfori som startar i sena barn- och ungdomsår inte alls är en isolerad fråga om könsidentitet utan en mera genomgripande ›vem är jag-problematik‹ relaterad till utvecklingsneurologiska/neuropsykiatriska problem, ätstörningar, depressioner och trauma hos unga.«

Det finns många negativa sidor av alltför fasta roller och normer i samhället. Men roller och normer kan också bidra med stabilitet och ett tryggt normalläge. Den progressiva tolkningen av statistik av det här slaget är att unga med könsdysfori äntligen vågar träda fram. En alternativ tolkning är att det vi ser är en upplösning av roller och normer, som i första hand drabbar de tonåringar som redan har det svårast att ta sig igenom puberteten.

En gissning, som snarare utgår från människans natur än ideologiska övertygelser, är att det ligger något i båda tolkningarna.

Men stopp ett tag. Vad är det för »upplösning«? Existerar den ens?

I Sverige är det SOM-institutets förtroendemätningar som är kungsord i frågor av det slaget. Det gängse är att hävda att de visar på obruten stabilitet, sedan mätningarna inleddes i mitten av 80-talet.

Det är inte alldeles sant. Bankerna har rasat i förtroende, liksom riksdag och regering i något mindre utsträckning. Politiska partier ligger stabilt på minus. Dagspress och radio och tv, däremot, ligger slående stabilt på den positiva sidan. Sjukvården, universiteten, grundskolan, försvaret, facket, polisen, domstolarna och flera andra mätpunkter uppvisar små eller inga förändringar. Stabila 75 procent tycker att den svenska demokratin fungerar väl. Runt 57 procent av svens­karna uppger att de har hög tillit till andra människor. Bara 10 procent säger sig ha låg tillit. De andelarna har inte heller ändrats på 20 år.

Å andra sidan anser 54 procent av svenskarna att utvecklingen i landet är på väg åt fel håll.

Det finns mycket att nysta i här, men det finns inga spår av kaos.

Ur den här statistiken växer därför ett resonemang om att all den oro som verkar dominera offentligheten, egentligen är en chimär. En »själslig före­ställning som bygger på fel­tolkning av ngn före­teelse i verkligheten«, som Svenska Akademien definierar saken. I sin renaste form handlar teorin om att vi fallit offer för propaganda. Den enda oro som finns är oron för samhällsoron. Den är obefogad, men underblåses av högerelement. Den som talar om upplösning av institutioner går i propagandisternas tjänst.

Även det resonemanget har förstås en del att brottas med. Främst att en hel del faktiskt skett på sistone.

Sverige har fått ett nytt stort parti, som just samlar människor med låg tillit. Varför har det skett nu? Och varför har vi just nu fått en riksdag vars sammansättning är historiskt unik, på så sätt att den traditionella skiljelinjen mellan borgerliga och socialister, som brukade pendla kring mittlinjen, skjutits mer än 10 procentenheter till de socialistiska partiernas nackdel?

Problemet med chimärförklaringen är inte bara att det bevisligen sker politiska förändringar som bottnar i systemkritik. Problemet är också att även om det vore en effekt av att propagandister sått griller i huvudet på människor, borde grillerna ge utslag i de här mätningarna.

Om folk hade gått på propagandan, skulle det visa sig i deras svar. Om väljarna, å andra sidan, inte gått på propagandan finns inget rationellt skäl för politiker att agera som de gör. Då börjar vi närma oss något som snarast liknar en konspirationsteori: det finns ingen oro, inget systemtvivel och inget tryck mot rådande ordning, men samhällstoppen agerar ändå som om det gjorde det. Ofta i strid med egna intressen.

En annan möjlighet: undersökningarna missar något.

Svarsfrekvensen i SOM-undersökningarna har sjunkit, men SOM-undersökarnas egna studier tyder ändå inte på något systematiskt fel. Då finns mer att hämta i den omtalade polariseringen.

I flera år har SOM-undersökningarna kunnat registrera en ökande polarisering, tydligast i synen på flyktingar och invandring. Å ena sidan har toleransen för invandring ökat, å andra sidan finns de som blivit alltmer kritiska till en generös migrationspolitik. I den senaste undersökningen syns samma splittring i synen på medierna: under det stabila förtroendet finns ett ökat förtroende för medierna bland vänstersympatisörer och ett minskat förtroende bland sympatisörer på högerkanten. Den politiska polariseringen sker också mellan könen:  Halldorfs könspolarisering.

Det är inte heller så svårt att tänka sig hur polariseringen gått till. Vi lever i en tid av snabba värderingsskiften och omprövning av roller och identiteter, även sådana som inte har att göra med kön.

Klasstillhörighet, som var något påtagligt för bara några decennier sedan, har trängts undan. I stället dominerar medelklassens instinktiva självbild av att vara en neutral grupp, bortom och förbi klassbegreppet. Yrkesidentiteter blir svagare, när alla förväntas byta yrke ett par gånger i livet och »livslångt lärande« är normen. Den enda verkligt permanenta yrkesrollen är elevens, men utan någon examen i sikte.

Det mest intressanta med metoo-omvälvningen var just att den definierade ett nytt normalt, där beteenden som tidigare hade fått passera i tysthet, utan att för den skull nödvändigtvis ha varit uttryckligen accepterade, skambelades och placerades utanför gränsen. Den mycket snabba och breda värderingsförändring som skett vad gäller hbtq-frågor är särskilt anmärkningsvärd. Strax före millennieskiftet visade SOM-undersökningen att bara en av tio svenskar var positiv till adoption för samkönade par. Lagen ändrades 2007 och 2015 var mer än hälften av svenskarna i stället positiva till att ytterligare stärka hbtq-rättigheter i samhället.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson är en av flera som i den utvecklingen ser en framgångsrik värderingsförändring, driven från eliter i samhällets centrum.

Men värderingsförändringarna sker inte symmetriskt. Storstadsbor, yngre och högutbildade är snabba att anpassa sig. De mer traditionalistiska avviker kraftigt från den trenden. Och de har börjat falla ut ur samhällsgemenskapen.

Traditionalisterna var tidigare inbäddade i samhället. De utgjorde undergrupper i etablerade partier och fanns med som ett slags släp­ankare i alla möjliga sammanhang. Nu skapar de sina egna sammanhang i stället: egna partier, egna medier, egna diskussionsfora. De har kanske inte blivit fler, men de har destillerats och koncentrerats.

Samtidigt har de bredare sammanslutningarna förlorat sina släpankare, när de förlorat alltfler traditionella tvivlare. Plötsligt har vi i stället två grupper, som hetsar varandra allt längre ut på kanterna. Medelvärdet är detsamma, men vårt sätt att förhålla oss till varandra är ett helt annat och grälsjukt: polarisering.

Polarisering är en form av upplösning. Den innebär att en större gemenskap, eller åtminstone något slags passiv koalition, faller sönder.

Det är sådan osäkerhet som ger Jordan B Peterson en skara hängivna anhängare. För dem återupprättar han stabilitet och normalitet. Paradoxen är förstås att han samtidigt bidrar till polarisering och därmed till den samhällsupplösning som han vänder sig mot.

Den här utvecklingen viftas ibland bort med att de enda som avviker är sympatisörer med Sverigedemokraterna. Det är svårt att begripa det argumentet. Dels därför att Sverigedemokraterna numera är ett parti med många anhängare. Dels därför att folk som sympatiserar med Sverigedemokraterna lika lite som andra är livegna. De definieras inte av sina nuvarande partisympatier. Att anta att de tycker som de tycker därför att de är sverigedemokrater – och att de därför av någon anledning inte bör räknas – snarare än att de sympatiserar med Sverigedemokraterna för att de tycker som de gör, är att spänna vagnen före hästen.

Dessutom är polariseringen inte en ensidig process. Bara den som tror att råttfångare per definition måste vara högerpopulister, kan undgå att se det uppenbara på den andra sidan klyftan.

Det går inte att undvika Greta Thunberg, om utgångspunkten är barnen i Hameln.

Att analysera en 16-årig flickas roll i offentligheten är i sig ett tecken på upplösning. Det innebär oundvikligen att gränsen mellan barn och vuxna suddas ut. Det är osunt. Att Thunberg och hennes följare dessutom menar att de diagnoser hon fått – som inkluderarar Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism – gör henne särskilt lämpad att ta sig an samhällsproblem, gör inte saken enklare. Den som diskuterar den här häpnadsväckande företeelsen hamnar direkt på moraliskt gungfly.

Men det finns ingen väg runt fenomenet Greta Thunberg, om vi vill beskriva vad som sker med offentligheten just nu. Och det handlar, som med alla råttfångarfenomen, mer om följarna än om den som de bestämt sig för att följa. Det handlar om fenomenet Greta Thunberg, inte personen Greta, som få av oss egentligen kan veta mycket om.

Åter till Jens Liljestrand. I våras skrev han om »högerpopulisternas frustration över Greta Thunbergs segertåg«. Han gjorde det i form av ett tankeexperiment under rubriken »Tänk om högern hade sin egen Greta Thunberg«:

»Hur hade bemötandet blivit från oss i traditionella medier? Hade hen bjudits in för att delge oss sin världsbild? Hade hen hamnat på listor över viktiga opinionsbildare, tilldelats utmärkelser, nominerats till Nobels fredspris? Hade nätet fyllts av klipp på hens anföranden inför politiska församlingar runt om i världen, av selfies tagna tillsammans med världens ledare?

Hade Sveriges Television beskrivit hen som en ›ikon‹, hade Barack Obama twittrat hens namn?

Hade hen ens blivit intervjuad i Kamratposten?

Eller hade denna unga aktivist avfärdats som ett offer för en sekteristisk personlighetskult? En stackars marionett styrd av en perverterad trollhöger som inte skyr några medel? Ett sorgligt, groteskt spektakel, sannolikt med kopplingar till Steve Bannon, Viktor Orbán och ryska påverkansoperationer?«

Av det här batteriet av retoriska frågor skulle man kunna tro att Liljestrand givit sig på en kritik, just av hur Greta Thunberg gjorts till profet och råttfångare i den etablerade offentligheten. Så är det inte. Efter att med olust egentligen ha beskrivit den positiva besattheten av Greta Thunberg, vänder han sig i stället mot dem som är besatta av att angripa henne. När »högerns Greta Thunberg« kommer, hoppas Liljestrand att han själv är »vuxen nog att lämna henne i fred«.

Kluvenheten är påtaglig. Det Liljestrand verkar vilja skriva om är just det osunda i att förvandla ett barn till profet, med allt vad det innebär av gränslösa hyllningar och bottenlöst tarvliga angrepp. Men han kan bara göra det genom att upprätta en ställföreträdande höger-Greta och då kan han ändå bara förmå sig till att hävda att man ska vända bort blicken och låtsas som ingenting, när sådant sker.

Liljestrand närmar sig ändå ämnet. De flesta vägrar att ens göra det. I offentlighetens mitt har hyllandet av fenomenet Greta Thunberg i stället tagit sig alltmer religiösa och profetiska uttryck.

När Limhamns kyrka i julas tweetade ut »Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en efterträdare«, var det med ett visst mått av humor. Men när Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan, och Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan, skrev i Dagen några månader senare var det på största allvar. De gick rakt på sak:

»Vi vill hävda att Sverige har en profet som är verksam – just nu. Hon heter Greta Thunberg och är fullt jämförbar med Bibelns profeter.«

De listar sedan alla tecken på Greta Thunbergs profetstatus: hon »släpper fram känslan för rätt och fel som alla människor innerst inne har«; »som barn i alla tider« ser hon att kejsaren är naken; hon hånas och misstänkliggörs; hon »predikar omvändelse«; och så vidare.

En senare replik öppnas lika otvetydigt:

»Vi påstår att Greta Thunberg bär ett budskap från Gud.«

Och visst är det lätt att höra en sträng och kompromisslös gudsröst i Greta Thunbergs tal, som hon enligt uppgift skriver själv:

»Allt behöver förändras. Och det måste börja i dag.«

»Jag vill att ni ska agera som om huset brinner. För det gör det.«

»Vi kan inte rädda världen genom att följa reglerna.«

Men ingen blir profet av egen kraft. Det krävs ett erkännande. Ardin och Kroksson ger ett uttryckligt sådant, men det särskiljer dem inte nämnvärt. De rör sig snarare i en huvudfåra.

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har det senaste året gjort klimatfrågan till den i särklass mest omskriva i sin tidning. Språket har blivit allt mer religiöst. I början av juni talade han på Equmeniakyrkans kyrkokonferens och berättade att han »fick klimatväckelsen sommaren 2018«.

– Ni kan se apokalypsen i vitögat, tala om att allt kan ta slut en gång, uppmanade han deltagarna.

Wiman sade att »det mest positiva som hänt« är framväxten av den sociala rörelse som Greta Thunberg inspirerat: »Hon har fyllt begreppet ledarskap.«

Berlins ärkebiskop Heiner Koch sa i april att de av Greta Thunberg ledda skolstrejkerna »påminner mig lite om den bibliska episoden om Jesu intåg i Jerusalem«. Han betraktade henne som profet, men tvekade att kalla henne Messias.

Det finns dussintals liknande exempel, som till skillnad från i Jordan B Petersons fall, inte hämtas i offentlighetens utkanter.

Greta Thunbergs profetiska roll är tydligt självförstärkande. När hon väl skrivits in i rollen, erbjuds hon gång på gång möjligheter att spela den. Som när hon, i slutet av januari, bjöds in för att tala på World economic forum i Davos, inför de ditresta topparna från näringsliv och politik. Hon förklarade för publiken:

»Vissa säger att klimatkrisen är något vi alla har skapat, men det är inte sant, för om alla är skyldiga kan ingen klandras. Och någon kan klandras. Vissa männi­skor, vissa företag, i synnerhet vissa beslutsfattare, har vetat exakt vilka ovärderliga värden de har offrat för att kunna fortsätta att tjäna ofattbara summor pengar. Och jag anser att många av er som är här i dag, tillhör den gruppen människor.«

Tankarna går förstås till en annan nytestamentlig episod än den om intåget i Jerusalem: Jesus som driver månglarna ur templet. Skillnaden var att månglarna i det här templet mötte sin profet med värme.

Det är ett annat definierande drag i kulten av Greta Thunberg: De flesta som drabbas av hennes hårda ord, tar emot dem med tacksamhet. Men ingen politiker har förstås lovat att göra hennes krav på ett omedelbart koldioxidstopp till sitt. Ingen företagsledare har lagt ner sin verksamhet, för framtida generationers skull. Syndarna vill få sina ansikten gnuggade i sin synd. Men de fortsätter att vara syndare. Det är ett skådespel, någonstans mellan självförakt och syndabekännelse utan förlåtelse.

Det här handlar också om en känsla av upplösning. Kritiken mot det rådande systemet är lika uttalad bland Greta Thunbergs anhängare, som i någon högerradikal rörelse. Övertygelsen om att civilisationen har korrumperats är minst lika stark. Strikta livsregler om allt möjligt, från resande och kosthållning till familjebildning, är en del för att återupprätta ordning. Bejakandet av polariseringen är också uttalat. Det blir tydligast när Greta Thunbergs diagnoser görs till en del av hennes status som profet.

När Thunberg i januari besökte »Skavlan« gav hon ett par citat som sedan dess ofta citerats med gillande:

»Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig, så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i.«

Och, med hänvisning till aspergerdiagnosen:

»Jag ser saker väldigt mycket svartvita. De flesta säger att ingenting är svart och vitt, men klimatfrågan är faktiskt det.«

Den roll som Greta Thunberg har tilldelats i offentligheten och den rörelse som hon inspirerat, är vid det här laget det mest utbredda exemplet på kiliasm, eller millenarism, som funnits i västvärlden i modern tid. Alla väsentliga delar finns där: tron på att vår tid går mot sitt slut, behovet av att låta sig omvändas – »klimatväckelsen« – och föreställningen om att världen bara kan räddas av en kristuslik figur som agerar katalysator för att etablera en ny, mer fulländad ordning.

Med tanke på det, är det förbluffande hur djupt ointresset är i offentlighetens huvudfåra för någon form av självanalys. Varje resonemang som försöker nyttja psykologi, sociologi, idéhistoria, religionsvetenskap, eller något annan samhällsvetenskaplig uppsättning verktyg för att förstå fenomenet Greta Thunberg, avfärdas aggressivt. Skribenter som annars talar varmt om vikten av att vara exakt i språk och tankemönster, gör i det här ärendet en poäng av att undvika alla distinktioner. Även måttfulla och seriösa försök att diskutera fenomenet Greta Thunberg, likställs med tarvliga angrepp på hennes person från nätets smetigaste avkrokar.

Det vanligaste argumentet är att frågan är så viktig att det är oförsvarligt att tala om saken på annat än naturvetenskaplig grund. Ett slags intellektuellt undantagstillstånd har alltså utlysts, där lyxvaror som självförståelse och självinsikt måste vänta, till efter det att världen är räddad.

Religionsvetare brukar få höra sådant, när de intresserar sig för en religiös förkunnare, utan att ha de förbehåll som troende har. Det räcker inte med att religionsvetaren inte tar ställning vad gäller sakbudskapet och i vilken utsträckning det är sant eller falskt. Själva formen måste också vara orörbar, för formen är till stor del budskapet.

Jesus är Guds son. Att analysera honom som samhällsföreteelse är hädelse. Koranen är Guds ord. Att sätta den i ett historiskt sammanhang är blasfemi.

Fenomenet Greta Thunbergs många anhängare verkar på samma sätt likställa form och budskap. Det mest centrala för dem är kanske inte vetenskapen, när allt kommer kring, utan Greta Thunberg själv. Hennes roll som profet är själva kärnan i den rörelse som hon inspirerat. Att diskutera den rollen är att antyda att väckelsen kan vara falsk.

Och där är vi tillbaka i råttfångarmentaliteten.

Det är nog sant, som ofta sagts, att Greta Thunberg avslöjar brister i vårt samhälle. Däremot handlar det knappast om att hon avslöjar makthavarnas dubbelmoral. Att makthavare ägnar sig åt kompromisser och uppgörelser, att de tvingas väga olika mål mot varandra och att de för det mesta inte är utopister, är inte ett avslöjande. Det är helt enkelt vad som skiljer reformister från revolutionärer, eller pragmatiker från fanatiker.

Det hon avslöjar är snarare ett samhälle i djupt behov av att finna en mening, ett allvar, rent av en tro. Någon att följa, när upplösningen tränger sig på.

Fenomenet Greta Thunberg anses ha bidragit till de gröna partiernas framgång i EU-parlamentsvalet. Men partipolitiken i hela västvärlden har gott om egna råttfångare. En del, men långt ifrån alla, är högerpopulister. Ett mer genomgående drag är att råttfångarna ersätter etablerade institutioner med sina egna personer.

New York Times konstaterade nyligen att »Donald Trumps övertagande av det republikanska partiet är nästan fullkomligt«. Uppstickaren utan partibas har i praktiken ersatt partiet. Emmanuel Macron har ersatt de stora partierna med sig själv och ett parti som i praktiken är hans eget. Silvio Berlusconi var först i Italien med att ersätta partiväsendet med sig själv. Sedan kom Beppe Grillo och nu Matteo Salvini.

I Storbritannien domineras politiken av den tidigare Ukip-ledaren Nigel Farage. Han gör det i kraft av sin person. Hans nya brexitparti har inte några platser i parlamentet, men det blev i särklass störst i det brittiska EU-parlamentsvalet i år och är, fram till Storbritanniens utträde, det största enskilda partiet i parlamentet, jämsides med Angela Merkels koalition CDU/CSU.

Torypartiet är på väg att utrota sig självt och sätter sitt hopp till att Boris Johnson har tillräckliga råttfångarkvaliteter för att rädda det. Labourpartiet genomlever redan sin egen råttfångarprocess. Till följd av nya, generösa regler om medlemskap och interninflytande fick de en ledare som i praktiken var i opposition mot sitt eget parti och som, antagligen till sin egen häpnad, hade enorma råttfångarkvaliteter.

Inför partiledarvalet 2015 hade Labour ungefär 200 000 medlemmar. Sommaren 2017 hade det 575 000 medlemmar och var störst i västvärlden. Jeremy Corbyn hyllades av tiotusentals som en rockstjärna på Glastonburyfestivalen. Hans anhängare skapade ett parti inom partiet: Momentum.

Sedan 2017 har trenden vänt för Corbyn. Oenigheten om hur brexit ska hanteras och anklagelser om antisemitism har gjort Labourpartiet instabilt. Flera parlamentsledamöter har hoppat av, hittills har partiet tappat runt 60 000 medlemmar.

Och med det är dags att närma sig de politiska konsekvenserna av ett råttfångarsamhälle. Vi gör det, till att börja med, på hemmaplan.

Det brukar traditionellt heta att svenska partisympatier inte är särskilt avhängiga partiledarna. Mycket tyder på att vi får alltfler undantag.

När Centerpartiet skulle välja regeringsväg i vintras var partiets aktiva genuint kluvna. Många sa att de helt enkelt bestämt sig för att lita på Annie Lööf. Det speglade inte bara den svåra beslutssituationen, utan den starka position Lööf hade i sitt parti. Och inte bara där.

Våren 2013, då Annie Lööf hade varit partiledare i drygt ett och ett halvt år, uppmätte hon ett rekordlågt förtroende på 7 procent bland väljare i Novus mätningar. Ingen låg sämre till. I juli 2017 kunde ingen annan partiledare slå henne i förtroendeligan: hela 40 procent av väljarna sa sig ha mycket stort eller ganska stort förtroende för Lööf.

Annie Lööfs förtroende avspeglade sig i partisympatierna. Våren 2013 låg Centern under 4-procentsspärren i flera mätningar. Sommaren 2017 noterade partiet i stället kring 13 procent. Att det var Lööf som drog partiet, snarare än tvärtom, görs troligt bland annat av de väljare som Centern särskilt attraherade. Flera undersökningar visade att det var unga kvinnor som identifierade sig med Lööf. Inför valet konstaterade Sifo till och med att Centerpartiet var största parti i gruppen kvinnor mellan 18 och 29 år.

Sedan följde regeringsbildningen. Förtroendet för Annie Lööf har nu halverats och i SCB:s senaste mätning har partiet 6,9 procent.

En spegelvänd rörelse har skett hos Kristdemokraterna.

Så sent som våren 2018 kände bara 12 procent av väljarna mycket eller ganska stort förtroende för Ebba Busch-Thor, enligt Novus. Då låg Kristdemokraterna kring 4-procentsspärren i opinionsmätningarna. I maj i år slog ingen partiledare Bush Thor, som hade 36 procent i förtroende enligt Novus. I SCB:s opinionsmätning samma månad nådde partiet 13 procent, mer än en fördubbling av valresultatet.

Men inte ens det fångar instabiliteten i svensk partipolitik. Mellan större delen av SCB:s mätningar för maj och redovisningen av resultatet, uppstod debatten om Lars Adaktussons syn på abortfrågan. Demoskop, som gjorde en undersökning några dagar senare, fick ett helt annat resultat än SCB. I deras mätning tappade partiet stort och hamnade på 7,5 procent. Ett par liknande resultat har kommit.

Med ett par dagars mellanrum publicerades alltså två mätningar, gjorda ungefär samtidigt, som gav samma parti två helt olika resultat. Inget tyder på att det rör sig om mätfel. Det är mer sannolikt att vi ser instabiliteten i ett samhälle där råttfångartendenserna blir allt starkare.

En teori om barnen i Hameln är att de försvann i barnkorståget till Jerusalem, som slutade i att barnen i stället såldes som slavar eller drunknade. Men dels är barnkorståget antagligen en myt och dels skulle det ha skett mer än 70 år före det mycket exakta datum som finns för råttfångarens ankomst till Hameln.

En annan idé är att barnen åt rågbröd som gjorts av spannmål angripet av mjöldryga. Det ger upphov till hallucinationer och kramper som kan ge intrycket av att offret dansar exstatiskt ända till döden.

Då skulle det inte ens finnas någon råttfångare. Det är inget dåligt ställe att sätta punkt.

De franska Gula västarna skulle kunna ses som motsatsen till det brittiska Brexit­partiet. De förra saknade ledare, det senare har egentligen bara ledare: Brexit­partiets registrerade anhängare är inte medlemmar och det finns inga kollektiva beslutsprocesser. Det är ett parti skräddarsytt för en politik där råttfångare trumfar institutioner.

Men egentligen är de två rörelserna två sidor av samma mynt. De tar båda fasta på känslan av upplösning och på misstron mot kollektiva beslut och kollektiv handling i etablerad form. De vill stilla hungern efter något mycket mer primitivt: kollektiv rörelse.

Det är sådant som ger oss kulten av Jordan B Peterson och Greta Thunberg. Det ger oss Nigel Farage och Emmanuel Macron. Ledare som vi kan dyrka och följa, utan att behöva delta i voteringar, kompromissa eller justera protokoll. Ledare som lovar rent hus med det korrumperade.

Och i sin mest renodlade form behövs inte ens någon råttfångare. Bara en ren explosion av kollektiv rörelse. Om och om och om igen.