Fakta verkar inte kunna påverka en man som Elon Musk

I mars 2024 publicerade det amerikanska försvarsministeriet en rapport, som framför allt berättade om det man inte hade gjort: aldrig hade man forskat efter farkoster från yttre rymden. Aldrig hade man haft kännedom om någon utomjordisk varelses närvaro i Förenta staterna. Aldrig hade någon statlig institution försökt att etablera kontakt med en ”alien”, eller lagt beslag på teknik från främmande världar. Inga kraschade rymdskepp på ”Area 51” i Nevadas öken, inga utomjordiska lik i den amerikanska militärens frysskåp. Allting, som sedan decennier hade skrivits om sådana fenomen, heter det i rapporten, är uttryck för fantasier, som mest hör hemma i populärkulturen, möjligen en följd av en överdriven sekretess från myndigheternas sida. Sjuttio år av högt flygande fantasier borde avslutas med detta klargörande, hoppades man i Pentagon. Om hoppet infriades är dock tveksamt: har folket redan innan misstänkt att det är någonting på tok med regeringen, så släpper de ingalunda sina farhågor bara för att några tjänstemän berättar för dem att det inte finns någonting att oroa sig för. Tvärtom.

Rymdfarkoster med beteckningen "ufo" eller "unidentified flying object" är en uppfinning från första åren efter andra världskriget. Förenta staterna hade blivit till den mäktigaste staten på jorden. Redan innan hade landet liknat en kontinent, så stor att den fysiskt i öst och i väst gränsade enbart till världshaven, med vida, enbart glest befolkade områden emellan. Detsamma verkade gälla för de mentala gränserna. De tycktes sträcka ut sig i det oändliga, och vart en amerikan än kom i världen, så träffade hen människor, som antogs att i alla fall i grunden drömma om att också bli amerikaner. Det föll sig alltså nästan naturligt att utomjordingarna brukade uppträda framför allt i Förenta staterna, med några undantag för Sovjetunionen, Kina och den arabiska halvön, nästan oändliga landskap också de. Utomjordingen var den enda främmande varelsen, som under sådana villkor över huvud taget kunde hävda sig: en figur från en annan planet, som ibland uppträdde som en vän och oftare som en fiende. Föga förvånansvärt alltså, att det sällan syntes oidentifierade flygobjekt över Luxemburg, för att nu inte tala om Sverige.

I "ufon" förknippas två typer av överträdelse som vanligtvis hålls isär: överträdelsen i tiden – hit hör alla utopier inklusive världsrevolutionen – och överträdelsen i rummet – fortsättningen av de stora upptäcktsresorna till nya områden utanför den numera bekanta jorden. I dessa oändliga vidder tänktes det finnas varelser som skulle vara annorlunda än människan och ändå henne förvånansvärt lik. Gröna kanske, med stora huvuden, men för det mesta utrustade med två ögon, två armar och två ben.

Alla berättelser om besökarna från världsalltet är självreflexiva företag. De är det dels för att de bekräftar betydelsen som människan tillskriver sig själv. Av vilken annan anledning skulle utomjordingarna söka sig just hit? Dels för att de antyder att människan kanske inte är så enastående som man gärna vill tro. Kanske det finns andra former av intelligens, andra kroppar, andra livsformer för att bära ett förstånd? Dessutom brukar utomjordingarna stå för ett löfte: de andra brukar redan kommit så långt som människan inte kommer att ha nått ännu om flera hundra år. Kanske kan vi också nå dit, med utomjordisk hjälp?

Brytpunkten i ”ufons” historia är förmodligen Steven Spielbergs film ”E.T.” från 1982. Sedan dess brukar utomjordingar antingen vara keliga varelser – det finns dock inte alltför många av den sorten – eller så går de så småningom över till skräck och horror. Annorlunda uttryckt: utomjordingarna balanserar inte längre på den smala vägen mellan hot och löfte, de överträder inte heller några gränser, utan de blir antingen absolut harmlösa eller absolut fasansfulla. Antingen får de gömma sig mellan gosedjuren, så som det händer med E. T., eller så vill de förstöra världen, så som det sker i Roland Emmerichs film ”Independence Day” från år 1996. ”Alltid trodde vi att vi inte var ensamma”, hette det i reklamen för filmen, ”nu önskar vi att vi vore det.” De utomjordiska varelserna förlorar sin likhet med människan, de blir som insekter, eller som bläckfiskar, eller så har de kanske ingen fast gestalt alls. Människorna slutade till och med att vilja flyga till månen eller ännu längre bort, förutom kanske av kommersiella skäl. Och hur är det med Denis Villeneuves ”Arrival” från 2016, filmen i vilken ett gäng förvånansvärt sårbara utomjordingar landar på jorden och som mest handlar om hur man tar itu med ett skenbart oförståeligt språk? Just det, utomjordingarnas språk sägs vara ”piktografiskt”, med den nödvändiga följden att tiderna flyter in i varandra. Men ju närmare man tittar, och bättre man känner till Sapir-Whorf-hypotesen (som påstår att ett språk också definierar ett sätt att tänka), desto mer börjar de utomjordiska varelserna att likna kineser – och hela filmen ett försök att överföra orientalismen till Östasien.

Så småningom verkar människan ha tappat förhoppningen om att rummet skulle vara lika gränslöst som framtiden skulle vara oändlig. Det flygande tefatet försvann ur populärkulturen, himlen stängdes, framtiden avverkades med regnskogen eller översvämmades av ett stigande hav – och de utopiska energierna som en gång ägnade sig åt besökarna från världsalltet, flyttades till den enskilda människans närmaste omgivning. Marsmänniskorna har kanske bara bytt skepnad, de finns redan bland vanligt folk, verkar de mest hängivna utomjordsfantasterna mena. Den ”artificiella intelligensen”, påstår den amerikanske teologen och professorn Diana Walsh Pasulka i en mycket läst bok med titeln ”American Cosmic”, som publicerades 2019 på Harvard University Press, har från början varit ett utomjordiskt projekt. Utomjordingarnas överlägsna intelligens är redan på gång, mitt i vanliga människors vardag, i varje dator och i varje smart armbandsur. Den gömmer sig bara, bakom virtuella assistenter eller bakom någon annan form av artificiella neuronnät. Denna ”icke-mänskliga intelligens”, skriver Pasulka, har sitt ursprung bortom tid och rum. Den överskrider all biologisk natur och motsvarar det som människan egentligen är: en gudomlig varelse.

Ufologin, amatörernas vetenskap om icke-identifierbara flygobjekt och deras piloter, har alltid haft teologiska drag: den har alltid velat ta tillvara överjordiska varelser och plötsliga uppenbarelser, den har alltid haft fantasier om förlösning och förbannelse. Hopp och fruktan låg nära varandra, inom tron på den absolut överlägsna tekniken, liksom i den kristna religionen. Därför ligger det någonting definitivt eller till och med tragiskt i det flygande tefatets försvinnande: förhoppningar om att kunna överskrida alla gränser, i tid och i rum, har getts upp. I stället vände de tillbaka till utgångspunkten, till människan själv, och inte som utopi, utan som det motsatta: som ett slags slutet rum där människan blir ett med sina apparater. Ingen oändlighet där, bara världen som den är.

Hur genomgripande förändringen är visar Elon Musks idé om att människan, i stället för att motta utomjordingar i världen, själv skall börja att kolonisera rymden, i synnerhet planeten Mars, för att på lång sikt säkerställa mänsklighetens ”överlevnad”. Elon Musks företag SpaceX har till och med börjat att skicka ut obemannade raketer i rymden, för att se hur långt tekniken kan komma. Senast i september var en sådan raket på väg. Det hjälpte inte att astrofysikern Martin Rees, Storbritanniens ”Astronomer Royal”, kallade planen för en ”farlig villfarelse”. Och vad annat kan den vara, givet att Mars inte har någon magnetosfär och att ett liv på Mars (som inte finns) inte skulle kunna skyddas för den dödliga solära och kosmiska strålningen och givet att hela planeten inte rymmer tillräckligt med syre för ett enda andetag?

Men fakta verkar inte kunna påverka en man som Elon Musk: ”Att vara multiplanetarisk”, lovade han häromdagen, ”kommer att öka medvetandets troliga livslängd betydligt. För vi kommer inte längre att förvara alla våra ägg, i bokstavlig och överförd mening, på enbart en planet.”

Det förblir oklart vad som egentligen menas med ”medvetandets troliga livslängd” (”probable lifespan of consciousness”): mitt medvetande, någon annans medvetande, allas medvetande? I varje fall öppnas dock genast två frågor: hur många människor behövs det för att hålla medvetandet vid liv? Och vilka skall det vara?

Om Elon Musk någon gång kommer att skapa en mänsklig koloni på planeten Mars är högst osäkert. Men innan dess kommer han ha återupplivat några otäcka varelser, inte från rymden, utan från det förflutna: eugeniken, selektiv avel, en fördelningspolitik som gynnar de få över de många.

Jorden är ett slutet rum, till och med utan apparater.

Thomas Steinfeld är journalist och författare och har tidigare arbetat på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung som kulturredaktör.

***

Läs även: När sci-fi når kapitalmarknaden – och sedan själva staten

Läs även: Techbolagens stora revansch