Fokus eftervalsanalys: Så vann Magdalena Andersson

Det är måndag morgon. På riktigt. Jämntjockt mulet i Stockholm, tio-tolv grader. Som om någon lagt en brandfilt över huvudstaden.

Den 12 september. Det gick inte den här gången heller.

Hur mycket mer höger kan en valrörelse bli? Lag och ordning och försvar. Industri, ekonomi, infrastruktur, kärnkraft. Strypt invandring, tydligare krav på bidragstagare. Ja till Nato. Bara vagt, i bakgrunden, lite glunkande om friskolorna. En och annan påminnelse om klimatkrisen. Till och med Vänsterpartiet ville hellre tala om produktionen än om fördelningen.

Ärligt talat: För tio år sedan skulle till och med Moderaterna ha tyckt att det här var alldeles för högervridet. Var är framstegstron? Övertygelsen om utvecklingens välsignelse? Öppenhetens lovsånger?

Kanske var det där det brast.

Den 12 september 2022. Vad händer nu?

Det är dags för eftervalsanalys.

Nej, Fokus har varken kristallkula eller tidsmaskin, men däremot erfarenhet. Den har visserligen blivit mindre värd, för det är osäkert vilka gamla sanningar som fortfarande håller i svensk partipolitik.

Väljarna gör inte som de brukar. Partierna byter åsikt så snart nya mätningar landar på kanslierna. Ett nytt stort parti kröker rumtiden och får de andra att rulla åt oväntade håll.

Men en sanning tycks evig: Väger det jämnt vinner sossarna.

Det är antagligen den insikten som gjorde att Betsson sex dagar före valet gav 2,25 gånger pengarna om Ulf Kristersson blir statsminister, men bara 1,65 om Magdalena Andersson får behålla jobbet, trots att oppositionen ledde knappt i ett par opinionsundersökningar. Den som satsade på att Ulf Kristersson sitter kvar som partiordförande efter valet spelade, enligt samma bolag, högre än den som trodde att han får sparken.

Alltså: Väger det jämnt spelar sossarna byxorna av de andra. Förra valet är en god illustration. ”Ulf Kristersson kan knappast undvika att bli statsminister”, hette det ännu ett drygt halvår före valet. Ändå lyckades han undvika just det.

Det handlar om Socialdemokraterna själva, men också om alla andra. Även om Socialdemokraterna inte ens når upp till 30 procent, förblir de navet i svensk politik. När förhandlingarna sätter i gång faller de andra partierna in i omloppsbanor kring Socialdemokraterna. Det är som om de inte kan hejda sig. I den här valrörelsen var det i gång redan från början: Centern anslöt sig till Socialdemokraterna, DN propagerade för en koalition mellan S och M – till Socialdemokraternas stora förtjusning – och Bengt Westerberg, den gamle folkpartiledaren, gjorde gemensam sak med Stefan Löfven, för att övertyga borgerliga väljare om att sänka det moderata alternativet.

Om de fyra partierna runt Ulf Kristersson inte gör överraskande bra ifrån sig, dessutom på ett sådant sätt att Kristersson och Moderaterna fortfarande är tydligt störst på sin kant, talar erfarenheten för att Socialdemokraterna tar hem spelet.

Kristersson har ett möjligt vinnarresultat. Socialdemokraterna har, tack vare sin unika förhandloingskraft, flera. Det är antagandet.

Så, följ med framåt till den 12 september. Hur kunde det gå så här?

Vi måste börja med partiledarna.

Nooshi Dadgostar är inte nöjd med resultatet. Visst, ungefär som förra gången, men tanken var att partiet skulle bryta tioprocentsvallen och sedan fortsätta uppåt, mot rollen som det breda vänsteralternativet.

Flera saker kom emellan. Viktigast av dem Magdalena Andersson.

Svenska statsvetare brukar återkomma till att partiledare inte är så viktiga för valresultat, utom i undantagsfall. Den informationen nådde aldrig fram till partikanslierna i årets valrörelse. Det här var partiledarnas kampanj. Vänsterpartiets valaffischer toppades i amerikansk presidentvalsstil av ”Nooshi 2022”, i större typsnitt än både partiloggan och de sakpolitiska budskapen. När Gudrun Schyman bar vänstern på sitt kändisskap tillät partiet det inom vissa gränser och utan entusiasm. I år fanns inga sådana reservationer. Vänsterpartiet var Nooshi Dadgostar.

Hade Socialdemokraterna varit Stefan Löfven hade det kanske lönat sig bättre, men nu var Socialdemokraterna Magdalena Andersson. Partiet försökte inte ens förneka att det drev en svensk presidentvalskampanj.

Rösta på Magda. Det fixar sig med politiken.

Och så Annie Lööf. Ett sänke på landsbygden, påstod en del under kampanjen, men det bara understryker hennes nyckelroll. Det nya Centerpartiet personifieras och definieras av Annie Lööf.

Liberalerna – de klarade sig rätt hyfsat till slut – var dödsdömda innan Johan Pehrson klev fram.

Har någon riktig koll på vad Kristdemokraterna är, förutom Ebba Busch?

Och vad vore Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson?

Statsvetarna får säga vad de vill, men vinst och förlust i det här valet är något personligt. Miljöpartiet – de klarade sig också på ungefär samma nivå som förra gången – kan kanske skylla på sin dubbla språkrörsordning, även om amerikanska presidentval har rum för vicepresidenter. Men vad ska Moderaterna skylla på?

Det fanns något tillkämpat över försöken att tycka illa om Ulf Kristersson i den här kampanjen. De flesta kan se att det är en hygglig och sansad person. Men det var också svårt att hitta någon som sprudlade av entusiasm över honom.

Nooshi kanske toppade för tidigt, men hon var beundrad. Annies anhängare sög i sig varje ord hon yttrade. Johan spred trivsel och leenden omkring sig. Ebba klöv njutningsfullt opinionen. Jimmie var sitt parti. Magda har redan blivit en Angela Merkel. Och Ulf?

I ett val där partiledarna betedde sig som presidentkandidater och sakfrågorna var precis de som Moderaterna kunde önska, finns inte så många andra ställen att leta efter orsaken till förlusten.

En slutsats av valresultatet: Det främsta hindret mellan Jimmie Åkesson och statsministerposten är sex appeal.

Röstade kvinnor på Sverigedemokraterna i samma utsträckning som män gjorde i det här valet, skulle partiet inte bara vara större än Moderaterna, utan större än Socialdemokraterna. Störst i Sverige. Det räcker inte för att bli statsminister. Drygt två tredjedelar av riksdagen skulle ändå tillhöra andra partier. Men att vara störst är den viktigaste egenskapen i politiken.

Nu blev inte Sverigedemokraterna störst, men väl näst störst. Det var en tillräcklig chock.

Redan på kvällen den elfte började analyserna hagla: Varför gick Sverigedemokraterna om Moderaterna? Mycket lades vid Moderaternas dörr, för förlorare står alltid först i ledet för att få stryk inom politiken. Men det är värt att titta en aning på vinnaren också.

Moderater, socialdemokrater, liberaler, miljöpartister – nästan alla partier verkade kämpa med sig själva för att förklara vad de ville i den här valrörelsen. Alla utom Sverigedemokraterna. ”Pröva något annat” log Jimmie Åkesson på baksidan av bussar och alla – även de som avskyr honom – förstod precis vad han menade. Han hade det enkelt och det är en underskattad fördel inom politiken.

Den som tror att Sverigedemokraternas fortsatta framgångar skulle ha kunnat blockeras med avtal och överenskommelser över blockgränserna missar något väsentligt. Det var just efterbörden av sådana avtal och överenskommelser som gjorde att många partier hade svårt med sina identiteter. Och just det som gjorde att Sverigedemokraterna hade det lätt.

Men navet förblir navet, så tillbaka till Socialdemokraterna.

Efter drygt 130 år borde det vara svårt att överraska någon, men Socialdemokraterna lyckas nästan varje val. Ingen var beredd på presskonferensen som utpekade Sverigedemokraterna som en säkerhetsrisk. Det fanns ingen nyhet att hänga upp den på, inget egentligt budskap utom det rent manipulativa: att sprida obehag bland borgerliga väljare och lyfta fram Sverigedemokraterna framför Moderaterna. 

Socialdemokraterna hade aldrig väntat sig att Jimmie Åkesson skulle få ta Ulf Kristerssons plats i tv-debatterna, när opinionsmätningarna gav Sverigedemokraterna överhanden. Ändå gjorde de sig besväret att ställa just det kravet, så att ingen gick miste om den moderata motvinden.

Kreditgarantierna till elbolagen krävde ingen dramatisk presskonferens, men varför låta tillfället gå förbi? Myndighetscheferna kunde knappast tacka nej och inget parti kunde kritisera tilltaget, utan att utmålas som vårdslösa med en kris och ”krigsvinter” i antågande.

Och så var det utspelet precis före valdagen.

Vad utspelet handlade om och vilken form det fick, kunde inte förutsägas bara med hjälp av erfarenhet, så ni får ursäkta det svepande språket här. Att den inte går att förutsäga är just poängen med en överraskning. Den är till sitt innehåll oväntad. Men om Socialdemokraterna inte hade slagit till med ett rejält och överraskande utspel strax före valdagen, när ställningen var så jämn, så många väljare bestämde sig sent och rekryteringen från soffan blev avgörande, skulle det ha varit en enorm överraskning.

Andra partier försökte sig på liknande tricks, men som vanligt fick de inte samma skruv. Det saknades både självförtroende och fräckhet. Och med den sista knuffen tog sig Socialdemokraterna – eller ska vi säga Magdalena Andersson? – över 30 procent.

Den 12 september. Det gick inte den här gången heller. Det vet vi. Men nu börjar förstås efterspelet. Det kommer att få valrörelsen att framstå som en tebjudning.

På den moderata sidan dök de besvikna upp så snart vallokalundersökningarna ramlade in. Niklas Wykman, Oliver Rosengren, Hanif Bali, Ulrica Schenström. Moderater på väg upp, moderater som fösts åt sidan, moderater som hoppat av, moderater på väg ned: Alla ville de säga ”vad var det jag sa”, fast få av dem sagt något alls under valrörelsen. Ingen var särskilt intresserad av vad Ulf Kristersson ville ha sagt, på vägen ut. 

Lika snabbt lossnade repen med vilka Liberalerna surrat sig vid masten på oppositionsskutan. En tredjedel av dem hade aldrig gillat sällskapet i alla fall och nu när förlusten kombineras med bytet av storebror, stiger kraven på ännu en helomvändning. Tillbaka till Socialdemokraterna. Johan Pehrson kanske måste hänga med, om han inte ska få ännu kortare tid på posten än Nyamko Sabuni, trots att han räddade partiet över spärren.

Regeringsbildningen kommer förstås att ta tid. Det gick bättre för Centern än de befarat, kanske av sympati med Annie Lööf, som ägnade en stor del av valrörelsens slut åt att tala om sin beslutsamhet och sitt mod, trots utsattheten. Men Socialdemokraterna måste ändå sy ihop något mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern, utan att trampa någon för mycket på tårna. Sannolikheten att det blir en lösning som står sig en hel mandatperiod är nästintill noll, men Socialdemokraterna kan förhandla under skydd av det öronbedövande bullret av en kollapsande borgerlighet. 

Hur ska den kunna samla sig vid ett extraval någon gång de närmaste åren?

Jo en sista sak i den här förtida eftervalsanalysen:

Aldrig har opinionsmätningarna varit så täta. Både Svenska Dagbladet och Sveriges Television mätte dag för dag. Resultaten förbryllade till och med mätproffsen. Det slog fram och tillbaka, utan uppenbara skäl. Det blev så pass genant att Sveriges Television gömde sina mätningar bakom ett par-tre klick från huvudsidan. Ungefär som när man ställer spriten högt, men olåst, i hopp om att barnen förstår piken och besinnar sig av egen kraft.

Det är för tidigt för att dagen efter valet säga hur opinionsmätningarna påverkade resultatet. Såvida de inte hade alldeles fel och Ulf Kristersson, fortfarande ledare för Sveriges näst största parti, den 12 september redan har fått uppdraget att bilda regering, under högljutt jämmer från skakade socialdemokrater.

I så fall kan ni riva ut de här sidorna, knöla ihop dem och använda dem för att dra höstfukten ur skorna efter svampexkursionen.

Fokus återkommer med en helt annan eftervalsanalys.

***

Läs även: Bronsplats är M:s mardröm

Läs även: Alice Teodorescu Måwe: Kommer Socialdemokraterna att acceptera en valförlust?