Går public service att rädda?

Parisa Liljestrand har inte direkt rosats av den kräsna kulturmarknaden under sin första tid som kulturminister i högerregeringen. Hon fick inte riktigt samma mardrömsstart som sin företrädare Cecilia Stegö Chilò (M) som tvingades avgå från alliansregeringen efter tio dagar 2006, när det uppdagades att hon struntat i att betala sin tv-licens. Men inte långt ifrån. Kulturministern kallade sig själv för litteraturvetare utan att vara det. Och hon trodde att Ruben Östlund är författare, inte regissör. 

Snart väntar dock svårare utmaningar för kulturministern. Hon kommer ställas inför skarpa frågor i laddade ämnen som public service, som mer eller mindre gått under radarn efter Tidöavtalet och rege­ringsskiftet.

Ett nytt sändningstillstånd för public service kommer träda i kraft den 1 januari 2026, med åtta månader kvar till nästa ordinarie val. Det kommer sträcka sig till utgången av 2033, en konsekvens av att tillståndsperioderna utökas från sex till åtta år. Den överskådliga framtiden för Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion kommer alltså att avgöras under regeringen Kristerssons tid vid makten.

Få ämnen engagerar som public service och det krävs inte särskilt mycket för att tända gnistan. Efter högerkoalitionens valseger i september lanserade SD:s Linus Bylund uttrycket "journalistrugby" för att beskriva hur han tänkte bemöta närgången uppvaktning från media, så kallade drev. Detta ansågs av vissa förebåda kommande attacker mot fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. 

För beskyddarna är public service den heliga graal den svenska demokratin kretsar kring. Varken medelstilldelningen eller bolagens frihet att göra vad de finner bäst med pengarna får diskuteras. Belackarna vill hellre lägga ner mediakonglomeratet på Gärdet i Stockholm och börja om från början. Sanningen kanske döljer sig mellan båda dessa extremer. För public service kan det vara tid att vänja sig vid en mer förutsättningslös utvärdering och prövning, precis som all annan statsfinansierad verksamhet kontinuerligt utsätts för. Så att allting inte bara tillåts rulla på i invanda hjulspår, eftersom frågan är så infekterad och polariserande.

Enligt årsredovisningarna för 2021 sysselsätter de tre programbolagen totalt knappt 5 000 personer; SVT och SR omkring 2 300 vardera, återstoden finns i UR. I år mottar de tillsammans 8,9 miljarder från skattebetalarna. Jämfört med den summan är det samlade mediestödet till Sveriges tidningar på drygt 900 miljoner kronor en droppe i havet.

Varför just public service skulle vara fredat från en konstruktiv diskussion om både finansiering och inriktning är lite svårt att begripa. Likaså det höga tonläget. Jag tillbringade nästan ett kvarts sekel på TV4, upplevde ägarkretsens lynnighet och vinstbegär med tvära kast och sparpaket som ven genom luften, alltid med udden mot nyhets- och samhällsjournalistiken. 

Jämfört med kommersiella tv- och radiobolag är public service en skyddad verkstad. Bolagen har stort svängrum och överlägsna resurser med budgetar som är låsta på samma nivå i åratal. Styrelsernas roll är begränsad till att utse verkställande direktör. Program och innehåll är en fråga för respektive bolag. 

Vad kommer då regeringsskiftet att betyda i konkreta termer? Både i Tidöavtalet och i statsminister Ulf Kristerssons regeringsförklaring betonas värdet av mångfald och fria medier. Formuleringen är nästintill ordagrann med den Fredrik Reinfeldt använde vid alliansregeringens tillträde 2006. Likaså framgår det att public services oberoende och långsiktiga skattefinansiering ska kvarstå. Vid sidan av det ska SVT, SR och UR fortsätta utvecklas i takt med det nya medielandskapet – och det låter ju modest. Så har det också uppfattats. 

Är det alltså en reträtt jämfört med tidigare skarpa förslag om ett smalare programutbud från M, KD och SD som kulturminister Parisa Liljestrand ska administrera? Nja, det är ingen självklarhet. Läst i hela sitt sammanhang som en del av det sjunde och sista avsnittet "Direktiv andra samarbetsfrågor" i Tidödokumentet står det klart att frågan om public service lämnas mer eller mindre vidöppen. 

"Denna projektplan beskriver hur Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i ett särskilt projekt kommer att utarbeta och genomföra vissa politiska reformer", står det i avtalet och det gäller alltså även public service. Projekten är direkt underställda partiledarna gemensamt och ska bedrivas "med fasta former för avstämning, information och beslut". Det kan röra sig om propositioner till riksdagen, där högersidan har majoritet, ny lagstiftning och nya förordningar. I varje enskilt projekt garanteras "fullt och lika inflytande mellan samarbetspartierna". Budgetpåverkande förslag "behandlas i ordinarie budgetprocess där utgifter måste vägas mot varandra". 

Så skriver man inte om man avser att låta allt förbli vid det gamla. Kulturminister Liljestrand har heller inte gjort något för att gjuta olja på vågorna. När hon intervjuades i Kulturnyheterna i SVT (24/10) svarade hon undvikande på frågan om det blir ett smalare public service:

– Jag ska inte föregå den utredning som ska tas fram, naturligtvis, det vore dumdristigt av mig. För mig är det det som står i Tidöavtalet som ska vara styrande och där står det ingenting om ett smalare public service.

Så det blir ingen avsmalning av public service?

– Det får ju utredningen visa på.

En svaghet i det nuvarande tillståndet för 2020–2025 är att statens direktiv till programbolagen är så spretiga. Det "huvudsakliga" uppdraget för SVT, SR och UR är att "erbjuda ett mångsidigt programutbud som omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper". Utbudet ska spegla förhållanden i hela landet och erbjuda ett mångsidigt kulturutbud, ett varierat utbud för barn och unga samt program på minoritetsspråk och så vidare. Med sådana riktlinjer behöver inget prioriteras. Det kan vara bekvämt att gömma sig bakom, men gagnar ingen.

BBC är en global nyhetsaktör och ett av världens ledande medieföretag. Inriktningen beskrivs i fem kortfattade punkter. Överst på listan står "att tillhandahålla opartiska nyheter och information för att hjälpa människor att förstå och engagera sig i omvärlden". Det är glasklart uttryckt. Liknande formuleringar finns i tillstånden för public service i Sverige. Men det är tillkrånglat och nämns i samma andetag som "mångfald" i urvalet, ge "olika perspektiv" och "stimulera till debatt" et cetera.  Den hårda kärnan i uppdraget går därmed förlorad.

Även organisatoriskt skiljer sig BBC från svensk public service. Trots att produktionen är av en helt annan omfattning ryms hela verksamheten med fem divisioner i samma bolagskonstruktion och innehåller både offentlig finansiering och kommersiella intäkter genererade inom ramen för det publicistiska uppdraget (BBC World News, BBC Studios). Den verkställande ledningen är underställd en oberoende styrelse utan regeringskoppling, utsedd av en nomineringskommitté (King-in-Council) ungefär på samma sätt som ett fullmäktige tillsätter Riksbankens direktion. Transparensen kring anställningsvillkor och löner är avsevärt större i avsikt att vinna allmänhetens förtroende. 

En annan skillnad mot Sverige är att BBC står för en kvalitetsmässigt mycket hög lägstanivå. Professionella och pålästa reportrar rapporterar från världens hörn på ett initierat och engagerat sätt i alla upptänkliga ämnen. Medarbetarnas kunskaper prioriteras och det syns också i lönekuvertet. SVT och SR håller en anständig nivå till exempel i valprogrammen när man har ögonen på sig och måste skärpa sig. Men det finns också en vardag och då är lägstanivån enligt min mening riktigt låg. 

Ängsliga och förvirrade röster stakar sig genom speakertexter och snubblar på orden även vid korta rutinintervjuer. Man inser att det är unga och oerfarna männi­skor med bristande kunnande och kompetens som lämnats vind för våg att utföra sitt uppdrag. De blir därmed enkla byten för en slipad och medietränad motpart. Det är den andra sidan av public service som glöms bort i högtidstalen och när beskyddarna rycker ut till undsättning i tider av oro. Och den sidan är varken vacker och oumbärlig ur ett journalistiskt perspektiv.

Ansvaret för tillkortakommandena vilar på chefer som bedriver låglönepolitik och fuskar med kompetenskrav och det grundkritiska förhållningssättet i rapporteringen. Det räcker inte med besvärjelser om saklighet och opartiskhet när den bristande förmågan i det dagliga värvet är så uppenbar för tittare och lyssnare. Med ett tydligare formulerat uppdrag, som för BBC, är det svårare att komma undan med detta.

Av SVT:s dryga fem miljarder i anslag 2021 såg kostnadsfördelningen i grova drag ut så här, enligt företaget:

Drygt två tredjedelar av budgeten går alltså till andra programkategorier än nyheter och samhälle. Om finansiären staten, alltså skattebetalarna, har en uppfattning i den frågan är det inget uppseendeväckande. Ett alternativ som ligger nära till hands är att målmedvetet öka kvaliteten i nyhets- och samhällsproduktionen på bekostnad av det övriga utbudet. I SR är fördelningen en annan; 54 procent går till nyheter och samhälle. Musik, kultur, sport, livsstil och underhållning svarar för resten.

Det står inte rakt ut i Tidöuppgörelsen att regeringen tänker sätta kniven i public service men som det är skrivet är det likväl fritt fram att göra det. Det finns inga garantier vare sig för anslagsnivåer eller framtida uppdrag. Det kommer att bli förändringar i verksamheten även om det med tre år kvar till riksdagsbeslutet om nästa tillståndsperiod inte går att säga vilka.

***

Läs även: Håller Sveriges yttrandefrihet för beredskap och krig?

Läs även: "Förvånande många" svenskar vill begränsa yttrandefriheten