Har brottslingen ett moraliskt ansvar?

Samhällets rätt att straffa människor som begår brott faller enligt klassiskt synsätt tillbaka på uppfattningen att människan genom sitt självbestämmande bär ansvaret för sina medvetna handlingar. Straffet hämtar därmed sin grund inte enbart av praktiska skäl – prevention – utan framför allt av etiska skäl. Det uttrycktes tidigare så att straffet utgjorde en vedergällning som brottslingen gjort sig förtjänt av. I dag talar vi mer om brottsoffrets behov av upprättelse.  

Men alla människor är inte utrustade med den nödvändiga moraliska kompassen. Barn och allvarligt psykiskt störda har därför ställts utanför kretsen av presumtivt ansvariga personer.   

Detta klassiska synsätt har utmanats från två håll, dels från vissa kriminologer och politiker på vänsterkanten som förnekar det moraliska ansvaret, dels från den motsatta ytterligheten som vill utvidga straffansvaret inom gruppen barn och psykiskt störda. Var någonstans på denna skala kan man placera Tidöavtalets projektplan för kriminaliteten eller närmare bestämt förslaget att överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern?  

Låt oss börja med den ena ytterligheten som argumenterar för att brottslingar inte bär något moraliskt ansvar för sina gärningar. Alla brottslingar har nämligen gjort så gott de kunnat utifrån sina förutsättningar. Hur vet man det? Jo, man identifierar moral med en etiskt indifferent term – de normer som andra ålagt oss att följa. Och med detta synsätt – moral som moral – kan man aldrig avvika från moralen, varvid begreppet moraliskt ansvar blir meningslöst. 

Tanken bygger på den så kallade stämplingsteorin som i korthet innebär att den som avtjänar ett frihetsstraff för begångna brott känner sig stämplad som avvikare. Det leder till att han utvecklar en avvikaridentitet och satsar på en kriminell karriär. Eftersom det var frihetsstraffet som gav honom förbrytaridentiteten, bär samhället ansvaret för hans brottsliga karriär. Märkligt nog även för brotten som ledde till det första ingripandet. Förövaren är och förblir ansvarslös. 

Man kunde annars tänka sig att brott – som ofta handlar om att hävda egna intressen på någon annans bekostnad – hade med moral och moraliskt ansvar att göra. Eftersom vi är människor – inte robotar – styrs vårt handlande inte automatiskt och enbart av de normer som andra försökt programmera in i oss. Dessa normer är väsentliga, men vi tillför som individer också något eget.  

Men som sagt, bara en antydan om moraliskt ansvar väcker anstöt hos dem som betraktar brottslingen som ett offer för samhällsfenomen på så kallad strukturell nivå. Dessa samhällsfenomenen har ingen upphovsman som kan ställas till svars – inte ens en maktutövare. 

Tyvärr avstår de aktuella kriminologerna från att svara på frågan hur samhället kan motivera att det tagit sig rätten att straffa brottslingar, om dessa nu inte bär på något moraliskt ansvar för sina gärningar. Att tvångsmässigt straffa människor mot deras vilja innebär en rätt brutal maktövning från samhällets sida, som inte kan ursäktas enbart med att straffet fyller en praktisk preventiv funktion.

Låt oss lämna kriminologerna och övergå till enstaka politiker från vänstern som avvisar tanken att vad som bidrar till att ge oss vårt människovärde är vår moraliska autonomi, det vill säga vår moraliska kompass. I stället vänder man på steken och åberopar idén om "alla människors lika värde" till grund för uppfattningen att brottslingen inte bör straffas. Våldtäktsmannen har samma värde som våldtäktsoffret i den meningen att de båda bär på ungefär samma mänskliga kvaliteter, vilket gör att han snarare borde förlåtas än straffas. 

Argumentationen vilar på en radikal missuppfattning av innebörden av "alla människors lika värde". Filosofen Göran Hermerén hjälper oss att förklara varför. Vi har alla samma människovärde som är ett absolut värde, inte ett relativt värde som medger jämförelser. Påståendet att alla människor har samma människovärde bygger inte på någon värdering av mänskliga kvaliteter som alla människor har gemensamt. 

Hermerén betonar att det handlar om en normativ tes som konstruerats i syfte att nå konsensus inte om hur världen är, utan om hur den bör vara. Han väljer ett begrepp som omfattar människan från födseln till livets slut. Den som är senildement eller utvecklingsstörd har samma människovärde som den som är klartänkt. Den för tidigt födde har samma människovärde som den vuxne atleten. Att alla har samma människovärde betyder således inte att de bär på samma egenskaper eller kvalifikationer, inte ens i form av någon minsta gemensamma nämnare.  

Vad alla människor har gemensamt är vissa fundamentala rättigheter som aktualiseras när någon blir föremål för diskriminering, stigmatisering eller annan särbehandling. I dessa avseenden är ingen förmer än någon annan. Dessa rättigheter formuleras i 30 artiklar i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i FN-deklarationen utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av hudfärg, kön, religion, politisk åskådning et cetera. 

Ingemund Hägg undrar om inte den oreflekterade föreställningen om "alla människors lika värde" beror på en missvisande översättning av begreppet "equal in dignity" i de internationella konventionerna. Den svenska översättningen talar om alla människors lika värde i stället för människans värdighet. I Sverige har uttrycket i FN-förklaringen översatts till värde – i andra länder talar man om värdighet. Alla människor är lika bärare av mänsklig värdighet. 

I den svenska grundlagen (RF 1:2) talas visserligen om att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Men denna formulering innebär inte ett avsteg från begreppet "equal in dignity" i FN-deklarationen. Bestämmelsen gör inte anspråk på att beskriva hur människan är, utan beskriver hur hon bör behandlas. Det är en programförklaring som riktar sig till alla som utövar offentlig makt – den ger inte upphov till några rättigheter för den enskilde. Alla människor har lika värde i den meningen att de inte får diskrimineras eller utsättas för omotiverad särbehandling. 

Att våldtäktsmannen har samma människovärde eller värdighet som våldtäktsoffret betyder alltså inte att de båda bär på ungefär samma mänskliga kvaliteter och att han därför borde förlåtas snarare än straffas. Det betyder bara att båda har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade. 

Våldtäktsmannen kommer därför inte finna stöd i FN-deklarationen för att han utsätts för en omotiverad särbehandling om han straffas, även om han anser sig vara av samma skrot och korn som alla andra, varken bättre eller sämre. Han kan kräva att anklagelsen om våldtäktsbrottet ska prövas vid en oberoende och opartisk domstol och att man tillämpar principen allas likhet inför lagen. Vidare kan han kräva att inte utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning. Men han kommer inte ifrån sitt eget ansvar för våldtäktsbrottet.

Låt oss övergå till den andra ytterligheten och fokusera på utvidgningen av straffansvaret för dem som enligt klassisk straffrätt inte är utrustade med den moraliska kompassen, allvarligt psykiskt störda och barn. 

Enligt strafflagen från 1864 betraktades de så kallade femfemmorna (SL 5:5) eller de gravt själsligt abnorma som otillräkneliga och undantagna från straffansvar. Med brottsbalkens tillkomst 1962 mjukades den klassiska straffrättens ansvarsbegrepp upp. Man sa sig ha övergett uppdelningen av människor i de som var ansvariga respektive oansvariga för sina handlingar, samtidigt som ett förbud infördes att döma allvarligt psykiskt störda till fängelse. Fann domstolen att inte heller någon annan påföljd var lämplig, skulle gärningsmannen vara fri från påföljd. 

Den otillräknelige gärningsmannen var alltså inte så moraliskt ansvarig för sin handling att han fick sättas i fängelse, utan han skulle helst vårdas. Men om vårdbehov inte förelåg, kanske för att det alkoholutlösta psykotiska tillstånd som han befunnit sig i när brottet begicks hade upphört, ja då måste han släppas fri.  

Men efter det så kallade Flink-fallet som rörde sju mord ville man inte bjuda på sådan frihet från påföljd. Därför mjukades fängelseförbudet upp år 2008 just för allvarliga brott och man införde något som kallas särskild utskrivningsprövning vid rättspsykiatrisk vård. Skyddsbehovet tog över även om ett medicinskt vårdbehov inte längre förelåg.  

Den utredning som ska överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern enligt Tidöavtalet kan knappast välja ett liknande resonemang när det gäller barn under femton år som begått allvarliga brott. Det hjälper inte att fälla ner en dimridå och blanda bestraffning med vad som är ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga, eftersom man inte lär föreslå fängelsestraff för barn under femton år. Skyddsbehovet kan beaktas inom ramen för socialtjänstens ansvar, vare sig straffbarhetsåldern bibehålls eller sänks. Det talar för att man kommer att nöja sig med en utvidgning av lagen om vård av unga. 

Läs även: Brottsstatistiken i Sverige är lögn, förbannad lögn

Läs även: Vad är vi så rädda för?