Känslan av otillräcklighet

En kolumnist som känner sig ensam kan enkelt råda bot på det. Det är bara att kalla »förskolepedagoger« för det vardagligare »dagisfröknar«. Man får snabbt många brevvänner. Tonen är inte varm och hjärtlig, men engagerad, eller för att vara mer exakt: förnärmad.

Sedan 1998 finns faktiskt en läroplan för förskolan, får man veta. Det var också då man definitivt lämnade det gamla och missvisande begreppet »daghem«. Och förskollärare, eller än hellre förskolepedagoger, är högskoleutbildade sedan åtminstone 1976, men redan dessförinnan var deras utbildning avancerad.

Barnskötare som arbetar på förskolorna är förresten också grundligt utbildade. Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet är tre år långt.

Alla de här upplysningarna är förstås intressanta och relevanta, men det mest upplysande är inte vad som sägs, utan hur det sägs och varför det alltid sägs i just det här fallet.

Att skriva »dagisfröken« är kanske inte att ge förskolepedagoger fullt erkännande, men det är inte direkt nedsättande. Lärare känner sig inte tvungna att redogöra för lärarhögskolans utbildningsplan, om man råkar kalla en grundskolepedagog »fröken«. Många yrkesgrupper är rätt okänsliga, till och med när de faktiskt blir förolämpade. Det är näst intill riskfritt att kalla jurister lagvrängare, läkare kvackare och journalister murvlar. Men »dagisfröken« är rena dynamiten.

Varför?

Undertiteln på David Goodharts senaste bok är The Struggle for dignity and status in the 21st century. Den är mer intressant, om än mindre klatschig, än huvudtiteln: Head, Hand, Heart. Det är snart fyra år sedan Goodhart kom med The Road to somewhere och satte ramen för diskussionen om den sociala, politiska och värderingsmässiga tudelningen i västvärlden. Det här är ett slags fortsättning, eller fördjupning.

Den innehåller också en förklaring till förskolepedagogernas ilska.

***

Men vi måste börja med grunden.

I efterhand framstår revolutioner ofta som självklara. Ibland till den grad att revolutionerna verkar ha varit ofrånkomliga. Paradoxen är att när orsakerna till revolutioner verkar uppenbara, blir revolutionerna i en annan mening obegripliga.

Om det nu var så uppenbart att, för att ta det naturligaste exemplet, franska revolutionen skulle inträffa, varför gjorde de som förlorade sina huvuden inte något åt saken? Mer än så: hur kunde de vara så aningslösa att de inte förstod vad som skulle hända, knappt ens efter att det hade hänt?

Det finns inte särskilt många sätt att få sådan aningslöshet att rimma med det som verkar uppenbart. Ett är att tillskriva den härskande klassen – det är enklare att reda ut sådant här om man inte har beröringsskräck med marxism – en monumental dumhet. Kanske sprungen ur sekler av inavel och degenerering. Ett annat är att tänka sig samhällets topp som totalt isolerad från resten av befolkningen. En sådan isolering vore en bragd i de flesta historiska epoker, inte minst i ett Europa där jordägande och jordbruk fortfarande var grunden för position och rikedom.

Ur förklaringar av det slaget kommer falska citat som »Låt dem äta kakor«. De är inte sanna, men de hjälper oss att få berättelsen att hänga ihop. De underlättar för oss att förena det uppenbara med det aningslösa.

Ett problem med den här sortens konstruktioner är att det blir svårare att lära av historien. Den blir mindre relevant för oss, här och nu. Vad skulle vår tids härskande klass – en global, meritokratisk, välutbildad klass med i huvudsak demokratiska och liberala böjelser – ha gemensamt med Marie Antoinette?

Mycket kan man säga, men inte är vår samhällstopp dum. Och trots allt tal om segregering och klyftor, nog är vi närmare varandra nu, än någonsin?

***

Det finns ett annat skäl till att vi har svårt att se vad omvälvningar av franska revolutionens slag kan ha att göra med vår situation.

Vi lever i demokratier. Med täta och jämna mellanrum väljer vi vår överhet. Den har inte råd att vara annat än lyhörd och inställsam.

Men demokratin är trots allt inte ett brott med allt annat som präglat mänskligt liv genom århundradena. Demokratin upphäver inte alla status-, makt- och värdighetshierarkier. Demokratiska ideal påverkar dem, men kan göra det i olika grad och på olika sätt. Framför allt upphäver inte demokratin motsättningar i samhället. Den är en process för att hantera motsättningarna och gör det i huvudsak på två sätt:

Dels genom att ge legitimitet åt kollektiva beslut och kompromisser.

Dels genom täta och återkommande val, som är tänkta att fånga förändringar och spänningar i samhället och löpande och gradvis lösa ut dem. I en demokrati ska dånet i rättens krater aldrig behöva bli ett dån, eller åtminstone inte hållas tillbaka så länge att utbrottets timma måste stå.

Det orättfärdiga är tänkt att pysa ut, kontinuerligt.

Men hur har vi då hamnat här? Varför Trump och brexit? Varför Bolsonaro och Salvini? Varför oviljan att acceptera valresultat? Varför polariseringen i medierna och de hätska tonfallen? Varför allt muller?

När slutade vi pysa? Och varför?

***

En -krati kommer sällan ensam. Det David Goodhart tar sig an i sin senaste bok är inte i första hand demokratin, utan meritokratin som ligger bakom den.

Det är ingen ny tanke att förmåga och lämplighet, inget annat, ska avgöra vilken position man får i samhället. Axel Oxenstierna skrev att »kapacitet«, inte »vänskap eller frändskap« ska styra i statliga utnämningar. I 1809 års regeringsform står att »Konungen fäste, vid alla befordringar afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd«. I vår nuvarande regeringsform heter det att »Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet«. I det privata har länge funnits motsvarande idéer om att lyfta fram dem som visar sig särskilt dugliga, oavsett andra egenskaper.

Meritokratin behöver inte alls vara kopplad till demokrati, men den har visat sig särskilt tilltalande i vår demokratiska tidsålder. I de flestas öron låter det rättvist att bara bedömas på vad man presterar. Det tilltalar jämlikhetsideal och knyter an till individualism och självförverkligande.

De senaste decennierna har själva begreppet meritokrati, inte bara principen, blivit ett politiskt honnörsord. Tony Blair satte tonen 1996, inför sin brakseger: »New Labour is commited to meritocracy.« Tjugo år senare ekade Torys Theresa May samma budskap: »I want Britain to be the world’s greatest meritocracy.« Tongångarna har varit desamma här i Sverige. Ibland till den grad att ingen -krati verkat viktigare:

»Meritokratin är grunden för vår tillit till de offentliga institutionerna och ytterst demokratin, men den är också en förutsättning för hela det liberala samhällsprojekt som innebär att människor ska ha samma möjligheter att lyckas i livet, oavsett social bakgrund, etnicitet, mm«, skrev Barometern häromåret. Nummer ett i liberalen Birgitta Ohlssons Den duktiga flickans tio budord är: »Du ska kräva meritokrati.«

En förutsättning för att begreppet har kunnat bli så positivt laddat, är att få minns var det kommer ifrån. Det var sociologen och Labourpolitikern Michael Young, far till Hopplös och hatad av alla-Toby Young, som myntade det. Han gjorde det 1958 i en driven politisk satir, The Rise of meritocracy, där han skissade en framtid som sorterade sina medborgare efter individuella meriter. Resultatet blev ett samhälle kluvet i självbelåtna vinnare och förödmjukade förlorare.

Den meritokratin slutade i en förlorarnas revolution.

Men ingen minns den saken, förrän möjligen nu. Plötsligt har begreppet börjat en resa från honnörsord tillbaka till sitt negativa ursprung.  Namnet Michael Young har börjat dyka upp i brittisk debatt igen och till och med i Sveriges Radios kultursändningar.

De som vårdat kritiken mot meritokratin och som nu börjar höras igen, har främst tillhört samma slags vänster som Michael Young. Nina Björk rotar i frågan i sin senaste bok Om man älskar frihet: Tankar om det politiska. Men det har funnits avvikande röster från andra håll också. I slutet av nittiotalet, ungefär samtidigt som Tony Blair tog världen med storm, fanns en debatt om massan och eliten, som ibland rörde vid just de här frågorna. Historieprofessorn Christopher Lasch, som inte är alldeles lättplacerad politiskt, fick sin The Revolt of the elites and the betrayal of democracy publicerad postumt 1996. Den konservative brittiske politikern George Walden gav ut The New elites: Making a career in the masses 2000. I båda finns kritik mot meritokratins baksidor, som liknar Michael Youngs.

Och nu, alltså, David Goodhart.

***

Det är bäst att få en sak ur världen från början: det finns nästan inga kritiker av meritokrati som förespråkar att börd, släktskap eller något annat av det slaget ska gå före meriter. Inte heller David Goodhart. Han har inget att invända mot, och inget bättre alternativ till, ett system som ser till att de som är bäst i vad det nu må vara, hamnar på rätt ställe. Det han är kritisk till är ett samhälle som splittras i vinnare och förlorare.

Ett meritokratiskt urvalssystem är en sak, ett meritokratiskt samhälle ett annat, menar Goodhart. Precis som det är skillnad på en marknadsekonomi och ett marknadssamhälle.

Redan där kan man förstås börja tvivla. Kan man upprätthålla den där skillnaden? Ja, menar Goodhart. Och sättet att göra det på, är att ta fram flera måttstockar, sådana måttstockar som vi har stuvat undan.

Ett skäl till att så många uppfattar meritokratiska principer som rättvisa är att de verkar baseras på objektiva kriterier. Och ingenting är så objektivt som det som kan mätas. Det är här Goodhart formulerar sin främsta invändning mot meritokratin: den har blivit enfaldig. Det som värderas högt och premieras i vår meritokrati är nästan uteslutande tänkande, analyserande, intellektuella kvaliteter. Och ett av skälen till det, är att de kan mätas. Det finns IQ-test. Och det går att rangordna akademiska examina på ett objektivt sätt:

En doktor slår en magister. En docent slår en doktor. En professor slår dem alla.

Det Goodhart ser är att vi fått en meritokrati som inte främst kännetecknas av att premiera de som är bäst, utan snarare av att ha en väldigt smal definition av vad man kan vara bra i. Det är här bokens huvudtitel – Head, Hand, Heart – kommer in. Goodhart delar schematiskt upp samhällsfunktioner i de som i första hand är intellektuella, de som i första hand är praktiska och de som i första hand är vårdande. Och bejakandet av meritokratin har gått hand i hand med en växande dominans för Huvudets måttstock. Handen och Hjärtats måttstock har nästan helt stoppats undan.

Det är delvis en fråga om pengar, men viktigare är det som pengarna symboliserar: status och värdighet.

Det är inte konstigt att ett samhälle där Huvudet är allt, får fler akademiker. För bara 20 år sedan hade 16 procent av svenskarna läst vidare efter gymnasiet i tre år eller mer. I dag är samma andel 28 procent. Det inte heller konstigt att profession efter profession – poliser, till exempel, eller journalister – akademiseras.

Vem vill sakna meriterna som räknas? Vem vill vara en förlorare i utbildningsmeritokratin?

Det är här man kan finna förklaringen till förskolepedagogernas ilska. Läkare, jurister, lärare, till och med journalister, känner sig säkra på att klassas som akademiker. De som arbetar på förskola gör det inte. Om »förskolepedagogerna« inte erkänns som de akademiker de är, försvinner hela grunden för deras status och värdighet i vår meritokrati. En »dagisfröken« hör snarare till samhällets Hjärtan. Det är utom tävlan.

***

Det finns en aspekt av akademiseringen av arbetslivet och samhället som går ännu djupare än status och värdighet. Den är direkt moralisk.

Alla undersökningar på området visar samma sak: att ha högskoleutbildning är den kanske viktigaste indikatorn på att man också har den sortens värderingar som hänger samman med liberal demokrati och tro just på meritokrati. Högskoleutbildade är i större utsträckning öppna för nyheter och positiva till globalisering. De är i mindre utsträckning bundna av traditioner eller till någon viss plats. De är urbana och socialt tillåtande. De är, kort sagt, i större utsträckning än någon annan grupp, anywheres, »varsomhelstare«, i den mening som David Goodhart lade fast i sin förra bok.

De som inte har akademiska meriter drar åt andra hållet.

Det är lätt att dra slutsatsen att högre utbildning har en annan effekt, kanske till och med ett annat syfte, än att bara höja studenternas kompetens. Det är lätt att dra slutsatsen att utbildningen är ett slags socialisering.

Ibland är den målsättningen både öppen och uttalad. David Goodhart refererar vad den brittiska polishögskolan säger sig vilja uppnå med sin verksamhet. Dels, förstås, en höjning av studenternas förmåga till kritiskt tänkande, analys och kunskaper. Men också en förbättring av »mjuka färdigheter« som tolerans, vilja att välkomna alternativa perspektiv, empati och öppenhet.

Det finns ett antagande här, som tan­gerar Wellesley och Yale-alumnin Hillary Clintons förflugna ord om »de bedrövliga« som aldrig utbildat sig och blivit kvar i Mellanvästern. Det antagandet är att de som inte har en akademisk examen inte bara är förlorare, utan dessutom moraliskt underlägsna. De räknas inte riktigt.

Ungefär på samma sätt som fackföreningsrörelse och nykterhetsrörelse formade den skötsamme arbetaren är universitetens uppgift nu att forma den gode meritokraten. De som inte drar nytta av den möjligheten, riskerar att räknas till de förtappade. De är inte lika mycket värda i Huvudets meritokrati.

***

Ännu en snabb brasklapp: ett annat skäl till akademisk utbildning är förstås att den ofta gör de utbildade bättre på det de ska utföra. Akademiseringen av sjuksköterskeyrket är ett bra och väl belagt exempel. Förskolepedagogerna kan vara ett annat. Men det motsäger inte att utbildningen även kan fylla andra funktioner och ha andra syften. Det innebär inte heller att akademisk utbildning är det bästa sättet att höja kvaliteten för alla yrkesgrupper. David Goodhart nämner i förbigående historien om den medeltida skolastikern som försökte lära sig simma, enbart genom att läsa handskrifter om hur simning går till.

Att utbildning ofta är bra, innebär inte att praktisk erfarenhet eller empatisk och social förmåga är oväsentliga.

***

David Goodharts förra bok blev till sist utgångspunkten för en hel del debatt, även i Sverige. Men den svenska debatten saknade en viktig aspekt.

Goodharts poäng var inte bara att det fanns en grupp människor – ungefär hälften av befolkningen – som kände sig förbisedda och missgynnade. En viktig del av hans poäng var att de faktiskt är både förbisedda och missgynnade. Den saken försvann med få undantag i Sverige. Det var som om de »varsomhelstare« som ledde diskussionen helt enkelt inte kunde se det mönstret.

Det är här man kan återknyta till resonemanget om härskande klassers aningslöshet och oförmåga att uppfatta sådant som i efterhand verkar uppenbart. Och det är här man kan ana varför demokratin inte låter motsättningarna pysa ut som den borde, utan laddar spänningarna till ett dån, som riskerar att sluta i dramatiska utbrott.

Egentligen är resonemanget inte särskilt svårt att förstå. För att använda de termer Goodhart gör till sina i den nya boken: I ett informationssamhälle ligger makten hos dem som bäst kan processa information. Det är Huvudena, eller den »kognitiva klassen«. En sådan klass har alltid funnits i samhällets topp, men med den samtida meritokratins ensidiga framhävande av det akademiska och intellektuella, har den växt till en sådan storlek att den utgör ett slags masselit, stor nog att ha egna intressen, utan att ens riktigt uppfatta att den gynnar sig själv.

Man kan exemplifiera det på ett övergripande plan, men också i vardagen. I mer svårgripbara förhållanden och i sådana som kan mätas ner till sista kronan. Till exempel:

The International social survey programme har i många år och tjugo länder bett medborgare att placera sig själva på en tiogradig skala som mäter samhällsposition. De tydligaste nedgångarna i status bland män utan universitetsutbildning, har skett i länder som Sverige och Storbritannien. Liknande undersökningar visar att en majoritet av de akademiskt utbildade upplever att de har högre status än sina fäder, medan en majoritet av icke-universitetsutbildade säger att deras status inte är högre och i växande grad lägre, än deras fäders.

Vill man i stället räkna inkomst kan man gå till ekonomen Branko Milanovics »elefantdiagram«, som visar hur inkomsttillväxten fördelats globalt under det första knappa decenniet av det här århundradet. De fattigaste, medelklassen i fattiga länder och de rika i rika länder, har alla haft stor utväxling av en mer integrerad global ekonomi. De som däremot finns mellan den sjuttiofemte och nittionde percentilen i den globala inkomstligan – på det stora hela Västvärldens arbetar- och lägre medelklass – har stått stilla.

Mycket av den meritokratiska omdaningen sker naturligt nog på arbetsmarknaden. Det har de senaste åren talats om en »jobbpolarisering«, där de mest kvalificerade jobben och de minst kvalificerade jobben blir fler, medan mellanskiktet försvinner. Fram till millennieskiftet minskade antalet anställda i lågkvalificerade jobb i Sverige. Sedan dess, och särskilt de senaste tio åren, har antalet i stället ökat. Särskilt i de tre storstäderna är trenden tydlig. Där har både antalet lågkvalificerade jobb och antalet högkvalificerade jobb ökat med närmare 50 procent under den här perioden. Jobben som kräver gymnasiekompetens har blivit färre.

En vanlig trend i västländer är därför att medborgare med motsvarande gymnasieexamen trycks bort från medelsvåra arbeten till enklare arbeten. På så sätt leder Huvudets meritokrati till en polarisering på arbetsmarknaden, till att utbildade får söka sig allt längre ner i hierarkin av arbeten och att de sämst utbildade trycks ut från arbeten som de mycket väl skulle klara av.

Arbeten nedanför de högst kvalificerade töms också alltmer på möjligheten till självständiga beslut. På de tio åren mellan 2005 och 2015 ökade andelen bland brittiska anställda i enklare jobb som ansåg att de inte hade friheten att lägga upp sitt eget arbete, från 42 procent till 57 procent.

I en meritokrati där Huvuden alltid trumfar Händer och Hjärtan är det nästan oundvikligt att makten, även i vardagen, koncentreras alltmer till toppen. Det får konsekvenser, inte bara för arbetsglädje och självkänsla bland dem som utför praktiska och vårdande yrken. Man kan till exempel misstänka att det faktum att äldre med assistansbehov både i Sverige och Storbritannien ofta tvingas träffa den ena främmande sköterskan efter den andra, bottnar i att verksamheten styrs av Huvudenas teoretiska modeller om effektivitet och ekonomi, snarare än av Hjärtanas erfarenhet av vad omsorgen kräver.

Det mest drastiska uttrycket för ett samhälle som inte ser att det splittrats i vinnare och förlorare, är statistiken över »den hopplösa döden« – de som dör i förtid av självmord, droger eller alkohol.I USA, där det mesta av den här forskningen gjorts, bland andra av Nobelpristagaren Angus Deaton, har antalet dödsfall av det här slaget vuxit från under 40 till över 80 per 100 000 invånare. Det är framför allt lågutbildade vita mellan 45 och 55 som dör. På tjugo år har vita amerikaner utan högskoleexamen gått från att ha en mortalitet som var 30 procent lägre än afroamerikaner, till att ha en mortalitet som ligger 30 procent över den gruppens. Livslängden är på väg att sjunka i USA för första gången sedan mätningarna började. Hade den fortsatt att öka som den gjorde på 1900-talet, skulle USA haft 600 000 fler invånare i dag.

Goodhart använder inte termen, men det som sker skulle kunna beskrivas som ett slags utsugning av dem som inte tagit sig in i den kognitiva klassen. Många gör det, förstås, som den snabbt ökande andelen högskoleutbildade i västländer visar. Men det gör bara saken än mer hopplös för dem som blir kvar. Det sker ett slags brain drain. Den är geografisk i det att världen utanför storstäderna blir av med sina dugligaste människor. Men den är också sociologisk, i det att Huvudets meritokrati helt dominerar Handens och Hjärtats. Människor som hade kunnat göra stor nytta för sig själva och andra i praktiska eller vårdande funktioner, lockas till intellektuella och analytiska funktioner. För det finns bara en skala för att mäta framgång med.

Visst är det en meritokrati, men en mycket snäv sådan som skapar stora grupper förlorare.

***

Demoskops opinionschef Peter Santesson brukar påpeka att den representativa sverigedemokratiska väljaren skulle kunna beskrivas som en högavlönad akademiker från Täby. Sverigedemokraterna har fler akademiskt utbildade väljare än Liberalerna.

Det har att göra med partiernas storlek. Om inte segregeringen i samhället är total, kommer det tredje största partiet att samla fler väljare ur nästan alla samhällsgrupper, än det som hänger på fyraprocentsspärren.

Men det finns ingen anledning att trolla bort de uppenbara klyftor som ligger bakom de dramatiska politiska skeenden vi sett över hela västvärlden de senaste fem eller tio åren.

Och vad är det egentligen vi har sett?

Ungefär 75 procent av dem som bara gått i grundskola röstade för brexit. En lika stor andel av dem som har universitetsexamen röstade mot. Detsamma gällde i valen där Donald Trump var kandidat. En huvudanledning till att de amerikanska opinionsinstituten misslyckades att förutsäga valresultatet 2016 var att de underskattade utbildningsnivåns betydelse för vad man röstade på.

David Goodhart citerar den israeliska historikern Yuval Noah Harari, som sagt att vi lever i en tid där vi bytt mening mot makt. I Goodharts egna termer blir det ytterligare en aspekt av hur Huvud trumfar andra skalor, i det här fallet kanske närmast Hjärta. Hararis framtidsspådom är att vi kan komma att leva i en sekulär värld med stora ojämlikhet på ett mer grundläggande sätt än bara det ekonomiska.

Många revolutioner sker därför att ekonomiskt viktiga grupper saknar politisk makt, konstaterar Harari. De nya omvälvningarna är av ett mycket mer komplicerat slag: de riktar sig inte mot en elit som exploaterar människor, utan mot en elit som inte behöver andra längre.

Att slåss mot att vara irrelevant är svårare än att slåss mot att vara exploaterad.

Det som slarvigt sammanfattas under rubriken »populism« har i själva verket just detta gemensamt: det är ett försök till uppror från människor som antingen känner sig irrelevanta, är rädda att bli det, eller rent av redan uppfattas som irrelevanta. Politiker har inte blundat, men de har i de flesta fall haft samma lösning. I Tony Blairs ord: »education, education, education«. »Mer och mer«, skriver Goodhart, »började politiker, själva numera nästan utan undantag universitetsutbildade, se utbildning som svaret på allt, från en mer produktiv ekonomi, till social rörlighet […].«

Det har blivit upp till var och en att se till att inte bli irrelevant och sättet att göra det på, är genom att erövra en plats i Huvudets meritokrati. Att socialiseras in i framtiden, via universiteten. Få eller inga har tänkt tanken att det kanske är just denna hårt avgränsade utslagstävling som skapar problemet till att börja med.

  ***

Varför har demokratin slutat pysa? Kanske just av det här skälet.

Den kognitiva klassen för inte bara en politik som gynnar dess position. Den kognitiva klassen betraktar alternativ politik som orealistisk, omoralisk eller rent av omöjlig.

Goodhart räknar upp en lång rad frågor där den kognitiva klassen och många medborgare utan högskoleutbildning är i grunden oense, från oreglerad handel som leder till avindustrialisering, över storskalig invandring, till en familjepolitik som främst går ut på att båda föräldrar ska arbeta och en styvmoderlig behandling av praktiska utbildningar och lärlingsverksamhet.

På många av de här områdena har politiken blivit en verksamhet där politiker talar om vad som inte går att göra, vad som är omöjligt och vad som måste ske. Och om väljare tillräckligt länge matas med upplysningen att de egentligen inte har mycket till val, kommer en försvarlig del av dem att förr eller senare rata hela systemet.

Det är det som valet av Donald Trump, brexit och allt det andra innebär. Men inte ens urladdningar av det slaget får demokratin att börja pysa igen. I stället tilltar låsningarna över den meritokratiska klyftan.

I de kognitiva klasserna drömmer allt fler öppet om en »teknokratisk avpolitisering«. Riktigt viktiga frågor borde, ungefär som penningpolitiken när den läggs i en oberoende centralbank, räddas undan populistiska politiker och oupplysta väljare.

Klimatpolitiken är en ofta återkommande kandidat för sådan teknokratisering, men långt ifrån den enda. Att begreppet »expertmyndighet« kommit att få en nästan helig klang i svensk politik, i allt från covid-pandemin till frågan om Estonias förlisning, är ett uttryck för samma impuls. Den kognitiva klassen lockas av att flytta beslut till EU eller andra internationella instanser, eftersom besluten där, i avsaknad av nära demokratisk kontroll, nästan alltid följer den kognitiva klassens värderingar och prioriteringar.

De som gjort uppror mot den kognitiva klassen vill göra tvärt om. De vill stoppa den teknokratiska avpolitiseringen genom att avlöva övernationella organisationer. De röstar på den som säger att det går att göra något, snarare än den som säger att allt annat, utom den inslagna kursen, är omöjligt. De möter den kognitiva klassens försök att åberopa experter och vetenskap för att avpolitisera världen, genom att ifrågasätta samma experter och samma vetenskap.

Och där är vi åter igen i den klassiska situationen med en härskande klass som inte förmår förstå vad som pågår. Inte för att den är dum. Inte nödvändigtvis för att den är isolerad, även om det paradoxalt nog antagligen aldrig varit så enkelt för priviligierade att leva i tillslutna bubblor som nu. Utan därför att dess snäva meritokratiska värdegrund gör den oförmögen att förstå den djupare meningen bakom protestbeteendet.

Ifrågasättandet av vetenskap och experter blir för den kognitiva klassen en bekräftelse på vad den redan visste: att de som inte tagit sig fram i vår meritokrati är »de bedrövliga«. En historisk slaggprodukt, så obildad, dum och moraliskt undermålig att den till och med vägrar att erkänna fakta. En pöbel av konspirationsteoretiker som förnekar klimatförändringarna, demonstrerar mot ansiktsmasker och verkligen tror att valresultat som går dem emot, är resultatet av fusk.

I själva verket är det de irrelevanta som försöker göra sig relevanta på det enda sätt som finns kvar: genom att rata det system som försatt dem i den position de är. Deras egentliga strid gäller inte vad som är sant eller falskt, fakta och vetenskap. Den gäller något ännu mer grundläggande: att alls räknas.

Eller att åtminstone inte räknas bort.

***

Tanken dyker upp gång på gång – när högerpopulister inte hade fullt lika stor framgång i EU-parlamentsvalet som många befarade, när Emmanuel Macron vann det franska presidentvalet, när Biden slog Trump: kanske är vi på väg tillbaka till det normala nu?

David Goodhart tror tvärtom att vi redan är på god väg in i något nytt. Att vi passerat »Peak head«, den punkt i historien när den smala kognitiva meritokratin var som mest dominant. Det vi ser nu, delvis påskyndat av covidkrisen, är hur den kognitiva klassens dominans börjar vittra sönder.

Artificiell intelligens gör att kunskapsekonomin behöver färre anställda än de flesta trodde. Detsamma gäller i än högre grad lägre och mellanpositioner inom kunskapsekonomin. Universitetsexaminas signalvärde minskar, både därför att kvaliteten på undervisningen blivit ojämn, till följd av den snabba expansionen, och därför att det finns så många utexaminerade att det gått inflation i diplomen. Det har redan blivit trångt i toppen och det blir bara trängre. Effekten syns i det att den ekonomiska premie högskoleutbildade kan räkna med, snabbt sjunkit. I flera länder har redan en kognitiv meritokrati växt fram inom den kognitiva meritokratin: bara de som går på något av ett fåtal verkliga prestigeuniversitet, kan räkna hem sin utbildningspremie. Det finns exempel på lärosäten och utbildningar som rent av ger negativ avkastning för sina studenter.

Det saknas däremot personer som kan utföra praktiska och vårdande funktioner. Den bristen kommer bara att bli större av både ekonomiska och demografiska skäl. På flera håll i västvärlden ökar intresset för lärlingsutbildningar. Och när folk i Storbritannien, Frankrike och Italien kliver ut och applåderar vårdpersonalen under coronapandemin, är det lätt att tolka det som ett första fumligt försök att justera meritokratins måttstockar.

Det här får förstås också politiska effekter. Goodhart citerar globaliseringsekonomen Richard Baldwin: »De urbana, utbildade människorna som röstade mot populism kommer att ha en helt annan attityd när globaliseringen och automatiseringen tränger sig på dem.«

Känslan av att vara irrelevant är på väg att äta sig uppåt.

Kanske är det så vinnarna i Huvudets meritokrati kan börja se förlorarna som något annat än just förlorare. Kanske är det så förlorarna kan ta sig ur känslan av att vara övergivna. Kanske är det det enda sättet att få demokratin att börja pysa igen.