Könsradikalismen stöter på patrull

Socialminister Lena Hallengren presenterade nyligen ett lagförslag om ny könstillhörighetslag med de här orden: "Det är nu tid för en modernisering. Vi behöver en ny lagstiftning som delar in juridiskt kön och ingrepp i könsorganen i olika lagar och som utgår från individens uppfattning om sig själv."

Lagförslaget innebär att regeringen separerar frågan om könskategorisering från den medicinska processen i två nya lagar och att alla, från 16 års ålder, ska kunna bestämma själva vilket kön de tillhör.

Sedan 2018 har regeringen försökt att lägga fram ett lagförslag, men efter kraftig kritik tvingats revidera det flera gånger. Syftet är att stärka transpersoners egenmakt och ungas situation. Med hänvisning till bland annat Norge och Malta vill regeringen införa en "modern" lagstiftning med "individen i centrum", som helt utgår från den enskildes självidentifikation.

Beslutet i Storbritannien att stänga Tavistock, landets enda könsidentitetsklinik för barn, för att det funnits ett starkt ideologiskt inflytande på vården där, har aktualiserat transfrågan i Sverige och internationellt. Debatten har handlat om vården av barn och ungdomar med könsdysfori, det vill säga om psykiskt lidande som orsakas av känslan att könsidentiteten inte stämmer överens med ens biologiska kön.

Men den har också handlat om konsekvenserna för kvinnors rättigheter av den allt vanligare – och enligt regeringen moderna – uppfattningen att kön ska definieras utifrån en persons självidentifierade kön. Enligt denna könsideologi, som inte delas av alla transpersoner men som drivs av många hbtqi-organisationer, har alla rätt att bli sedda och behandlade av sin omgivning utifrån det kön som de känner sig som, oavsett anatomi. Stängningen av Tavistock är ett i raden av bakslag som drabbat förespråkarna av denna ideologi.

Vad består vändningen i och hur kan vi förstå den i en svensk kontext? Hur "modernt" är regeringens lagförslag i förhållande till erfarenheterna från England?

Det ena lagförslaget berör kirurgiska ingrepp i könsorganen. Regeringen föreslog 2018 att sådana skulle vara tillåtna från 15 års ålder, utan föräldrars medgivande. Efter kraftig kritik fick regeringen backa. Samma åldersgräns, 18 år, ska gälla som i dag.

En oberoende granskning av Tavistock, som har behandlat cirka 19 000 barn, visar att många behandlas utan tillräcklig vetenskaplig evidens, att nyttan är mycket osäker samt att riskerna och de långsiktiga konsekvenserna på (friska) ungdomars kroppar är stora och ibland oåterkalleliga. Särskilt stora anges riskerna med hormonbehandlingar vara, som bland annat kan leda till benskörhet, blodproppar, infertilitet och negativ påverkan på den kognitiva utvecklingen.

Charlie Bentley-Astor, en av många unga kvinnor som nu framträder i England och berättar om sitt första möte för konsultation om könskorrigering säger att hon "aldrig egentligen ville skapa en manlig bringa och peniskonstruktion". "Jag ville bara ta bort mina kvinnliga organ – brösten, livmodern och vaginan. Det var inte så att jag ville bli en man. Jag ville bara inte vara en kvinna." Charlie Bentley-Astor berättar också att hon i många år led av depression och att hon hade svårt att förstå att hon var bisexuell.

Flickor utgör cirka 80 procent av barn och unga med könsdysfori. Varför vet ingen, men allt fler menar att det finns tydliga inslag av social smitta och kultursjukdom i ökningen. Liksom Charlie Bentley-Astor har majoriteten av dem även andra diagnoser, som ångest, adhd och autism. Många av dem med könsdysfori som unga blir homosexuella när de växer upp, om de inte leds in på en bana mot medicinsk transition.

Utredningen om Tavistock konstaterar att en praxis utvecklats i England där vården drivits affirmativt, med vilket menas att patientens egen upplevelse inte ifrågasätts. Den konstaterar också att många som varit kritiska till det affirmativa bemötandet har lämnat Tavistock och att avsaknaden av en öppen debatt har hindrat utvecklingen av en säker vård. Arbetet kommer framöver att drivas integrerat med övrig vård.

Behandlingen av barn med könsdysfori i Sverige beskrivs internationellt som ett föredöme. Karolinska institutet drog i handbromsen 2021 och stoppade hormonbehandling på barn. Socialstyrelsens nya riktlinjer uppmanar till återhållsamhet av behandling av minderåriga. Läkare i Sverige har dock uttalat att vi även här arbetar affirmativt och borde följa i Englands spår, ta ett steg tillbaka och börja om. Att antalet som ångrar sig ökar både i Sverige och i England, påminner om riskerna med oåterkalleliga åtgärder i de fall orsakerna till lidandet är osäker.

Det andra lagförslaget handlar om att det ska bli lättare att välja vilket kön vi tillhör. Två gånger, 2018 och 2021, har regeringen försökt att lägga fram det, där begreppet juridiskt kön införs. Det syftar på "den egna upplevelsen av att vara pojke eller man, flicka eller kvinna eller att tillhöra inget eller något annat kön". Först föreslogs att det skulle vara upp till var och en från tolv år att själv bestämma vilket kön man vill tillhöra, genom en ansökan om ändrat personnummer till Skatteverket.

Från den medicinska professionen framfördes starka invändningar mot att minderåriga skulle kunna byta juridiskt kön utan föregående kontakt med vården, samt att byte av juridiskt kön i praktiken påbörjar en medicinsk process, som kan få irreversibla effekter.

Andra, inklusive kvinnorörelsen, påpekade risken för missbruk om alla, inte bara transpersoner skulle kunna byta juridiskt kön. De menade att det skulle bli svårt att upprätthålla könsuppdelade utrymmen, damidrott, kvinnofängelser och skyddade boenden och att förslaget innebar att lagens och samhällets definition av kön ändras i grunden.

Regeringen har delvis tagit till sig av kritiken. Nuvarande förslag är inte så långtgående som hbtqi-organisationerna önskat eftersom självbestämmande nu inte föreslås. Men fortfarande föreslår regeringen en "förenklad prövning" av könsidentiteten, och sänkt ålder till 16 år (jämfört med dagens 18 år), för den som vill ändra juridiskt kön.

I England har transaktivismen stött på liknande bakslag. Såväl för tankegången bakom självidentifikation, som för vården av barn.

Stonewall, Englands mostvarighet till RFSL, har tidigare betraktats som en viktig organisation för homosexuellas rättigheter men uppfattas i dag alltmer som en extrem och radikal organisation för främst transfrågor. De har ortodoxt drivit tesen att om en man säger att han är en kvinna, så måste han behandlas som en sådan, och krävt att han även ska ha tillgång till miljöer där bara kvinnor får vistas.

Regeringen, myndigheter, skolor och företag har betalat Stonewall för att få hjälp med sitt arbete för transinkludering och hbtq-certifiering, samtidigt som organisationen har bedrivit lobbying för könsideologin och blivit (ö)kända för att försöka tysta sina kritiker. Stonewalls krav och ideologi ses därför alltmer som oförenliga med institutioners oberoende och feministers kritik. Allt fler avslutar sitt samarbete med Stonewall och organisationen beskrivs i dag vara i fritt fall.

I England har flera kvinnor som problematiserat ifrågasättandet av biologiskt kön drabbats av repressalier från arbetsgivare, förlorat arbetet och även åtalats. Att två sådana mål nyligen avgjorts till kvinnornas fördel har varit viktigt för den omsvängning som skett när det gäller transfrågan i Storbritannien.

Ett av målen drevs av en kvinna som arbetade som advokat för mänskliga rättigheter. Hon anklagades av sin arbetsgivare, som anlitat Stonewall för rådgivning om inkludering på arbetsplatsen, för uttalanden på Twitter där hon kritiserade Stonewalls ifrågasättande av biologiskt kön. Detta ansåg arbetsgivaren vara transfobiskt. Kvinnan vann målet, som ses som mycket viktigt för yttrandefriheten i England och som ytterligare ett bakslag för Stonewall.

Storbritanniens justitiekansler har nyligen i ett tal tydliggjort hur lagstiftningen ska tolkas. Talet betraktas som en stor seger av kvinnorörelsen. Enligt justitiekanslern har de "nya politiska ideologierna" underminerat rättigheter som finns i lagen och som lett till förvirring för både myndigheter och skolor. Justitiekanslern har också klarlagt att kvinnor har rätt till könsuppdelade utrymmen.

Erfarenheten i England visar att även om det svenska lagförslaget inte fullt ut föreslår självidentifikation, riskerar det att skapa otydlighet om kopplingen mellan juridiskt och biologiskt kön. Lagen påverkar inte bara transpersoner. Den påverkar också grundläggande lagstiftning och kvinnors rättigheter.

En annan aspekt är intresseorganisationers inflytande. RFSL arbetar, liksom Stonewall, med hbtqi-certifiering. Sedan 2008 har RFSL certifierat omkring 550 arbetsplatser. Merparten är offentliga verksamheter som förskolor, skolor, BUP-mottagningar, ungdomsmottagningar och mödravård.

Hur "modernt" är då det svenska lagförslaget i förhållande till erfarenheter från England? Utgångspunkten måste vara att ungdomars lidande inte avfärdas och att alla som lider av könsdysfori fortsatt erbjuds vård och hjälp. Mycket tyder dock på att många kanske behöver något annat än irreversibel ändring av sina kroppar. En viktig fråga att undersöka vore ifall det även i Sverige, liksom i England, har utvecklats en praxis av affirmativ vård.

Det svenska lagförslaget avser att underlätta för minderåriga att byta juridiskt kön, men utan att orsakerna till den stora ökningen av könsdysfori hos barn och ungdomar har kartlagts ordentligt. Inte heller har man gått till botten med varför så många tjejer vill bli killar. Om "modernt" betyder att förslaget ska bygga på nya fakta och kunskap – ja, då är förslaget omodernt. Erfarenheten från England visar att frågan om könsdysfori hos barn och ungdomar inte kan drivas utifrån samma argument som vuxna transpersoners rättigheter.

Förslaget är även omodernt om vi, som Lena Hallengren verkar göra, i stället menar att biologiskt kön är "omodernt". Händelserna i England har blottlagt riskerna med att i lagen införa en definition av kön som ignorerar den materiella verkligheten.

Fler vågar nu erkänna de uppenbara målkonflikterna med kvinnors rättigheter. Feministers oro för den nya könsideologin kan inte längre avfärdas som transfobi. Men S-regeringen, som har gjort "feministisk politik" till ett internationellt varumärke, fallerar när det gäller att göra en jämställdhetsanalys av lagförslaget.

RFSL, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och Miljöpartiet är missnöjda med lagförslaget, främst för att det inte helt baseras på självidentifikation. RFSL lyfter också fram England som ett dåligt exempel för transpersoners rättigheter.

I valtider är det intressant att veta var andra politiska partier än MP som mest aktivt drivit frågan, och S står. De är ansvariga för att 2018 ha lagt fram ett lagförslag baserat mer på ideologi än vetenskap. RFSL:s hbtq-valenkät anger dock att det 2018 fanns stöd bland riksdagspartierna för att sänka åldern för könskorrigeringar till 15 år och att införa självidentifikation från 12 år. Vi kan alltså tacka Lagrådet som avstyrkte förslaget, inte våra politiker, för att inte vårdskandaler som nu rullas upp i England också uppdagas här.

Även 2021 fanns det riksdagsstöd för självidentifierat kön utan prövning från 12 år, trots att Fokus Novus-undersökning samtidigt visade att allmänhetens stöd var mycket lågt. 15 procent ansåg att det var ett bra förslag, 6 av 10 att det var dåligt. Att regeringen i dag har backat är ett resultat av starka invändningar från den medicinska professionen, media och opinionen. Inte politikerna.

När partiledarna för M och KD på Pride pressades om sina positioner vad gäller nuvarande modifierade förslag som just skickats till lagrådet, gav de besked att de står bakom förslaget. Detta visar tydligt, och återkommande, på problemet att politiker känner sig pressade att göra utfästelser till intresseorganisationer. Det visar också den rädsla som finns att stöta sig med hbtqi-organisationerna.

Den som önskar att diskutera och problematisera ifrågasättandet av biologiskt kön får ofta etiketteringen transfob i stället för att mötas med argument. En konsekvens av att den ena sidan definieras som god och den andra som ond är att moderata röster tystnar. En annan är att vi får lagförslag som inte håller för granskning.

Erfarenheten från England och de många turerna med den svenska könstillhörighetslagen, visar att en demokrati måste kunna ha en öppen och fri debatt. Om politiker på allvar vill stärka ungas hälsa kan arbetet inte bygga på en könsideologi pådriven av aktivister. Moderna och adekvata lagförslag måste utgå från fakta och verklighet, och tåla argument utan att tysta meningsmotståndare med klassificeringar som ”transfob”.

***

Läs även: Olof Edsinger: Kristen tolerans är en motvikt mot cancelkultur

Läs även: Lars Åberg: Vi lever i de absurda reprisernas tid