Krigsreportrarna är knappast oberoende

Det blev helt tyst när de främmande männen släntrande in och såg ut över redaktionen med nonchalant överlägsenhet. Journalisterna insåg genast vad deras ankomst betydde. Att detta var slutet för landets sista oberoende tidning. Inga fler kritiska granskningar av regeringen. Inga fler kolumner där en mångfald röster diskuterade nya politiska idéer. Nu skulle tidningen bli en regeringstrogen megafon och den som protesterade fick omedelbart sparken.

Den medelålders journalisten vid min sida såg uppriktigt sorgsen ut när jag frågade vad han skulle ta sig till.

"Jag vill sluta men kan inte. Det finns inga andra jobb och jag har en fru och barn att försörja".

Vi såg tysta på när redaktören eskorterades ut från redaktionen. Sedan var det över. President Tudjmans regeringsparti HDZ hade, via ombud, tagit över Slobodna Dalmacija, Kroatiens sista oberoende tidning. När den fria journalistiken dog i Split den där dagen 1993 så var det varken under jubel eller protester utan stillsamt, som en långsam kvävningsdöd.

Det vackra idealet må vara den kritiska, obändiga reportern som spränger fram på höga journalistiska hästar och stoiskt kämpar mot överheten i jakten på sanningen. Oavsett konsekvenserna.

Men i verkligheten, när försörjning, vänskapsband och kanske till och med liv och hälsa står på spel, är det inte lika enkelt. Särskilt inte när det är krig och hotet mot den fria journalistiken kommer inifrån, som i Slobodna Dalmajias fall.

Kriget rasar i Ukraina. En världsomspännande konflikt om den framtida säkerhetsordningen pågår där Ryssland, Kina, Iran och andra autokratier lierat sig mot väst.

Sverige rustar upp det militära och civila försvaret. Beredskapen ska bli robustare och bättre. I detta har medierna en avgörande roll i att sprida pålitliga fakta, som motstånd mot desinformation och propaganda. Det gör dem också till strategiska mål för en fiende.

Kommer redaktionerna fungera när deras journalister skjuts eller sprängs? Går det att upprätthålla journalistisk objektivitet när familjemedlemmar brutalt mördats av fienden? Eller kommer kriget att utkämpas på ett annat sätt?

Sverige attackeras ju redan varje dag, året om, i cyberrymden. Ryssland spionerar, Kina stjäl teknik och köper upp företag. Dessutom kommer Nato-medlemskapet att innebära det största paradigmskifte inom försvars -och säkerhetspolitiken på 200 år. Allt detta kommer kräva en rejäl mental omställning.

Därför är det glädjande att den svenska rapportering om kriget i Ukraina och försvarsfrågor mognat och blivit bättre. -Jo, faktiskt. Det betyder inte att den är lysande, men som en reporter uttryckte det; "Kriget har tvingat oss läsa på."

– Äntligen får man väl säga.

Det skattefinansierade SVT stärker – efter åtta års krig – sin bevakning av kriget i Ukraina och säkerhetspolitiken. Bland annat ska en specialreporter för hybridkrigföring anställas.

Ideologiskt drivna åsiktsmaskiner har bytts ut mot kunniga experter som överstelöjtnant Joakim Paasikivi och Rysslandsexperten Gudrun Persson.

Allt detta är bra, ändå är mycket som det alltid varit.

Det går att läsa i Medieinstitutets rapport "Källkritik och krig – propaganda, desinformation och lögner" som publicerades i början på november. Där står att 90 procent av rapporteringen om kriget i Ukraina kommer från utländska medieföretag och att det är dåligt, för utan svenska journalister på plats går det inte att kontrollera om källorna stämmer.

– En gammal sanning, förvisso, men med modifikation. Det finns ju faktiskt skäl till att de stora medieföretagen som BBC och CNN i princip tagit över krigsrapporteringen. De har stora team på plats under längre tid samt resurser och en professionalitet som det är svårt att konkurrera med. Det är inte omöjligt att konkurrera, vilket Magda Gad visat från flera krig, men det kräver mycket av reportern.

Att vara på plats betyder inte heller att reportern är på den plats där något viktigt händer. Tvärtom. I början av ett krig gör kaoset att journalister får rörelsefrihet och kan rapportera fritt men med tiden skärps kontrollen så att det nästan blir omöjligt för en reporter att ta sig till fronten. Så var det i Bosnien på 90-talet och så är det i Ukraina i dag.

En stat i krig vill ha kontroll över uppgiftslämnare som besöker känsliga områden, en journalist kan ju vara spion. Genom att begränsa medias geografiska rörelser kontrolleras också den bild av kriget som ges till omvärlden.

Men för krigsreportern blir utmaningen snarare att slingra sig igenom en mur av byråkrati och vägspärrar än att undvika att bli dödad eller sårad. Alternativet som erbjuds för den som inte kan, vill eller tillåts åka till fronten är att intervjua civila. Offrens berättelser är en viktig del av krigsrapporteringen. De väcker medlidande, vilket i sin tur stärker sympatierna för den sida som offret befinner sig på. Något som krigförande parter naturligtvis är medvetna om och utnyttjar.

Ett annat alternativ för att komma till är att åka med de pressresor som ibland arrangeras. Journalister samlas ihop i en buss och skjutsas till exempelvis en fritagen stad. En annan möjlighet att vara inbäddad, det vill säga att följa med trupp under en längre tid.

Att vara inbäddad ger obegränsad tillgång till soldaterna i en pluton eller ett kompani, vilket är värdefullt. Samtidigt det är svårt att få en översikt av vad som händer i kriget bortom dessa soldaters horisont. Med andra ord: Hur man än gör tar det tid och resultatet blir ändå sällan riktigt bra.

Effektivare, billigare och säkrare är då att sitta hemma på redaktionen och söka bland överflödet i sociala medier där människor postar bilder, filmer och uppgifter från fronten. Det är där nyheterna och översikten finns.

Enligt en undersökning som Kiev International Institute of Sociology genomförde i maj 2022, angav 76,6 procent av ukrainarna att sociala medier var den primära informationskällan under kriget.

Måhända är det viktigare med en faktagranskande AI som spårar källor och varnar för propaganda och desinformation, än att skicka ut dyra reporterteam som ändå inte kan konkurrera med de stora internationella mediaföretagen.

Anne Lagercrantz, divisionschef på SVT, verkar inte hålla med utan håller i stället krigskorrarnas fana högt.

"Inget är värt ett släckt liv och anhörigas enorma förlust. Men priset att inte vara på plats vore ännu högre för ett samhälle. Vi skulle lämnas ensamma åt att tolka stridande parters budskap, att sålla i en flod av rykten och desinformation och vi skulle höra generaler och makthavare, inte intervjuer med civila som drabbas, skriver hon i medieinstitutets rapport."

Det är en vacker hyllning till journalisthjälten som osjälviskt rider mot faran för att rädda civilisationen med sina reportage. Orden hade dock vägt tyngre om inte varit för det där att 90 procent av krigsbevakningen sker hemma på redaktionen. Men visst finns det risker. Av de 67 journalister och mediaarbetare som dödades 2022 dog tolv i Ukraina, men som alltid är det de inhemska journalisterna som drabbas hårdast. Reportrar som frivilligt åker till en krigszon kan ju dessutom, till skillnad från kollegorna i det krigförande landet, när som helst åka hem.

Hur är det då egentligen med att "vi" skulle lämnas ensamma åt att tolka stridande parters budskap och enbart skulle höra vad generaler och makthavare säger?

"Den rapportering från krig som svenska reportrar gör ligger i grunden i linje med det officiella svenska förhållningssättet till konflikten och dess parter", skriver Karin Fogelberg i sin avhandling "Studier av krigsjournalistik 1960–2001" som handlar om SVT:s rapportering.

Enskilda undantag finns, som alltid, men i stort är det alltså makthavarnas – våra egna makthavares – linje som public service följer. Alla som tror att tror att det skulle förändras om det blir krig i Sverige kan räcka upp en hand och vifta med naiviteten.

Det förflutna talar nämligen för sig själv.

Minns hur de som ville problematisera invandringen nästan ansågs vara landsförrädare av den så kallade goda sidan. Sedan kom regeringens omsvängning under flyktingkrisen 2015 och därefter var det tyst.

– Hedersvåld ansågs inte existera, tills det plötsligt fanns och måste bekämpas.

– Att Sverige skulle gå med i Nato var otänkbart, tills det plötsligt var helt nödvändigt.

– Exemplen på kappvänderi är fler. Allt medan kriminalitet och otrygghet växt till sig under det gosiga täcket av välvillig godhet.

Visst är krigsrapportering viktigt, men samtidigt är denna genre som ett glittrande smycke som alla hänfört stirrar på, i stället för att lägga märke till sprickorna i hemmafronten. Och de är många, särskilt inom försvars- och säkerhetspolitiken där lågt hängande scoopfrukter oplockade faller till marken.

Viktiga beslut passerar under mediernas radar. Politikerna kommer undan med osanningar och undvikande manövrar utan att ifrågasättas ordentligt. Visst rapporteras händelser och beslut, men de knyts sällan ihop till en begriplig kontext. Endast försvarsjournalistikens nestor, Mikael Holmström på DN, är vaken och han närmar sig de sjuttio.

Bedrövligast var ändå när de svenska medierna missade att riksdagen klubbade igenom utrikesspionerilagen, som innebär kraftiga inskränkningar i journalistiken, inklusive krigsbevakningen. Det är oklart varför lagen behövs och inte ens riksdagsledamöterna verkade förstå vad den innebar. Likväl röstades den igenom.

Hur kunde det ske?

"Svaret är tyvärr: för att partierna inte ville ha någon diskussion. Och för att journalister gjorde ett dåligt jobb.", svarar DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki i en förtjänstfullt självrannsakande kolumn.

Precis så är det. Om media inte ens kan bevaka sina egna intressen ser det mörkt ut för journalistiken.

Därför är det dags att kliva ner från de höga hästarna, greppa en spade och sätta i gång att gräva där man står. Oavsett om det råkar vara i ett säkerhetspolitiskt minfält. Oavsett vilka äckliga saker som dras fram ur smutsen. Det, mina vänner, är betydligt modigare och viktigare än krigsrapportering.

Johanne Hildebrandt författare och f.d. krigsreporter samt f.d. försvars- och säkerhetspolitisk expert. (L)

***

Läs även: Därför tror du klimathotet är större än det är

Läs även: Därför avskyr krigsreportrar frågan "varför?"