Läskiga monster

En vanlig idé är att hatet driver Donald Trumps väljare. Men tänk om det är hoppet.

I politikens mittfåra handlar det mesta om vad som inte är möjligt. Globaliseringen gör en del politiska beslut omöjliga. Dyrköpta erfarenheter visar att andra beslut är olämpliga. Internationella avtal och unioner gör vissa beslut olagliga. Och många beslut berör helt enkelt områden som politiker helst undviker. De går bort som oönskade.

En stor del av politikernas arbete är att förklara varför de inte kan göra något: Företag kan inte hindras från att flytta. Protektionism kostar mer än det smakar. Vi kan inte investera i infrastruktur, för det går inte att räkna hem. Det går inte att höja skatterna. Inte heller att sänka dem.

Att minska inflödet av migranter beskrevs i Sverige länge som omöjligt. Det stred mot internationella fördrag och skulle leda till oöverstigliga praktiska problem. Det var sant tills det blev tvärtom. Att stoppa tiggeriet beskrivs fortfarande som omöjligt.

Politiken vill påfallande ofta förklara sig maktlös.

I de fall politiken faktiskt säger sig vilja göra något, har den svårt att samla den beslutskraft som behövs. I USA har kongress och president slitit åt varsitt håll. I den svenska riksdagen finns ingen stabil majoritet. På de områden där politiken har ett direkt ansvar och måste ta beslut – polis, skola, vård – är resultaten nedslående.

Så kommer Donald Trump.

En av de vanligaste invändningarna mot Trumps förslag är att de är omöjliga att genomföra: muren, skattesänkningarna, migrationen, kolbrytningen, handelsavtalen, klimatavtalet, Nato. Man kan helt enkelt inte göra som Trump föreslår, ropas det från politikens mittfåra. Det går inte. Det är omöjligt, olämpligt, olagligt och dessutom oönskat.

Men Trump lovar att göra det ändå. Och när han lovar det, talar han om för sina väljare att han tror på politiken. Det andra säger är omöjligt, säger han är möjligt. Han har förstås fel i mycket. Men det hör inte till saken. Det är mycket möjligt att många av Trumps väljare förstår att hans löften är orealistiska. Det centrala är attityden. Trump säger »Yes, we can!«, minst lika mycket som Obama.

Och varför skulle det inte inge hopp hos breda medborgarlager, som känner att politiken övergivit dem? Som till svar på sina frågor får en axelryckning, en avvärjande gest, en suck, till och med en fnysning?

I Alexis de Tocquevilles »Den gamla regimen och revolutionen« lyfts sambanden fram mellan det samhälle Ludvig XVI ledde och det som kom efter den franska revolutionen. Boken är en obduktion. De Tocqueville spårar knappt 70 år senare revolutionens orsaker i l’ancient régimes lik. En av de Tocquevilles observationer är att de tre samhällsstånden, särskilt adeln och det tredje ståndet, ofrälset, helt skildes från varandra under tiden före revolutionen.

Så länge feodalismen fungerade ungefär som på medeltiden, fanns en social koppling mellan adelsmännen och ofrälset genom godsen. Men när makten inte längre avgjordes av själva förläningen, utan av kontakterna vid hovet, flydde adeln sina ägor. Godsen lämnades över till förvaltare och till förfall. Adeln var fullt upptagen med att umgås och intrigera med och mot varandra i miljöer där ingen ofrälse rörde sig otvunget.

Samhällsstånden utvecklade skilda sätt att se världen. Det handlade inte längre bara om olika utsiktspunkter: hög eller låg. Adelns och ofrälsets världar slutade helt att beröra varandra. De blev oförenliga med, till och med obegripliga för, varandra.

I senaste numret av Harvard Business Review skriver juristprofessorn Joan C Williams om sin svärfar, sprungen ur fattig arbetarklass. Hon har läst och föreläst om klassklyftan i USA under flera år. Det är framför allt en värderingsklyfta, inte en ekonomisk klyfta, även om ekonomin är den viktigaste frågan för den här gruppen. Williams är inte det minsta förvånad av att bärarna av de gamla arbetarklassidealen i det vita Amerika – många är ekonomisk medelklass nu – stöder Trump.

Den vita arbetarklassen, skriver Williams, beundrar de rika, men ogillar »professionals« – gruppen akademiskt utbildad medelklass, som chefar över dem. Deras dröm är inte att stiga till den övre medelklassen, utan att äga sitt eget företag. Det är en dröm om självständighet, snarare än om rikedom. Där finns en del av lockelsen med Trump, men framför allt det som gör Hillary Clinton omöjlig. Clinton, skriver Williams, »förkroppsligar den akademiska elitens töntiga arrogans och självbelåtenhet«. Hon är allt det de finner främmande och oaptitligt.

Spegelbilden av Williams artikel är antagligen lika sann. Den grupp Hillary Clinton förkroppsligar, ser på den grupp Williams beskriver, med ett slags överseende avsmak. Det var i den källan Clinton hämtade uttrycket »deplorable« – eländiga, eller sorgliga – om åtminstone hälften av Trumps väljare. Avsmaken är delvis värderingsbaserad, överseendet grundar sig i övertygelsen att de eländiga inte bör tas med i beräkningen. De är på utdöende, de hör dåtiden till, de är slaggprodukter i det postindustriella samhället. Övertygelsen är densamma på båda sidor Atlanten. »Den vite mannens sista strid«, var rubriken som SvT:s utrikeskommentator Erika Bjerström satte på en kolumn om presidentvalet. Det enda anmärkningsvärda med det, var bristen på originalitet.

Det brukade finnas ett ganska finmaskigt, vertikalt nät i det svenska samhället. Det bestod till exempel av fackföreningar. På varje arbetsplats fanns personer med förtroendeuppdrag av sina kamrater och utbildning i dagsaktuella frågor. De kunde argumentera för frihandel och mot rasism direkt på plats, utan fördröjning eller mellanhänder. Men de såg också till att markkontakten inte gick förlorad i toppen.

Numera är fackföreningarna i huvudsak serviceorgan. Partierna saknar medlemmar. Kyrkan krymper. De band som knöt samman samhället uppifrån och ner har lossnat. Vertikal kommunikation sker i stället via medierna, som domineras av just den medelklasselit Joan C Williams beskriver i sin artikel. Det påminner inte så lite om när den franska adeln lämnade sina gods och bosatte sig vid hovet.

På många av landets ledande redaktioner, inte minst rikslikaren Dagens Nyheters kulturredaktion, har man sedan länge glömt det Karlfeldtska idealet att tala med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin. Ska bönderna ha något att säga till om, i medelklasselitens värld, får de lära sig latin. I den världen är Trumps väljare, eller Sverigedemokraternas, obegripliga. De måste drivas av hat. De är märkliga monster, som gör att barnen kräver tröst innan de kan somna. Det är inte så konstigt att de alternativa nyhetskällorna växer. Och att kontaktytan mellan samhällets olika grupper krymper än mer.

Det är där vi måste börja, om vi vill göra något åt det här. Så länge svaren uppifrån på problemen därunder, låter misstänkt likt »de kan väl äta kakor«, är det figurer som Donald Trump som får folk att hoppas.

I helgen håller franska högern primärval. I maj är det presidentval. Marine Le Pen ler.