Latinamerikas vänstervåg: nepotism, korruption och vanstyre

Att en överväldigande majoritet av chilenarna nyligen röstade mot förslaget om en ny konstitution var ett smärtsamt nederlag för Chiles unge president Gabriel Boric från vänsterfronten Frente amplio. Det komplicerar också föreställningen om en pågående vänstervåg i Latinamerika.

Colombias nyvalde president Gustavo Petro twittrade att Pinochet återuppstått i Chile. Venezuelas Nicolas Maduro kände sig sorgsen å chilenarnas vägnar och förklarade nederlaget med avsaknaden av ett fast och tydligt ledarskap.

Redan tidigare hade Maduro kritiserat Gabriel Boric och beskrivit honom som representant för en "feg vänster". Orsaken då var att Boric kritiserat Maduros brist på respekt för mänskliga rättigheter och att han beskrivit den "bolivarianska revolutionens" bygge av "det 21:a århundradets socialism" som ett misslyckande. 

Har Petro och Maduro rätt? Eller är det kanske som den legendariske mexikanske komikern Cantinflas brukade säga "vare sig det ena eller andra, utan tvärtom"?

Vänstern i Latinamerika har aldrig varit särskilt homogen. Mer eller mindre våldsamma debatter om "den rätta linjen" har varit dess signum.

Till och med på Kuba fördes den första tiden efter revolutionens seger en intensiv debatt om planekonomi och demokrati tills Fidel Castro slog näven i bordet och slog fast att "innanför revolutionen allt – utanför intet". Och det rådde ingen tvekan om vem det var som bestämde vad som var revolutionen.

Men att diskussionen ströps på Kuba, innebar inte att den ströps i övriga Latinamerika. Där blomstrade den, om än i disparata riktningar, ofta med erfarenheterna från Kuba som ett centralt element. Men det uppsving som vänstern hade i början av 1970-talet, med Salvador Allendes seger i Chile som kulmen, slutade i brutala nederlag. Och när demokratin så småningom återerövrades var den lite grå och utan lyskraft. Men så, i början av 2000-talet hände något. Hugo Chávez kom till makten i Venezuela och bredvid sig eller kanske snarare bakom sig, hade han Fidel Castro. Mellan dem rådde redan ett slags fader-son-förhållande.

Hugo Chávez räddade Kuba ur det djupa hål landet hamnat i efter Sovjetunionens sammanbrott. Och när oljepriserna rusade i höjden som aldrig förr kunde Fidel Castro till och med börja förverkliga det projekt han haft redan när revolutionen segrade 1959, men som då avvisades av den venezolanske presidenten Rómulo Betancourt. 

När projektet nu aktualiserades kallades det Alba och började som en slags byteshandel – venezolansk olja mot kubanska läkare eller, som Fidel Castro föredrog att säga, kubansk kunskap. Genombrottet kom i november 2005 då alla Latinamerikas presidenter, med undantag av just Fidel Castro, hade samlats i den argentinska semesterstaden Mar del Plata för att underteckna ett panamerikanskt frihandelsavtal som börjat ta form redan under Bill Clintons tid. Amerika, från norr till syd, skulle bli världens största frihandelsområde.

Så blev det inte. Massiva gatudemonstrationer begravde Clintons frihandelsavtal och i stället seglade Alba upp som en fågel Fenix – en alternativ ekonomisk union där inte konkurrens utan kompensation för assymetrier skulle vara vägledande. Solidaritet i stället för komparativa fördelar. Ett alternativ till USA:s slagskugga. På sikt skulle Alba ha egen valuta, egen utvecklingsbank, gemensamma industriella projekt, egna olympiader, litteraturpriser som skulle konkurrera med Nobelpriset... Energiförsörjningen skulle garanteras av en olje- och gasledning från Venezuela till Argentina med avstickare till alla länder. Visioner som väckte entusiasm och gav vänstern en nytändning.

I Brasilien var Lula da Silva president, i Argentina Néstor Kirchner, i Ecuador Rafael Correa, Evo Morales i Bolivia, Daniel Ortega i Nicaragua, José "Pepe" Mujíca i Uruguay, José Miguel Zelaya i Honduras, Salvador Sánchez Cerén i El Salvador och lite vid sidan av Michelle Bachelet i Chile och Ollanta Humala i Peru. Alla hade i olika grad utnyttjat de höga råvarupriserna för reformer som minskade fattigdomen påtagligt och alla åtnjöt, till en början, stor popularitet. 

De var alla vänster, men det var Alba som gav dem en gemensam identitet och fyllde talet om vänstervåg med innehåll och perspektiv. "Den rosa vågen", som den kom att kallas, sköljde över Latinamerika. Befrielsehjälten Simón Bolívars dröm om "la patria grande" började förverkligas. Det fanns bara ett hinder som sammanfattades av Hugo Chávez med orden "Kuba är ett hav av lycka". Kuba och Fidel Castro var tabubelagda ämnen – erfarenheter som inte fick diskuteras. Alba skulle börja från noll. Och besluten om vilka steg som skulle tas fattades av "los comandantes" – Hugo Chávez och Fidel Castro. Än en gång: "Innanför revolutionen allt – utanför intet."

När besluten inte fungerade brukade de venezulanska ledarna säga "vi har råd att misslyckas". De hade fel. Det kan de närmare sju miljoner venezolaner som tvingats emigrera de senaste åren vittna om.

När råvaruboomen tog slut och oljepriserna föll, rasade Venezuela samman och vänstervågen rann ut i sanden. Alba-eldsjälarna Hugo Chávez och Fidel Castro dog. Högern tog över i nästan alla länder. Bara Miguel Díaz-Canel på Kuba, Daniel Ortega i Nicaragua och Nicolas Maduro i Venezuela blev kvar. Men deras "bolivarianska" regimer baserades mer på militären än på folket.

Och mer än uttryck för uppfriskande vänstervindar, liknade de samma gamla auktoritära regimer som präglat Latinamerika under nästan hela dess historia.

Men vänstern kom ändå tillbaka. Högerregeringarna som efterträdde "den rosa vågen" misslyckades. En ny våg av vänsterpresidenter tog vid. Men de utgör en heterogen skara som mer präglas av de speciella omständigheterna i varje land än av någon gemensam vänsteridentitet. Låt oss göra en liten resa från norr till söder.

Varför Mexikos Andrés Manuel López Obrador alls kallas vänster är lite oklart. Han har inte ens talat om en skattereform, han har monterat ner försöken till att producera grön energi och satsar i stället allt på olja, han har stärkt militärens roll så att den nu, liksom i de tre "bolivarianska" länderna, utgör hans främsta sociala stöd. Han har omorganiserat omfattande sociala program i syfte att stärka sitt eget partis inflytande. I själva verket tycks "Amlo", som han kallas, mer sysselsatt med att rekonstruera det gamla statsbärande partiet PRI i ny skepnad i form av hans eget parti Morena, än att genomföra några reformer i någon slags vänsterriktning.    

När Honduras fick sin första kvinnliga president, Xiomara Castro, upplevdes det som en hämnd för hennes make, den förre presidenten Jose Manuel "Mel" Zelaya, som avsattes via en kupp 2009 och skickades ut i exil enbart klädd i pyjamas. Xiomara Castro definierar sig som "demokratisk socialist" men det land hon fick ta över efter den förre presidenten Juan Orlando Hernández Alvarado, som utlämnats till USA anklagad för narkotikahandel, var i princip bankruttfärdigt och hennes möjligheter att genomföra reformer är små.

Men det hon främst kritiseras för är inte det, utan att hon omger sig med sin närmaste familj på alla viktiga politiska poster. "Mel" Zelaya har till och med eget kontor i presidentpalatset. Att familjen Zelaya dessutom tillhör en av de mest utmärkande familjerna i den honduranska oligarkin är inte helt oproblematiskt. Xiomara Castro försvarar sin nepotism med att hon måste omge sig med totalt pålitliga människor för att försvara sig mot de konspirationer som utgör politikens syre i Honduras.

Gustavo Petro i Colombia brukar beskrivas som tidigare gerillaman. Han var med i gerillagruppen M19, men han deltog inte i väpnade aktioner. Sedan M19 ingick ett fredsavtal med regeringen 1990 har han haft många politiska förtroendeuppdrag. Att han ändå uppfattas som en frisk vind har framför allt att göra med hans unga afro-colombianska vice-president Francia Márquez. Miljö- och klimatfrågor och att bygga en "total fred" utgör hjärtat i Petros program. Han har redan inlett fredssamtal med ELN-gerillan, presenterat en skattereform som innebär ökade skatter för de rikaste och genomfört en radikal ommöblering av de väpnade styrkorna. Men att han tolkar resultatet av folkomröstningen i Chile som "Pinochets återkomst" berättar om en överraskande grund kunskap om övriga Latinamerika.

Pedro Castillo i Peru var outsidern, en okänd landsbygdslärare som segrade mest för att väljarna röstade mot hans medtävlare Keiko Fujimori snarare än för honom. Hans paroll var "inga fler fattiga i ett rikt land". Men hans centrala uppgift hittills har varit att undvika att bli avsatt. Han har bytt ministrar dussintals gånger och har brutit med det parti, Perú libre, som definierar sig som marxist-leninistiskt, och på vars valsedel han blev vald. Han omges av korruptionsrykten och hans vallöften har gått upp i rök. Hans stora bedrift är att alls sitta kvar men samtidigt finns det reella möjligheter att han antingen blir avsatt av kongressen eller att det utlyses nyval, såsom skett flera gånger i Peru de senaste åren.

Luis Arce i Bolivia var ekonomiminister under Evo Morales presidenttid och anses allmänt vara hjärnan bakom de ekonomiska framgångarna som då ledde till en radikal minskning av fattigdomen. Till skillnad mot Evo Morales har Arce ingen speciell karisma, men upplevs som pålitlig, någon som inte bär på en egen dold agenda. Det till skillnad mot Evo Morales, vars roll som ledare för de cocaodlande bönderna, är orsak till ständiga konflikter. Det är en offentlig hemlighet att det mesta av cocaproduktionen i Bolivia går till kokaintillverkning. En tickande bomb som Luis Arce inte vet hur han ska desarmera men som Evo Morales manipulerar i oklar riktning. 

Gabriel Boric är den yngste av alla, bara 36 år och ingen annanstans på kontinenten präglas politiken av ett så påtagligt generationsskifte som i Chile. Boric har ingen egen majoritet och den allians som står bakom honom är heller inte enad i alla frågor. Resultatet av folkomröstningen tvingade honom till att ombilda sin regering för att arbetet med att skriva en ny konstitution ska kunna fortsätta. Det krävs också politisk skicklighet för att skapa de parlamentariska majoriteter som behövs för att genomföra de stora sociala reformer som Boric lovade under sin valkampanj. Att grupper av mapucheindianer i söder har inlett en våg av våldsaktioner och attentat gör inte hans sits bekvämare. 

När Cristina Kirchner, Argentinas president mellan 2007 och 2015, utsåg Alberto Fernández till presidentkandidat och sig själv till vice-presidentkandidat, anade många att där låg en hund begravd. Det är också fraktionsstrider mellan presidenten och hans vice som hittills präglat regeringen. Just nu har de spänningarna dämpats sedan Cristina Kirchner nyligen utsattes för ett mordförsök. Men det har inte stoppat den rättegång för korruption som pågår mot henne, och som hon själv beskriver som en "medial och juridisk avrättning". En situation som inte gör livet lättare för Alberto Fernández.

Att samla ihop den här splittrade mosaiken i en någorlunda homogen vänstervåg är antingen önsketänkande eller skrämselpropaganda. 

Men kanske kan det vara början på en ny latinamerikansk vänster som inte är fången av den typ av blind lojalitet som Hugo Chávez gav uttryck för när han proklamerade att "Kuba är ett hav av lycka". 

Och Gabriel Borics reaktion på nederlaget i folkomröstningen är klart hoppingivande.

– Det här, sa han om än med ett lite ansträngt leende, är framför allt en seger för demokratin. Och ett bevis för att våra institutioner fungerar.

En "feg" vänster som är modig nog att betrakta verkligheten som den är. Det är en stor förändring.

***

Läs även: Den stökiga kontinenten

Läs även: Falklandsöarna – från krigsskådeplats till idyll