Lyssna på foliehattarna!

Konspirationsteorier uppträder i såväl religiös form som sekulär. De religiösa har jag avhandlat på annan plats. Här ska jag koncentrera intresset exklusivt på de sekulära. Den fråga jag ställer mig är om vi kan ha någon nytta av dem. Mitt svar är att de är långt nyttigare än man i förstone är beredd att tro.

Gemensamt för konspirationsteorierna är att de utgår från något objektivt fenomen, som de beskriver på ett överdrivet sätt. De hävdar emfatiskt att det finns en agent bakom fenomenet, som profiterar på det. Vardagliga händelser förklaras med stöd av teorin.

Ingen fullständig förteckning av konspirationsteorier ska göras. Några är så orimliga att de är näst intill ointressanta. Dit hör förnekelsen av månlandningen, särskilt när den motiveras av att händelsen inte kan ha inträffat. Varför inte? Raketer fungerar inte i vakuum! Det fordras visserligen "rocket science" för att vederlägga detta påstående, men varje fysikiklärare borde kunna klara den uppgiften. Jag nöjer mig här med några andra mer intressanta exempel. Först och främst ett som är ytterst omhuldat i det offentliga samtalet i vårt land. Men jag tittar också på ett par konspirationsteorier som bemöts med förakt i offentligheten, eller som balanserar mellan att tvingas leva sitt liv i det fördolda eller öppet i offentligheten.

Tre frågor är viktiga att besvara i relation till respektive konspirationsteori. Hur är det med den objektiva verklighetsbeskrivningen? Den andra är subjektiv. Vilka grupper med vilka motiv sägs ligga bakom den. Och, för det tredje, hur står den sig i jämförelse med andra konspirationsteorier.

Först då den konspirationsteori vi matas med av våra medier: manipulationen från utländska makter i allmänhet och Ryssland i synnerhet av opinionsbildning och politiskt liv. Denna konspirationsteori har i vårt land långa anor, allt ifrån berättelser om ryska skärslipare under tidigare århundranden fram till oron över dagens trollfabriker. De ryska ansträngningarna i det fördolda tillskrivs en mäktig kraft. Sådant som Donald Trumps seger i presidentvalet i USA och Brexit skylls på lömska påverkansaktioner. Kanske har de gett oss den regering vi idag har i Sverige, stödd på Sverigedemokraterna?

Ligger det något i denna konspirationsteori? Javisst, det ligger normalt något i varje konspirationsteori. Det är en del av problemet med dem alla. De skruvar upp verkligheten, överdriver betydelsen av sådant som förvisso existerar och försöker jaga skräck i medborgarna: Var på er vakt!.

Hur kan man då bemöta en sådan konspirationsteori? Jo, genom att sakligt försöka kvantifiera omfattningen av olika skumraskmanövrer (kartlägga trollfabrikerna). I lugn och ro överväga vad slags effekter de rimligen kan få och i vad mån det finns ett samlat uppsåt bakom dem. Till sist bör en jämförelse göras (relativisering). Hur unikt är förfarandet? Finns det exempel på att andra nationer, som USA, försökt påverka utgången av val i andra länder eller att styra opinionsbildningen i dem. Hur uppsåtliga har dessa aktioner varit? Hur framgångsrika har de varit?

Vi ser omedelbart nyttan av den aktuella konspirationsteorin. Om vi tar den på allvar och granskar den kritiskt och systematiskt så lär vi oss något om vår samtid men också om vår omvärld. Det förutsätter dock att vi inte okritiskt upprepar den i dess mest förgrovade form. Vi måste våga utmana den.

En vanlig tanke, både långt ute till höger och till vänster i politiken, är att de medier, som ägs av privata aktörer, i smyg kontrolleras av en grupp individer med mäktiga ekonomiska resurser som brukas, inte bara för att berika ägarna själva, utan också för att sätta en politisk agenda till den egna gruppens fördel. Här finns allt ifrån antisemitiska konspirationer (rika judar äger och kontrollerar medierna för sina egna, dolska syften) till vänsterkritik av den typ Noam Chomsky är välkänd för. Gemensamt för högern och vänstern är alltså tanken att en självutnämnd ekonomiskt stark grupp tagit kontrollen av det offentliga samtalet.

Dessa konspirationsteorier har ingen självklar plats i den offentliga debatten. De hänvisas till marginalen och antas uppbäras av "the lunatic fringe", foliehattarna. Ändå bör de sakligt granskas. Ligger det något i dessa konspirationer? Hur är det först med sakfrågan? Vill vi bringa reda i den måste vi våga anställa empiriska undersökningar av fältet. Vilka äger och kontrollerar medierna i ett land som Sverige? Är koncentrationen anmärkningsvärd? Vi bör också fundera över om ägarna kan ha en gemensam politisk agenda, utöver viljan att befrämja egna individuella ekonomiska intressen. Ska vi avväpna den antisemitiska konspirationsteorin måste vi också undersöka hur många av ägarna som identifierar sig själva som judar. Är antalet oproportionellt stort? Hur ska detta i så fall bäst förklaras? Är det alls rimligt att tillskriva dem som identifierar sig som judar ett särskilt motiv bakom hanteringen av medier?

Ett sådant sakligt bemötande av konspirationsteorierna kan medföra att viktiga fakta blottläggs kring ägandestrukturen inom medierna. Är rådande ordning en garant för mångfald och en öppen och kritisk debatt? Eller finns problem som skulle behöva åtgärdas? Även om anhängarna av dessa konspirationsteorier är omöjliga att nå med saklig argumentation kan vi andra vinna mycket på en sådan.

En annan konspirationsteori som balanserar mellan en plats i offentligheten och en i periferin är den så kallade folkutbytesteorin. Man får nog säga att den är på väg in i de offentliga finrummen, även om det också där bemöts med starka avståndstaganden. Borde den också bemötas i sak? Det är min bestämda uppfattning.

Tanken bakom är att några politiska agenter vill eliminera den svenska "folkstammen" genom att befrämja invandring, framför allt utomeuropeisk sådan. Hypotesen är att på sikt kommer den svenska nationen, som vi nu känner den med språklig, kulturell och religiös enhetlighet, att avlösas av en ny gemenskap som inte står att känna igen. Ja, här finns också en rasistisk underton: den nordiska rasen kommer genom denna politik att duka under.

Hur bemötes bäst denna konspirationsteori? Först och främst genom en saklig granskning av invandringens verkliga effekter. Är det troligt att den kommer att få så genomgripande betydelse, som anhängarna av teorin förmodar. Men också, och inte mindre viktigt, så bör den bemötas moraliskt och normativt. Om så vore, spelar det någon roll? Är det kanske önskvärt med mer av blandning av kulturer, etniciteter, språk och religion i vårt land och i världen i övrigt?

Till sist bör förstås också det subjektiva momentet granskas. Är det troligt att det finns någon politisk aktör bakom ett fenomen så drivet av yttre omständigheter som den svenska migrationspolitiken?

De som sväljer konspirationsteorierna med hull och hår är att beklaga, men så länge vi kan hålla deras fantasier i karantän, så att de inte börjar färga av sig på viktiga beslut i samhället, är de harmlösa. Så förträffligt då att anhängarna ofta själva isolerar sig i "filterbubblor". Men de är inte bara harmlösa, de är direkt nyttiga, då det provocerar oss (andra) att konfrontera deras vilda spekulationer. Vi tvingas in i en kritisk och systematisk intellektuell process där vi måste försöka skilja ut vad som är sant och vad som är falskt i deras föreställningsvärld. Ibland kräver det intellektuellt mod att göra så. Sådant mod är en nödvändig intellektuell dygd i ett demokratiskt samhälle.

En kritisk intellektuell process lär inte övertyga de mest hängivna anhängarna av teorierna men, som konstaterats, det spelar mindre roll. Fokus har alltför mycket legat på dessa individer. Vi andra kan i stället dra nytta av att de får oss att rikta sökljuset mot företeelser som i många fall behöver genomlysas. De kan hjälpa oss till behövliga reformer av vårt samhälle. De är i ordens bokstavliga betydelse "nyttiga idioter".

Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

***
Läs även: Därför är spiritismen på väg tillbaka

Läs även: Klimatsvängen har ännu inte fått sitt Knutby – men det kommer