När började det gå åt helvete för Peru?

”Cuando se jodió Peru?”

"När gick det åt helvete för Peru?” frågar sig Zavalita, huvudpersonen i Mario Vargas Llosas roman Conversasiones en la Catedral från 1969, samma år som Perus nyss avsatte president Pedro Castillo föddes. En oskyldig sidoreplik i ett samtal på en bar i Lima under den tid på 50-talet då landet led under Manuel Apolinario Odrias militärdiktatur. Men en replik som fått vingar och som allt sedan dess varit en slags undertext i alla de många politiska kriser som plågat landet.

Inte minst nu, när Pedro Castillo i början av december först upplöste kongressen och gav sig rätt att styra via dekret, därpå avsattes av samma kongress för "permanent moralisk inkompetens" och nu sitter i fängelse medan tusentals peruaner demonstrerar, inte så mycket till stöd för honom som av brist på tålamod med ett system som sedan länge "gått åt helvete".  

Själv drabbades jag av samma känsla redan första gången jag kom till Peru 1974, i buss norrifrån. Jag visste att det pågick en stor strejk på de huvudsakligen USA-ägda gruvorna. Kraven handlade framför allt om bättre löner och arbetsförhållanden. Men på de officiella strejkaffischerna som satt uppsatta överallt stod det "Krossa den sovjetiska socialimperialismen" och "Leve ordförande Mao". Först långt ner, med betydligt mindre bokstäver, fanns paroller som handlade om löner och arbetsförhållanden.

Det var knappast gruvarbetarnas åsikter som speglades på affischerna. Det var inflytandet från de maoistiska advokater som var fackföreningarnas juridiska rådgivare. Det var också en föraning om den maoistiska gerillan Sendero Luminosos "heliga" krig under ledning av "presidente Gonzalo" som dess ledare Abimael Guzman kallade sig – "det fjärde svärdet", vid sidan av Marx, Lenin och Mao – och som kom att dominera Peru under 1980- och 90-talen och fortfarande gör sig påmind då och då, också i de demonstrationer som nu pågår.

Strax innan Pedro Castillo föddes hade militären ännu en gång tagit makten, nu under ledning av generalen Juan Velasco Alvarado. Men Velasco Alvarados diktatur var inte som andra. Den var auktoritär men med avancerade reformistiska ambitioner vars främsta, och mest hållbara, projekt var en genomgripande jordreform som gjorde slut på de närmast feodala storgodsen och skapade en ny klass av självägande småbönder. Pedro Castillos far, som levt som halvslav på ett gods, var en av de nya småbönderna. Tack vare det kunde han skicka sina barn till skolan, vilket tidigare varit otänkbart. Och tack vare det kunde Pedro Castillo studera till lärare och bli ledare inom lärarförbundet SUTEP som alltid varit hårt politiserat, ofta lett av olika maoistiska fraktioner. Under långa perioder var lärarförbundet en viktig rekryteringsbas för Sendero Luminoso. Många lärare i de andinska byarna var Senderos främsta organisatörer, till den grad att de fick skolbarnen att i "presidente Gonzalos" namn fördöma sina egna föräldrar som "revisionistiska hundar".

Men det var också de nya självägande bönderna som bildade las rondas campesinas – självförsvargrupper som tog strid mot Sendero Luminoso och som ibland använde nästan lika brutala metoder. På flera håll har "las rondas" överlevt och fungerar som en slags moralpolis i byarna. Pedro Castillo var medlem i "la ronda" i sina hemtrakter, vilket garanterade honom ett stort stöd. Men kanske också en lite snedvriden uppfattning om sig själv som bland annat manifesterades i hans envisa användande av den höga bredbrättade vita hatt som bönderna i hans hemtrakt Catamarca har på sig vid speciella högtider. Pedro Castillo hade hatten på i alla sammanhang, också inomhus och på statsbesök. Det var som om hatten gav honom hans identitet. Märkligt nog hade han den inte på sig när han läste upp dekretet där han upplöste kongressen och gav sig själv rätt att styra landet via dekret. Ett förebud kanske.

30 år tidigare hade Alberto Fujimori gjort samma sak, en händelse som gjort djupt intryck på den unge Pedro Castillo. Fujimoris framträdande när han upplöste kongressen 1992 omgavs av en självsäker styrka som inte tålde att bli emotsagd. Jag drabbades själv av den när jag en gång som en del av en journalistgrupp färdades med Fujimori i båt ut till den fängelseö utanför Callao där Abimael Guzman, "president Gonzalo", då satt fängslad. Jag har sällan upplevt hur en person har total kontroll över en församling som på den båten.

Pedro Castillos framträdande var raka motsatsen. Hans händer darrade när han läste upp dekretet om kongressens upplösning, hans röst var svag och hans blick irrade. Utan hatt såg han nästan naken ut.

För Fujimori blev upplösningen av kongressen inledningen till åtta år av total makt. Pedro Castillos "autokupp" tog slut efter bara några timmar. Medan Fujimori hade stöd av militär och polis hade Castillo inte stöd av någon. Inte ens sin egen livvakt, som i stället för att lotsa honom genom Limas kaotiska trafik till säkerhet på den mexikanska ambassaden, förde honom till en polisstation där han arresterades.

Pedro Castillos svaghet var på sätt och vis ett resultat av Fujimoris styrka. Fujimori trasade sönder partisystemet och alla demokratiska ritualer som var knutna till det. Partierna efter Fujimori liknade mer en slag klientgrupper knutna till mer eller mindre karismatiska lokala caudillos. Men Pedro Castillo var vare sig karismatisk eller caudillo. För att alls kunna ställa upp tvingades han göra det på det regionala marxist-leninistiska partiet Peru Libres lista. När han efter bara några månader bröt med partiet, sedan det gjort allt för att utnyttja honom för sina egna syften, hade han inget parti alls bakom sig och ägnade sin mesta tid åt att sy ihop bräckliga och kortlivade allianser som tillät honom att stanna kvar vid makten ännu en tid. Hans "autokupp" satte punkt för alla sådana möjligheter.

Alberto Fujimoris motståndare när han, som total outsider, ställde upp i valet 1990 var Mario Vargas Llosa, som det politiska etabissemanget lyfte fram som Perus räddare. Vem kunde vara bättre lämpad att svara på Zavalitas fråga om när "Peru gick åt helvete" än just Vargas Llosa, som ju lanserat frågan?

När jag intervjuade Vargas Llosa i hans hem i Lima, före valet 1990, talade han om de svenska socialdemokraterna – speciellt Per Albin Hansson – som hans stora förebilder, trots att han var ultraliberal. Men Vargas Llosas nederlag blev förkrossande. Fujimoris segrade med 62% i andra valomgången. En okänd chino och samtidigt cholo mot en världsberömd och respekterad intellekuell, blivande Nobelpristagare. Det var en smula obegripligt. För första gången var det någon utanför den vita eliten i Lima som kom till makten. Och Fujimoris seger handlade om just det – om det vita limeñska elitens första politiska nederlag. Att Fujimori senare kom att bli en central del av samma elit ingår i den peruanska tragedin. Och att det var hans dotter Keiko som var Pedro Castillos motståndare i den andra valomgången var på något sätt helt följdriktigt. Återigen outsidern mot eliten, om än muterad. 

Den viktigaste anledningen till det stora stödet för Fujimori var hans framgång i kampen mot Sendero Luminoso som kulminerade med gripandet av Abimael Guzman 1992. Men Fujimoris makt berusade honom; korruptionen löpte amok, repressionen blev allt brutalare, tusentals kvinnor steriliserades utan att ens informeras om det. Ändå var det var först när TV visade upp de videoband, som hans närmaste medarbetare, säkerhetsrådgivaren Vladimiro Montecino spelade in när han mutade politiker och andra med stora sedelbuntar, som Peru exploderade.

Bilderna var så provocerande att det nästan var obegripligt. Och upplösningen blev spektakulär.

Montecinos flydde i en lustjakt till Galapagos och kom via Costa Rica så småningom till Venezuela, där han greps och skickades tillbaka till Peru och hamnade på samma fängelseö som Abimael Guzman.

Fujimori, å sin sida, flydde till Tokyo varifrån han skickade fax med sin avskedsansökan. Men då hade kongressen redan avsatt honom för "permanent moralisk inkapacitet", samma anklagelse som fällde Castillo.

Pedro Castillos taffliga agerande under sina ett och ett halvt år vid makten, då han bytte regering fyra gånger och ministrar uppemot 70 gånger, kan inte mäta sig i dramatisk storslagenhet med Fujimori. Inte heller korruptionen. Den korruption Pedro Castillo anklagas för rör sig om småslantar jämfört med Fujimori och Montecino. Den nepotism och vänskapskorruption som omgav honom var heller inte av några extraordinära proportioner. Att Castillo ändå utsattes för en bombmatta av kritik inte bara från det traditionella politiska etabissemanget har delvis att göra med att peruanerna inte längre accepterar korruptionen som något normalt. En av de förändringar som trots allt skett i det tysta, samtidigt som det politiska livet mest liknar en tröttande perpetum mobile. Det rör sig om ett slags uppvaknande som manifesterar sig på många sätt, som nu i protesterna mot kongressen, men som fortfarande famlar efter en någorlunda handfast färdriktning.

Men intensiteten i attackerna mot Castillo rymmer också rasism, klassförakt, rädslan för indianerna som kommer att välla ner från bergen, den nästan arketypiska skräckbilden som rotades redan när Lima grundades medan inkas, aymaras, quechas och andra indianska kulturer höll sig undan uppe i bergen och vars sentida effekter, inte minst sedan Sendero Luminosos inflytande spred sig, på ett drabbande sätt har skildrats av författare som José Maria Arguedas och Santiago Roncagliolo.

Det talar därför väl om den peruanska valmyndigheten att den efter den andra valomgången stod emot den agressiva kampanj som drevs av Keiko Fujimori och hennes anhängare för att ogiltigförklara valet. I stället arbetade den lugnt och metodiskt och behandlade alla invändningar för att först en dryg månad efter valet, men då med all säkerhet, kunna utse Pedro Castillo till segrare i presidentvalet, om än med minimal marginal.

Sedan dess har kongressen två gånger försökt få honom avsatt för "permanent moralisk inapacitet", precis den gjorde med Fujimori drygt 20 år tidigare.

Men varje gång anklagelsen kom upp till omröstning segrade Pedro Castillo. Samma dag som han upplöste kongressen skulle det ske en tredje omröstning. Allt tydde på att resolutionen inte heller den här gången skulle gå igenom. Stödet till Castillo hade snarare ökat, än minskat på senare tid.

Så varför föregick han kongressens omröstning och upplöste kongressen och därmed förvandlade sig själv till en kuppmakare?

En del tror att han var drogad.

Men alltsedan Fujimoris dagar tycks det som Perus presidenter drivs av någon slags självmordsinstinkt. Alla de sex presidenter som föregick Pedro Castillo är anklagade för korruption – några har dömts till fängelse, andra till husarrest och en – Alan Garcia – tog livet av sig när polisen kom för att hämta honom.

Alan Garcia var den president som föregick Fujimori, men som flytt landet på grund av anklagelser om korruption. Jag stötte på honom en gång då han gömde sig under falskt namn på ett lågprofilerat familjehotell i Bogotá. Men Alan Garcia kom tillbaka efter epoken Fujimori. Tre gånger ställde han upp i presidentval. Två gånger förlorade han, men 2006 valdes han till president på nytt. Att han 2019 tog livet av sig för att undvika en rättegång för att ha tagit emot mutor av det brasilianska byggföretaget Odenbrecht skulle, med lite god vilja, kunna beskrivas som ett exempel på rättsväsendets omutlighet – än en gång en indikation på att institutionerna i Peru, åtminstone vissa, trots allt, fungerar.

Också Fujimori ville komma tillbaka. Efter fem år i Tokyo reste han till Chile där han förklarade att han skulle ställa upp i presidentvalet i Peru nästkommande år. "Folket kräver det", förklarade han. Men det blev inte så. I stället greps han av chilensk polis och utlämnades till Peru där han sen dess genomgått flera rättegångar och fortfarande sitter i fängelse och lär göra det länge än.

Och som om han följde ett redan färdigskrivet manus – om än med andra karaktärer och en annan tidsepok – kräver nu också Pedro Castillo att få komma tillbaka. I själva verket gör han anspråk på att fortfarande vara Perus legitime president. Trots sin "autokupp".

Så när var det egentligen Peru gick åt helvete?

Kanske handlar det inte om en tidpunkt, utan om ett tidlöst tillstånd?

Läs även: Den stökiga kontinenten

Läs även: Latinamerikas vänstervåg: nepotism, korruption och vanstyre