Öppna arkiv efter tsunamikatastrofen – men inte efter Estonia
Staten försöker plocka poäng på att Estoniaöverlevarna får använda sin yttrandefrihet. Men varför hemligstämplar man då deras vittnesmål?
Bild: TT
I radions Studio 1, inför 30-årsdagen av Estonias förlisning, fick generaldirektören för Statens Haverikommission Jonas Bäckstrand frågan om varför vittnesförhören med de överlevande inte var offentliga. Och varför vittnen själva inte får del av vad de sagt.
Bäckstrand svarade att han hade hört en hel del rapportering om detta, och aldrig hört så många faktafel.
Han sa att samtliga överlevande utom fem hade hörts av polis efter katastrofen. Och att ”utredningskommissionen” hade ”tillgång till de förhören och valde vilka de ville intervjua. Flera intervjuades flera gånger.”
Bäckstrand sa att det var riktigt att många av passagerarna inte hördes av utredningskommissionen, ”det anser vi att man borde ha gjort. Det vi har gjort i det sammanhanget när vi nu har återtagit det här arbetet är att vi har bjudit in samtliga överlevande för att intervjua dem och få höra dem.”
Därefter kom det märkliga beskedet. Bäckstrand sa:
– De intervjuerna kommer att vi att redovisa resultaten av, men själva intervjuerna skyddas av sekretess enligt både svensk och internationell rätt, däremot är det felaktigt att som Ekot påstod i dag, att de överlevande inte får del av dem. De överlevande som har begärt att få lyssna på sina respektive intervjuer har också fått göra det.
Sekretess alltså. Men ”möjlighet” att ”få lyssna på sina respektive intervjuer”.
Studio 1:s programledare Mikael Sjödell sa:
– … men man måste göra det på plats, så att säga?
– Absolut, sa Bäckstrand. Vi kan inte lämna ut dem, men man kan få lyssna på dem.
Sjödell ställde frågan till överlevaren:
– Rolf Sörman, har du fått lyssna på din intervju?
– Ja, det har jag fått göra, men för mig blir det ju obegripligt varför jag inte kan få en kopia av det här bandet.
Sörman berättade att han redan hade en egen, en inspelning han gjort själv och som han sparat. Ekots reporter Erik Ridderstolpe påpekade för Bäckstrand att ”andra personer som har begärt ut har fått ett skriftligt svar från dig att de inte får det, jag har själv sett det.”
Vare sig det eller något av ”en del rapportering” som Bäckstrand hade hört var alltså faktafel, utan korrekt rapportering.
Bäckstrand sa att de som hade velat lyssna på sina intervjuer hade fått göra det.
Erik Ridderstolpe frågade om det inte fanns ett stort värde i att vittnesmålen fanns kvar till eftervärlden, offentliga. Så att exempelvis forskare skulle kunna lyssna på dem, så att alla överlevandes versioner av vad som hände dem ombord på Estonia som finns kan studeras, också om tjugo år eller längre fram i tiden.
Bäckstrand sa:
– Det kan absolut finnas ett värde i det, men många av dem som har intervjuats har gjort det under den förutsättningen att deras intervjuer enligt internationell rätt täcks av sekretess, och alla vill inte att den informationen ska lämnas ut, och de överlevande själva disponerar naturligtvis över sina egna vittnesmål, och de är fria att berätta för vem som helst om sina upplevelser.
Yttrandefriheten vill alltså inte Bäckstrand ta ifrån vittnena, de ska få ”disponera över sina vittnesmål.” Men vad betyder SHK:s hållning i praktiken? När överlevande har bett att få ut sina ljudupptagningar, har de mötts av beskedet att det inte går. De får lyssna på ljudupptagningen av det egna vittnesmålet och kan då ta med utrustning och spela in sin inspelning. Bäckstrands besked är ”vi kan inte lämna ut dem”. Varför inte?
Det märkliga är att det verkar vara skillnad på katastrofer och katastrofer.
Efter utredningen av tsunamikatastrofen, SOU 2005:104, skiljde man på två sorters intervjupersoner. De som var tjänstemän och alltså upplevt katastrofen i tjänsten genomgick utfrågningar, privatpersonerna betecknades som frivilligt svarande. De som ville vara anonyma fick vara det, och de intervjuade ombads också att godkänna att deras intervju gick till Riksarkivet.
– Den allmänna skyldighet som föreligger vid utredningar är att spara materialet. Allt som har en direkt relevans för beskrivning och slutsats ska sparas. Det kan hända att man sekretessbelägger vissa delar, men alla gav sitt godkännande av att materialet gick till Riksarkivet, säger Katastrofkommissionens huvudsekreterare Per Molander.
Att de överlevande ”är fria att berätta för vem som helst om sina upplevelser” borde vara en självklarhet, men hur är det med arkiveringen av dokumentationen av de överlevandes vittnesmål?
Frågan om arkivering har mötts av olika besked från SHK. Ett är att deras vittnesmål kommer att avidentifieras och sammanställas till en rapport, varpå grundmaterialet förstörs. Ett annat svar är att SHK inte ännu har bestämt sig för om materialet ska överlämnas till Riksarkivet, vilket alltså är huvudregeln.
***
Läs även: Han fick rätt om Estonia
