Överlevaren om det oavslutade kapitlet Estonia

Pappa körde henne till hamnen. Regnet hängde i luften. Det blåste. På parkeringen tog pappa upp telefonen i bilen och Sara ringde sin mamma hemma på Stora Essingen i Stockholm. Som, märkte hon, inte blev överdrivet glad av att höra dotterns beskrivning av vädret. Och att hon just skulle gå ombord. Sara skrattade. Sa att så farligt var det inte.

– Jag ska ju bara resa över Östersjön.

Pappa hjälpte henne med väskorna till terminalen. Sara fyllde i sina passagerarkort och gick ombord, ställde sitt tunga bagage i förvaringsboxarna. På resan till Tallinn med samma fartyg några veckor tidigare hade hon upptäckt att man på Estonia kunde placera vissa varor i kylskåpsfack. Det gjorde henne på gott humör då, för hon hade aldrig sett sånt på ett fartyg förut. Nu blev hon uppiggad av tanken på att den här gången kunde hon ju använda kylskåpen. Några ät- och drickbara souvenirer hade hon köpt med sig. Hon packade upp dem, estniska delikatesser, inlagda gurkor och ostar och ställde in i kylskåpsfacket. Samma sak gjorde hon med vodkan och den ryska champagnen.

Någon hyttbiljett hade hon inte brytt sig om att lägga pengar på. Sedlarna hon hade fått av pappa var tänkta för oktoberhyran och hon bestämde sig för att sova på en soffa i cafeterian på däck fem. Hon slog sig ner där. Efter en stund tittade hon på klockan, noterade att fartyget fortfarande låg vid kajen trots att avgångstiden var passerad. Hon gick ut på däck, kolla ut över hamnen, spanade efter pappas bil, om den var kvar på parkeringen. Hon kunde inte se den. Men hon såg fordon i hög fart köra mot färjan. Det eskorterades av motorcyklar. När ekipaget närmade sig såg hon att det var gröna militärfordon. Hon såg en mindre lastbil.

Det är väl därför vi är försenade, tänkte Sara Hedrenius. För att de fick vänta på den transporten.

Konstigt ändå, tänkte hon ögonblicket därpå, att en militärtransport åker med en stor passagerarfärja.

Det är på sidan 233 i sin bok ”…det ser illa ut” som Sara Hedrenius i ett kapitel som heter ”Militärtransporterna” redogör för vad hon såg innan Estonia avgick. Sex timmar senare, efter två kraftiga smällar ute till havs, fick ro-rofärjan slagsida, sjönk fort och drog med sig minst 852 människor i djupet.   

Överlevaren Sara Hedrenius var bara 20 år.

Ett vanligt förfarande efter en stor katastrof inom sjöfarten är att man håller en sjöförklaring. Det är en juridisk prövning under ed med överlevande inblandade personer och eventuella vittnen. Efter Estoniakatastrofen blev det ingen sådan. Ingen med ansvar att utreda vad som hänt vände sig till överlevarna för att ta reda på vad dessa sett och upplevt, om de hade några observationer eller beskrivningar av vad som hänt som kunde kasta ljus över vad som orsakat katastrofen.

Ingen som överlevde Estonia kallades heller in av de personer som senare sattes att bringa klarhet i sådant som fartygets skick vid avgång, första tecknet på att något gått illa eller sjunkförloppet. Ingen fick berätta vad de såg.

– Inte för vi inte ville, säger Sara Hedrenius.

– Utan för att statens haverikommission och Sveriges regering inte var intresserad av att ta emot våra berättelser. Jag har aldrig fått lämna mitt vittnesmål.

Hon berättar att hon redan av den första polisen hon kom i kontakt med, på sjukhuset i Mariehamn, fick veta att han inte ville störa henne, för hon var ju helt blåslagen.

– Men hade jag fått träffa en haveriutredning hade ju mitt vittnesmål om de militära transporterna blivit dokumenterat.

Tanken att 27 år senare skriva en bok om det var inte självklar. Sara Hedrenius blev fil kand i psykologi och vidareutbildade sig i psykotraumatologi. Hon blev nationellt sakkunnig vid Svenska Röda Korsets enhet för beredskap och krisstöd. Hon medverkade i en referensgrupp som granskade Estoniakatastrofen. Som kris- och katastrofhanterare på Röda Korset var hon på plats efter tsunamikatastrofen i Asien 2004 och efter massakern på Utöya 2011 och har skaffat sig specifik erfarenhet av långsiktigt stöd till särskilt utsatta grupper. Till föräldrar som förlorat barn eller familjer. Till familjer där någon har tagit sitt eget liv. Hon ingår som krisstödsspecialist i Röda Korsets delegatspool och myndigheten för samhällsskydd och beredskaps stödstyrka. Hon har arbetat på migrationsverket med asylsökande ungdomar.

Hon har skrivit boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser tillsammans med Sara Johansson (Natur och Kultur 2013), en grundbok i krishantering för blivande yrkesverksamma sjuksköterskor, poliser, socionomer, psykologer, läkare och andra som möter människor som drabbats av svåra händelser i sitt dagliga arbete eller vid stora olyckshändelser och katastrofer. Psykologisk hjälp för att stärka människors motståndskraft är vad hon har ägnat sig åt.

Estonia gick ändå inte att sluta tänka på.

Sara Hedrenius insåg att om hon skulle skriva om katastrofen var det inte bara sin egen historia hon ville berätta. Så hon tog kontakt och träffade och intervjuade andra som på olika sätt var en del av det som hände. Både på havet och i det som kommit att bli det oavslutade kapitlet Estonia. Det som lämnade så många frågor obesvarade.

– Jag ville bidra från en som hade inblick när det hände. Som varit med. Som sett och upplevt. I början blev jag arg över att den här historien skulle få stjäla min tid och mitt engagemang igen. Jag insåg ju att jag inte skulle kunna skriva en bok utan att behöva gå tillbaka till alla smärtsamma minnen.

Hon behövde aktivera alla strategier hon använder sig av i yrket, berättar hon.

Hur hjälpte de strategierna dig att skriva?

– Jag visste att jag behövde ge mig tid att minnas och sörja, så att jag sedan skulle kunna koncentrera mig, kontrollera mina känslor. Jag tog många promenader vid havet, med hunden eller hästen.

När hon häromåret talade med Fokus om boken berättade hon att hon ”har kommit ganska långt.”

Minnet av när hon vaknade mitt i natten av två rejäla smällar vet hon att hon inte kommer att bli av med. Vi har gått på grund, tänkte jag och försökte somna om. Sen insåg jag direkt: vi kan ju inte ha gått på grund. Det stampade så hårt. Jag blev klarvaken. Ganska snabbt började lutningen och när slagsidan blev kraftig försökte jag ta mig ut.

– Jag var ganska tidig och rörde mig ganska snabbt, jag tror jag var bland de första uppe på däck, jag höll mig i relingen.

Det är mitt i det ögonblicket som hennes bok börjar.

Jag håller hårt i relingen. Vinden drar i håret och luften är mättad av vatten, precis som om vinden drar med sig havet uppåt. Jag förstår att det här är allvar – båten kommer att sjunka och jag kanske inte överlever.

Relingen är i detta läge båtens högsta punkt. Sakta reser den sig upp, vattnet kommer närmare. Suget i magen påminner henne om hur skräckslagen hon är. Hon inser att hon inte kan göra mycket mer. Inte hoppa ner i havet. Då hamnar hon under båten. Hon ser andra som hoppar, som försvinner och aldrig kommer tillbaka. Hon börjar tänka på mamma, ser henne framför sig i köket, ”Kanske kan jag träffa mina vänner efter middagen? Det är som om mina tankar blir skarpare och mer trovärdiga än verkligheten.”

En kvinna som rycker henne i armen drar henne tillbaka dit, till kampen mot döden ute på havet. Sara Hedrenius börjar röra sig framåt och hittar en trappa upp till nästa däck. Där hör hon en man ropa på hjälp från någon stark. Det gäller att få loss en vit kapsel med livflotte. Det lyckas de med. Men den går inte att öppna.

Vi hjälptes åt, vi klättrade över relingen, vi gick mot kanten och sedan började aktern sjunka. Vattnet kom länge upp och en våg sköljde ned oss i havet.

En av de saker som haveriutredningen inte kom in på var militärtransporterna. Varför utreddes de aldrig? frågar Sara Hedrenius.

Redan kort efter katastrofen började rykten cirkulera om att Estonia transporterade militär utrustning. Till en början avfärdades det av svenska myndigheter. Men när en högt uppsatt tulltjänsteman i SVT:s Uppdrag Granskning år 2004 bekräftade att två militärtransporter hade följt med passagerarfärjan, samma tisdagsavgång veckorna före det som blev den sistan resan tvingade den svenska försvarsmakten bekräfta saken. Man förnekade dock några militärtransporter på avgången från Tallinn den 27 september 1994.

En statlig utredning fick i uppgift att och undersöka det. Utredningen kunde bekräfta de militära transporterna, men visade det sig, undersökte ändå inte om det förekommit sådana transporter på den sista resan. Och utredningsmaterialet brändes upp.

Envetna uppgifter genom åren har hävdat att det var vapensystem från Sovjetunionen som smugglades över. Underrättelsetjänster i Sverige och väst var intresserade av dessa. Sovjetunionen hade upplösts och att köpa vapen och hemlig information i det kaos som rådde i det nya Ryssland var enkelt.

En grävande journalist från Nya Zeeland, Stephen Davis, sa i Henrik Evertsons dokumentär Estonia – fyndet som förändrar allt, att det fanns ett samarbete mellan den brittiska underrättelsetjänsten MI6 och Sverige och Estland. Han sa också att då Estonia sjönk smugglade fartyget avgörande information om Rysslands ballistiska robotprogram och utrustning som tillhörde det programmet. Smugglingen av militära hemligheter och utrustning hade pågått länge, sa Davis. Och han sa att Ryssland skarpt varnade både Estland och Mi6 två gånger, den andra kort före förlisningen.

Sara Hedrenius sa i samma film att nya dykningar måste tillåtas på Estonia för att undersöka påståendena. Det säger hon till Fokus också.

– Jag har respekt för gravfriden, men man kan inte ta döda människor som gisslan, som ursäkt för att inte undersöka hur de dog.

Det främsta felet med den gemensamma internationella haverirapporten var enligt Sara Hedrenius att den innehöll så många direkta sakfel. Rapportens förklaring till vad som orsakade katastrofen och det snabba sjunkförloppet tycker hon varken går att instämma i eller förkasta. Katastrofen måste utredas på nytt av det enkla skälen att den befintliga utredningen innehåller en rad allvarliga och dokumenterade sakfel. Sara Hedrenius nämner de direkt felaktiga påståendena i slutrapporten om att Estonia var i gott skick och sjövärdig när hon lämnade Tallinn. Det gör den omöjlig att betrakta som tillförlitlig. Också frågetecknen kring militärtransporterna måste utredas på riktigt.

Sara Hedrenius säger att när den utredning som gjordes innehåller så många fel och lämnar så många frågor obesvarade att det sedan den publicerades 1997 varit oundvikligt att inte ställa sig frågan varför bara kan utmynna i en slutsats: en ny oberoende utredning måste tillsättas.  

Detta ofta upprepade krav har utgjort hjärtpunkten för den misstro mellan de flesta anhöriga och överlevarna å ena sidan och framför allt regeringen å den andra. En misstro som har kännetecknat det oavslutade kapitlet Estonia och skapat djupa sår i tilliten i samhället.

Sara Hedrenius redogör i ett avsnitt att också representanter för den tredje statsmakten ger sig in i matchen - på statsmaktens sida, med målet att ”desarmera konspirationsteorier” – i stället för att ta reda på varför så mycket gick fel i fallet Estonia. Sara Hedrenius berättar i ”…det ser illa ut” hur hon särskilt av en journalist kom att angripas redan innan hon skrivit boken. Journalistens argument var ett grundlöst påstående om att hennes minne om militära transporter var resultatet av en störning: journalisten erbjöd henne till och med bot, av honom själv. Det kan tyckas vara för dumt att ens kommentera, men syftet, att skrämma den som bedöms som farlig och obekväm för den officiella versionen, och att skrämselaktionen utförs av en journalist, bör begrundas.

Att Sara Hedrenius, med sin unika position i Estoniafrågan, lyfter fram sådant är en av många oroande poänger i en bok som man önskar många läsare.

Det är svårt att hävda annat än att det är en moralisk skyldighet att lyssna på henne.

Läs även: ”Plumpt om Estoniakatastrofen”

Läs även: Vem förvillar egentligen vem om Estoniaförlisningen?