Partiet Nyans kommer att tyna bort

Partiet Nyans har fått en hel del uppmärksamhet både före, under och efter valet. Somliga har gjort gällande att partiet skulle vara islamistiskt, till exempel SSU:s Diyar Cicek. Andra, som Mustafa Panshiri i Kvartal, ser partiet som en muslimsk motsvarighet till SD. Nyans partisekretrerare Rami Hussein sa till SR efter valet att Nyans var framgångsrikt och att han har förhoppningar om att fortsätta växa, vilket av vissa har tolkats som ett hot om att islamismen är på frammarsch i Sverige. 

Men med tanke den stora väljargrupp Nyans har riktat in sig på är det svårt att beteckna de cirka 28 000 röster som erhölls i riksdagsvalet som en framgång. Och givet vad som står i partiprogrammet är det i princip omöjligt att se Nyans som ett islamistiskt parti.

Om islamism ska definieras som en politisering av islam med syfte att islamisera samhällen så att de styrs av sharialagar och islamska värderingar, så blir det tydligt av partiprogrammet att Nyans inte är islamistiskt.

Den första punkten handlar om abort. Nyans är inte bara för fri abort, men också för kostnadsfria preventivmedel. Partiet vill visserligen arbeta för minskad alkohol- och tobakskonsumtion, men vill samtidigt bevara Systembolagets ställning och även tillåta gårdsförsäljning av alkohol efter samma regler som Systembolaget.  Partiets ”viktigaste frågor” inleds med afrofobi och går vidare med samernas rättigheter. Dessutom vill Nyans förstatliga skolan och stärka kontrollen över skolorna. Alltså inget större utrymme för koranskolor och liknande.

Lagen om särskild bestämmelse om vård av unga (LVU) är extra viktig för Nyans. I just den frågan har partiet spridit misstankar om att det förekommer religiös eller kulturell avprogrammeringsverksamhet på boenden för unga. Därför kräver partiet en utredning och en garanti för att barns kulturella eller religiösa identitet ska bevaras om de omhändertas

Nu kanske någon opponerar sig och menar att partiet skriver en sak men egentligen vill något annat. Men här ska vi inte spekulera i eventuella dolda avsikter, utan i stället utgå från vad Nyans faktiskt säger sig vilja åstadkomma. 

Så om Nyans inte är ett islamistiskt parti, vad är det då? Min tolkning är att det handlar om ett identitetspolitiskt parti som missade bästeföre-datumet för sådana med cirka 15 år. Den bästa jämförelsen i en svensk kontext som jag kan komma på är Feministiskt Initiativ. Precis som FI riktar Nyans in sig på grupper partiet anser har gemensamma intressen och värderingar. Båda partierna vilar i grunden på idén att människors tankar och värderingar – och därmed i förlängningen hur de röstar – styrs av biologiska egenskaper. 

Ett av Nyans starkaste verktyg har varit förmågan att rekrytera klanledare till sitt parti och i en del fall har klanledare uppmanat sina medlemmar att rösta på Nyans. Ingen borde därför bli förvånad över att de distrikt där det har gått bäst för Nyans ligger i områden vars sociala sammanhållning till stor del domineras av klaner. Men man kan också vända på frågan och undra varför det då inte gick ännu bättre för Nyans, givet hur många utsatta områden det finns? Ett svar kan vara att det tänkta väljarunderlaget inte vill tillskrivas åsikter eller uppfattningar på grund av sin etnicitet eller sin religiösa tillhörighet.

Även om identitetspolitiken lever kvar i vissa kretsar blir det allt tydligare att vanliga människor börjar tröttna på att betraktas som oförmögna att tänka själva för att i stället betraktas utifrån sin hudfärg, religion eller sitt kön. Min gissning är att SD fick fler väljare i riket ur Nyans föreställda väljarunderlag än vad Nyans själva fick.

I sin bok Woke Racism går John McWhorter till ilsken attack på rörelsen Black Lives Matter (BLM). Han menar att BLM:s aktivister betraktar afroamerikaner som en homogen grupp där alla ska tycka och tänka (och rösta) mer eller mindre på samma sätt för att de råkar vara svarta. Det är, enligt McWhorter, i sig en rasistisk föreställning som på sikt inte kan överleva.

Nu är ju USA med sin rasistiska historia något annat än Sverige, men i någon mening går det att pröva den identitetspolitiska idén även på Sverige. En viss grupp av befolkningen skulle då inte bara tycka och tänka likartat på grund av sin etnicitet eller sitt kön. Den ska också uppträda som valboskap och rösta på ett parti som tillskriver dem vissa åsikter på grund av nedärvda egenskaper. Även i Sverige måste ett sådant förhållningssätt betraktas som nedlåtande och i vissa fall rent rasistiskt. 

Om vi går tillbaka till FI och Nyans är det dessutom svårt att hitta ett parti i Sverige som inte har jämställdhet och kvinnors rättigheter i programmet. Och lika svårt att hitta ett parti som inte anser att mer måste göras för att förbättra integrationen. En del tycker att det ska ske med hjälp av mer bidrag och mindre krav, andra tvärt om. Men ingen behöver FI eller Nyans för att hitta ett parti som säger sig vilja förbättra villkoren för kvinnor och/eller människor med invandrarbakgrund.

När FI tog sats med den superstjärnan Gudrun Schyman i spetsen var det ingen politisk duvunge som tog upp oviktiga frågor. Ändå lyfte det aldrig riktigt för FI. Min gissning är att Nyans går samma öde till mötes.

I Peter Esaiassons bok Förorten från 2020 beskriver han vad människor han pratar med i förorter till Göteborg faktiskt efterfrågar. De vill exempelvis ha mer poliser, mer trygghet och bättre sophantering. De är inte det minsta upptagna av postkoloniala teorier eller afrofobi. De vill leva ett anständigt vardagsliv. Varken mer eller mindre. Varför skulle Nyans tänkta väljarunderlag i stället gå igång på tanken på att det finns en statlig svensk konspiration som vill avprogrammera deras barns kulturella arv? Och att det skulle vara viktigare för dem än att slippa knarkhandel, skjutningar och sprängningar? Eller att tvingas se hur människor kastar ut sina sopor från balkongen?  

Min bedömning är att identitetspolitikens dagar är räknade. Och även om det kan ta några år till innan den begravs så är Nyans och FI:s valresultat egentligen bara en bekräftelse på den saken.

***

Läs även: Fokus intervju med Mikail Yüksel

Läs även: Magnus Ranstorp: ”Nyans har fått blodad tand”

Läs även: Rosengård – ett monument över mångkulturalismens misslyckande