Pekpinneriet frodas i valspråkets tider

När Ebba Busch reser runt i Småland äter hon kebab, kontemplerar lokala variationer av kebabsås och flörtar med Twitters algoritmer: "Var finns den bästa?" Hon talar dessutom om brott och straff – och bryter samtidigt mot en regel som utgör ett högmålsbrott i språkpolisernas lagbok: "Inte förstått grejen med att partiledare lägger ut bilder på vad dem äter i parti och minut. Men däremot har jag nu förstått storheten i Småländsk kebabsås."

Kommentarsfisket förvandlas snart till en storm i en såsskål. Läsarna bryr sig mindre om den bästa kebabsåsen och mer om partiledaren som gör fel på de och dem.

Politiska motståndare gör magplasket till en språkpolisiär såsopera. Lars Ohly, tidigare ledare för Vänsterpartiet, utnyttjar det för att angripa Kristdemokraternas politik: "Klarar inte ett språktest. vad DEM äter, herregud!" Och han är långt ifrån ensam om att dra paralleller mellan Ebba Buschs felaktiga dem och partiets mål att införa språktester för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd. "Är inte Ebba farligt nära att mista sitt medborgarskap och bli utvisad?" skriver en twittrare som inte tycker att hon lever som hon lär. "Herrejösses vilket språkligt förfall" är omdömet från en kritiker medan en annan upplever smärtor i sin "pronomennerv".

Vissa sätter likhetstecken mellan friskolor och usel svenska genom att anta »att om man går i en religiös friskola så kan det tummas på kunskapskraven«. Felet blir också en anledning att ignorera Ebba Busch helt och hållet: »Inte oväntat fel på de/dem i första meningen. Och där slutade jag läsa.« Andra gissar att det är just svenska politiker som såsar med språket: »Tror ni Angela Merkel gjort grovt språkfel på tyska? Boris Johnson på engelska?«

Bara någon enstaka reagerar däremot på att Ebba Busch använder versal i stället för gemen i småländsk: »Det är viktigt att prata och skriva korrekt svenska! Ebba, det ska vara ›småländsk‹, inte ›Småländsk‹ …«

Kombinationen av krav på språktest och en av svenskans mest pulshöjande språkmissar är förstås oemotståndlig som retoriskt tjuvknep. Oavsett om det är ett slarvfel eller inte så är det tillräckligt för att många ska diskvalificera Ebba Busch som politiker.

Som språkpolisiär överträdelse är det bara felaktiga särskrivningar som kan tävla med fel på de och dem i allvarsgrad. Och som språkriktighetsfråga är den inte ny – språkvårdsgurun Erik Wellander diskuterar till exempel de och dem i 1973 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska – men den har på senare år blivit en allt vanligare källa till irritation. Mest störande är just när objektsformen dem används i stället för subjektsformen de, som i nu kommer dem.

Eftersom det ställer vissa krav på grammatisk analys att kunna identifiera ett malplacerat de eller dem ger det dessutom felfinnaren fler språkpolisiära stilpoäng än en avslöjad sär skrivning som är lättare att upptäcka. Och Småländsk är visserligen ett regelbrott – men det är ingen symbolfråga som kan användas för att triumfera i språkriktighet samtidigt som regeln är mindre känd.

Därför räcker det inte med att någon enstaka twittrare ska påpeka misstaget med dem. Hundratals ställer sig i kön för att tillrättavisa Ebba Busch och inkassera en språkpolisiär tiotaggare. Men det finns några som tycker att felfinnarfokuset skymmer en viktigare diskussion: "Hur mycket jag än avskyr KD:s politik kan jag inte tycka annat än att det är trams att döma ut allt EB står för pga ett de-/dem-misstag. Höj er!"

Det är rimligt att ställa krav på makthavares språkbruk. I sociala medier är det inte bara politiker som förväntas skriva korrekt. När en kändisbloggare – som har dyslexi – särskriver blir en läsare så upprörd att vederbörande tänker bojkotta den kattmat bloggaren gör reklam för: "Sådana här samarbeten, som sköts så dåligt från din sida, gör att jag tar avstånd från företaget." Men bloggaren får också stöd av läsare som tycker att kritikerna överreagerar: "Herregud! Sverige!"

Kriget i bloggarens kommentarsfält är ett eko av reaktionerna på Ebba Buschs inlägg. Även hon får uppbackning av många följare: "Huvudsaken är att budskapet går fram." Andra kommenterar bara såsfrågan: "Skiter i de dem och dom".

Det här är ganska typiskt för språkdebatter i sociala medier. I en färsk avhandling skildrar Anna Heuman, doktor i svenska vid Örebro universitet, hur spontana språkdiskussioner förvandlar kommentarsfält till slagfält. Trogna följare backar upp skribenten med motiveringen att budskapet är begripligt trots språkmissar. Andra anser att misstagen undergräver skribentens trovärdighet – och därmed också sänker den som samarbetar med skribenten.

Kritiken mot bloggarens språk blir därmed ett tecken på bristande kompetens på andra områden: "En vd borde nog skriva bättre svenska. Vad säger din samarbetspartner?" undrar en läsare. En självutnämnd språkpolis anser att det är sammanhanget som gör misstagen särskilt olämpliga: "Dyslexi är en sak, helt ok, men ska man marknadsföra så ska det vara korrekt. Det blir lite larvigt annars  …lite oseriöst."

Följare som tar bloggaren i försvar fokuserar i stället på att texten ändå var förståelig: "Vi alla fattar ju budskapet." Flera tycker dessutom att kritikerna borde lägga sin energi på något mer meningsfullt än att fördöma språkmissar: "Det är ju synd om de människorna men dom lär sig dom oxå till slut".

Diskussionen är även typisk för synen på rätt och fel. I formella och officiella sammanhang förväntar vi oss ett korrekt språk – och reklam såväl som politiskt språk tillhör den offentliga sfären. I sociala medier är toleransen större för det som är personligt färgat och avviker från normen.

Just detta är konfliktens kärna. Vissa ser det sponsrade inlägget om kattmat som ett uttryck för bloggarens personlighet på samma sätt som Ebba Buschs kebabfråga betraktas som genuin och personlig. Andra uppfattar det i första hand som en reklamtext och en politisk kampanj – och reagerar när språket inte motsvarar förväntningarna.

***

Läs även: Säljsnacket funkar tyvärr

Läs även: Den turkiska bokstavsgåtan