Pinsamt låg debatt om kriminaliteten

Moderaterna lanserar sig som ett parti som tar krafttag mot gängkriminaliteten. Tio mönsterbrytande åtgärder föreslås i ett åtgärdspaket, varav ett förslag innebär att det ska bli straffbart att vara med i kriminella gäng, ett annat förslag är att straffen för gängkriminella ska fördubblas. Det skulle leda till att fler gängmedlemmar fick långa fängelsestraff och att polisen fick bättre möjligheter att slå till mot gängen, är tanken. Med gäng menas grupper som begår allvarliga brott, i första hand grova våldsbrott men även grova narkotikabrott eller systematiska bedrägerier räknas. 

Rejäla fängelsestraff alltså, även för gängmedlemmar som inte kan beslås med att ha deltagit i den kriminella verksamheten. Det låter lagom frejdigt för att passa in i valrörelsen. Nu ska gängen knäckas – och det måste gå undan.

Men Moderaterna aktar sig för att ifrågasätta vad det är för grundläggande fel i polisens organisation och sätt att arbeta som gör att endast en liten bråkdel av alla anmälda brott utreds och leder till lagföring. En reform på detta område skulle kräva tid och kraft. Då är det betydligt enklare och det säljer bättre i valrörelsen att sätta upp önskelistor med förslag till nykriminaliseringar och straffskärpningar.

Sedan behöver man inte låtsas om att polisen inte kommer att befatta sig med de nya brotten eller att de skärpta straffen inte kan få fullt genomslag så länge brottsbalken innehåller en uppsättning bestämmelser som ger kontraorder och förklarar att straffet ska bytas ut mot något mindre kännbart, till exempel villkorlig dom eller skyddstillsyn. 

Politiker tycks gilla detta sätt att på ytan angripa ett problem, vilket parti de än företräder. Man fokuserar på faktorer som är enkla att kvantifiera: antalet poliser, fler nykriminaliseringar, straffskärpningar etcetera, för att ge intrycket av att problematiken inte är mer invecklad än så. Samtidigt vädjar man till väljarnas längtan efter en effektiv lösning. 

Även regeringen har varit inne på tanken att kriminalisera deltagande – inte i ett gäng men – i en terroristorganisation på andra sätt än genom att befatta sig med terroristattentaten. Justitieminister Morgan Johansson tillsatte redan 2017 en utredning som fick i uppdrag att överväga just en sådan kriminalisering. Utredningen (Ds 2017:62) föreslog att den som deltar i verksamheten i en terroristorganisation ska dömas till fängelse i högst två år eller – i grova fall – högst sex år. Bestämmelsen var tänkt att fungera som en uppsamlingsreserv när det är oklart om och hur en person verkligen varit med och planerat, främjat eller utfört ett terroristattentat.

Problem uppstår emellertid när man skapar ett nytt brott för att samla upp ligisterna som – antagligen men inte bevisligen – deltagit i planeringen eller utförandet av de grova attentaten. Det hänger samman med att gärningen för att kunna fungera som uppsamlingsreserv måste kläs i en relativt menlös, för att inte säga helt oförarglig, dräkt. Det leder i sin tur till att även så kallat hyggligt folk som utför denna harmlösa gärning får smaka på medicinen. 

Hur försöker man parera ytterligheterna i en sådan balansgång? I 2017 års utredning konstaterades att det faktum att deltagandet ska ingå som en naturlig och integrerad del i terroristorganisationens verksamhet inte innebär att deltagandet måste ta sikte på terroristbrott – det gällde ju att skapa en bredare gärning än de redan kriminaliserade.

Så tvingades man medge att straffansvaret svällde ut till att omfatta även det humanitära arbete, som vissa terroristorganisationer bedriver. Humanitära organisationer som Röda korset och Läkare utan gränser lyckades man dock rädda med argumentet att deras arbete inte innebär att organisationerna deltar i en terroristorganisations verksamhet, även om deras insatser skulle komma en terroristorganisation till godo.

Lagrådet sågade förslaget som grundlagsstridigt. Deltagande i en organisations verksamhet skyddas av föreningsfriheten. Lagrådet underkände bedömningen i remissen att olovlig verksamhet skulle falla utanför skyddet av föreningsfriheten. Grundlagsskyddet för föreningsfriheten skulle bli illusoriskt, om det begränsades till att enbart avse lovlig verksamhet eftersom detta skydd i så fall kunde ändras genom vanlig lag.

Lagrådet kommenterade samtidigt vissa tillämpningsproblem som hade ventilerats i samband med remissbehandlingen av förslaget, bland annat frågan om en kvinna kunde anses delta i en terroristorganisations verksamhet enbart genom att ta hand om sina barn.

Enligt förslaget kunde det typiskt sett inte anses främja en terroristorganisation att ta hand om barn inom den egna familjen. Lagrådet lämnade synpunkten för det fortsatta lagstiftningsarbetet att det möjligen kunde anses likställt med utbildning att en förälder fostrar sina barn i den ideologi som genomsyrar en terroristorganisation. Att utbilda barn i terroristorganisationens ideologi utgjorde enligt regeringens förslag ett exempel på ett handlande som stärker, främjar eller understöder terroristorganisationens förmåga.

En annan fråga som ventilerades vid remissbehandlingen var den hur journalister som verkar i dessa miljöer ska kunna utföra journalistiskt arbete utan att riskera att inrymmas under det straffbara området. Lagrådet ställde sig tveksamt till bedömningen att gränsen skulle avgöras av i vad mån journalistiken varit granskande eller ej, liksom av frågan i vad mån den journalistiska verksamheten utgjort ett stöd för terroristorganisationen eller ej.

Ett alternativt sätt att dra gränsen för det straffbara området rekommenderades: endast sådan journalistisk verksamhet, som bedrivs inom ramen för en terroristorganisation och som är en integrerad del av denna, skulle vara straffbar. Utanför det straffbara området skulle sådan journalistisk verksamhet falla som bedrivs helt fristående i förhållande till en terroristorganisation.

Nästa steg i processen innebar att regeringen i mars 2020 tillsatte en utredning för att utreda möjligheten att ändra regeringsformen så att föreningsfriheten kunde begränsas just för sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism. Ett betänkande (SOU 2021:15) och en proposition (2021/22:42) har föreslagit att det i grundlagen införs en undantagsbestämmelse för sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism. Därefter gav justitieminister Morgan Johansson så en utredare i uppdrag att utarbeta ett förslag som innebär att det i vanlig lag införs ett särskilt straffansvar för deltagande i en terroristorganisation. Ett sådant förslag har också lämnats (Ds 2022:6). 

Gärningen innebär även nu att någon deltar i verksamheten i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja terroristorganisationen. Med en så bred och intetsägande brottsbeskrivning kände man sig tvingad att göra ett diffust undantag för gärningar som av någon anledning är försvarliga. Därmed ansåg man sig ha räddat över wallraffande journalister till det straffria området. 

Här uttrycks lite trevande att deltagandet måste ta sig uttryck i någon form av aktivitet som är mer kvalificerad än att närvara vid ett enskilt möte eller att enbart uttrycka en åsikt eller sympatier till förmån för en terroristorganisation eller dess ideologi. Man avstår medvetet från att precisera brottet närmare, samtidigt som straffskalan för fängelsestraffet annonserar att man ser allvarligt på gärningen. Inte precis i enlighet med den rättsstatliga synen på straffets grund.

Det är uppenbart att det handlar om en form av guilt by association. Gärningen i sig är relativt harmlös, men den blir förkastlig av att man räknar med att den kommer att utföras av personer som har ostraffad kriminell aktivitet på sitt samvete och som därför kanske kommer att fortsätta på denna bana. Brottet är tänkt att fånga upp dessa personer. Hela tankegången bygger på en uppgivenhet: om man nu misslyckas med lagföringen av de allvarliga brotten, så får man försöka sätta dit aktörerna bakvägen genom att anklaga dem för oskyldigare saker ”som man ser allvarligt på”, ja, så allvarligt att de kan hållas inlåsta en längre tid. 

Moderaternas förslag att det ska vara straffbart att vara med i ett kriminellt gäng handlar också om guilt by association. Det lider dessutom av svagheten att ett kriminellt gäng knappast kan sägas vara en organisation som bedriver en verksamhet. Gänget har lösare konturer och kan omfatta allt från en umgängeskrets till en släktbaserad klan. Vissa kriminella gäng fångar upp dem som bor i ett visst område med påtaglig kriminell aktivitet. Man frågar sig på vilken grund en person skulle kunna sägas vara med i ett sådant kriminellt gäng, innan han eller hon anslutit sig till planering eller utförande av något brott.

Och hur gör man med de klansläktingar som förhåller sig helt passiva till de kriminella attentaten? Man kan inte förbjuda ett gängmedlemskap som enbart grundar sig på en umgänges- eller släktrelation. Därmed faller förslaget som skulle göra alla gängmedlemmar till gängkriminella.

Den italienska strafflagen, Codice Penale articolo 416, som förbjuder deltagande i maffialiknande organisationer, kan inte åberopas som förebild. Dessa organisationer bedriver en verksamhet – de kan inte liknas vid några kriminella gäng. 

Men skam den som ger sig! Moderaterna framhärdar med förslaget att göra det straffbart att vara med i kriminella gäng, men man inser att det skulle kräva ytterligare en – enligt min mening helt orealistisk – grundlagsändring vid sidan av den redan pågående.

I väntan på att denna skulle kunna initieras, annonserade Moderaterna häromdagen att man i regeringsställning dessutom kommer att föreslå en utvidgning av de allmänna brottsbalksbestämmelserna rörande förberedelse, stämpling och medverkan till brott. Allt för att träffa personer som på olika sätt deltar i kriminella gäng – som om mera bagatellartade handlingar i dag inte bestraffades som medverkan till det utförda eller påbörjade brottet.

Man tycks ha stirrat sig blind på att befattning med hjälpmedel vid ett brott bestraffas som förberedelse till brottet, förutsatt att det handlar om ett föremål som kan sägas vara särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid brott, alltså inte vilket vardagligt föremål som helst. Men vem inbillar sig att polisen skulle utreda och låta lagföra en gärning som innebär att en gängmedlem tagit emot ett par handskar eller en mobil från en annan gängmedlem? Det planerade brottet begås ju aldrig i dessa fall – det är därför som bedömningen stannar på förberedelsenivån.

Det är sorgligt att debatten om den allvarliga gängkriminaliteten urartat till en kapplöpning om vilket parti som har flest nykriminaliseringar och straffskärpningar att föreslå. Även Socialdemokraterna deltar i spelet och undviker den avgörande frågan om behovet av en genomgripande reform av polisens organisation och arbetssätt. Det blir enklast så.

***

Suzanne Wennberg är professor emerita i straffrätt. Hon har vid sidan av vetenskapliga monografier inom straffrättens område även berört filosofiska frågor.

Läs även: Maffiajägaren vi borde lära oss av

Läs även: Fängelseplatserna hänger inte med brottsligheten