Regeringen är SD:s leasingbil till makten

Sextiotre sidor och knappt 20 000 ord. Det är bara aningen mindre än ”Den gamle och havet”.

Det är knepigt att bygga relationer på detaljerade avtal. Det kan, ibland, gå bra om motparten är ett försäkringsbolag, eller en arbetsgivare, eller en leasingfirma. Det fungerar inte i ett äktenskap, eller ens som grund för vänskap.

Det beror dels på att avtal egentligen inte kan ersätta tillit. Det beror också på att världen har för vana att överraska oss.

Det blir, helt enkelt, aldrig som man tror.

En del skulle säga att Tidöavtalet är ett leasingavtal: Sverigedemokraterna hyr regeringen. Men hur skojig den formuleringen än är, måste politiska samarbeten av det här slaget snarare likna vänskap, eller till och med äktenskap. En resa in i det okända.

Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson förväntar sig knappast fyra år av förliga vindar och fri farled. De vet att det var länge sedan en svensk regering tillträdde under så ödesdigra förhållanden. Det kommer att bli värre innan det blir bättre, som Ulf Kristersson återkom till under sin regeringsförklaring.

Det är trettio år sedan inflationen var på de här nivåerna.

Bensin- och dieselpriserna var inte ens hälften så höga, omräknat i dagens penningvärde, under oljekrisen på sjuttiotalet. Svenskarna är belånade och räntorna stiger.

Ryssland utkämpar ett fullskaligt anfallskrig i Europa och hotar med att använda kärnvapen. Det svenska försvaret är avlövat och alliansfriheten har snabbt fått kastas överbord.

Statsfinanserna är i och för sig i gott skick, men den svenska statens affärer har en historia av snabba svängningar. Under nittiotalskrisen steg statsskulden från 40 procent av BNP till över 70 procent av BNP på en mandatperiod.

Och det är bara ett axplock om man vänder sig utåt. Om man vänder sig inåt har ett av regeringspartierna med nöd och näppe klarat spärren, men kan ändå inte låta bli att försöka anmäla sin egen ledare för stadgebrott, när han förhandlat sig fram till Regeringskansliet. Ett annat, statsministerpartiet, har förlorat rollen som andra största parti efter nästan 45 år. Och koalitionens största parti, sprudlande av självförtroende, sitter inte ens med i regeringen.

Kort sagt: det är bäddat för obehagliga yttre överraskningar och irriterade inre slitningar. Sådant går inte att avtala bort, även om man skriver en kortroman för att göra det.

Till sist handlar det ändå om tillit.

Men först en grupp som sällan blir ihågkommen, när valet väl är avklarat och regeringsförhandlingarna tar vid: väljarna.

Det är vanskligt att påstå att ”väljarna” tycker det ena eller det andra. Men en alldeles oformlig massa är de, trots allt, inte.

Sverigedemokraterna är nu inte bara Sveriges andra största parti, det är också ett parti med imponerande rörelseenergi: från 5,7 procent till 12,9 procent. Från 12,9 procent till 17,5 procent. Från 17,5 procent till 20,5 procent.

Storlek är viktig inom politiken, men rörelseriktning är också väsentlig. Två procentenheter upp för Socialdemokraterna gjorde att de kände sig rätt lyckade, trots att resultatet var det näst sämsta sedan rösträttens införande. Liberalernas obrutna nedåtgående trend, nu för femte gången i rad, gör inget för partiets självförtroende, även om de klarade spärren.

Om man för ett ögonblick lämnar partiernas inre liv, är det i detta man kan spåra skälen till att Sverigedemokraterna lyckades så bra i regeringsförhandlingarna: de verkar ha väljarna med sig. I rätts- och migrationspolitiken har de andra partierna steg för steg bytt upprördhet över SD:s linje mot skepsis, som bytts mot tystnad, som bytts mot medhåll. När det väl var dags att förhandla saken, var de flesta motargument redan kasserade.

Det är inte bara följden av strategiska val av partitjänstemän, som man ibland kan få intrycket av. Det är framför allt följden av att det finns verkliga problem som uppfattas av verkliga människor, som efterlyser verkliga lösningar.

Väljarna sänder en signal genom att röra på sig. Signalen har uppfattats.

Det gäller även utanför regeringskoalitionen. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets främsta front mot regeringen Kristersson består trots allt inte i att varna för rättsstatens avskaffande och stängda gränser. Den främsta fronten är att ”högerpartierna” slutit ett ”slottsavtal” som gynnar de rika och missgynnar de fattiga. Ren vänsterretorik av gammalt snitt. Business as usual.

Visst spelar principer roll. Strategier kan vara viktiga. Men det finns en verklighet också. Just nu tillhör den till stor del Sverigedemokraterna. Det är vad väljarna berättat. Och det är därför partiet satt i en så stark förhandlingssits.

Man måste inte lyssna, ens på väljare.

Det fanns två möjliga avvikelser som diskuterades inför statsministeromröstningen i måndags. Den ena var förstås att ett par liberaler till sist skulle tyngas av sina samveten, till den grad att de inte förmådde trycka grönt. Den andra var att ett par centerpartister skulle bestämma sig för att backa upp Ulf Kristersson, som ett sätt att snitsla vägen tillbaka till borgerligheten inför det egna ledarbytet.

Ingendera var egentligen särskilt sannolikt, men centeravvikelsen skulle ha varit mer intressant. Den hade påmint oss om att det bakom det eviga liberala inbördeskriget pågår ett annat, möjligen ännu mer svårförutsebart, drama.

Som Henrik Sjögren kunde berätta i förra veckans Fokus är nu omsvängningen i hur man ska hantera Sverigedemokraterna i full gång. Till och med LO lyfter peststämpeln. Det blir helt enkelt orimligt att isolera ett parti som samlat en femtedel av Sveriges väljare och i delar av landet ersatt Centerpartiet och gått om Socialdemokraterna. Ett parti som nu kommer ha folk på Regeringskansliet och en partiledare som visserligen står utanför regeringen, men märkligt nog sitter med i det ”inre kabinettet”.

Inom Centerpartiet börjar det kännas riktigt obehagligt. Inte för att fasciststaten står för dörren. Det har mer att göra med den egna positionen.

Att vara spjutspetsen mot Sverigedemokraterna, ett demokratiskt specialkommando längst fram vid fronten, fyllde centerpartister med stolthet så länge de nya vännerna till vänster hejade på, strax där bakom. Men nu är hejaropen färre och allt svagare, när Socialdemokraterna grupperar om och öppnar den nya vänsterfronten i stället. Och det börjar bli rätt uppenbart att den där beundran och lojalitet som Centern fick, hängde samman med att partiet råkade sitta på de avgörande mandaten i riksdagen.

Inte ens på ledar- och kultursidor bryr sig särskilt många om Centern nu. De som brukade peppa Annie Lööf är fullt upptagna med att pressa Johan Pehrson, den nya vågmästaren, i stället.

”Det var precis det här jag varnade för”, sade Annie Lööf efter att regeringskoalitionens avtal presenterats. Men Centerns problem är att precis det som andra varnat för — att Centern valt en väg som slutar i en vägg — också inträffat. ”Den största värderingsstriden i modern tid” kallade Jan Björklund kampen mot populism och extremism 2018. Men trupperna slöt aldrig upp för att föra striden. Nu gör Centern samma erfarenhet.

Till och med i Annie Lööfs närhet börjar återvändsgränden skava mot skuldrorna. Men det kommer att ta tid att vända.

Minst en ny ledare som får offra sig, likt Anna Kinberg Batra, eller Nyamko Sabuni, innan någon verkligen kan finna en väg ut. Säkert en mandatperiod. Kanske mer.

Men det är trots allt regeringen som står mitt på scenen.

Ett annat Annie Lööf-citat, från Expressens tv-sändning på måndag förmiddag:

”Ja, det här är höstens första statsministeromröstning.”

Ett litet elakt nålstick, men också ett rätt rimligt antagande.

Tar Liberalerna sig ens förbi den första veckan, utan att falla sönder? När ska det här avtalet spricka? När kommer den första misstroendeomröstningen?

Det finns åtminstone en inbyggd skevhet i regeringskoalitionen: de möjliga uppsidorna, oavsett hur regerandet går, är fler för Sverigedemokraterna än för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Går det dåligt är det förstås enklare för Sverigedemokraterna att distansera sig från misslyckandet. De sitter trots allt inte i regeringen. Går det bra kan Sverigedemokraterna göra det troligt att det är deras förtjänst. De dikterade trots allt politiken.

Det krävs en ganska betydande oskicklighet för att Sverigedemokraterna inte ska kunna räkna hem det här, oavsett vad regeringsresultatet blir. Sådan oskicklighet är visserligen inte okänd. Det största hotet mot Sverigedemokraterna är, fortfarande, Sverigedemokraterna och det är en formidabel motståndare. Men å andra sidan verkar de ständiga skandalerna inte längre fastna i väljarnas sinnen.

För Moderaterna gäller det inte bara att lyckas, utan att lyckas bortom förväntan, om det här ska sluta väl. Ett vanligt småputtrigt, kompetent administrerande – om det ens är möjligt som världen ser ut – kommer inte att duga. Man kan inte börja mandatperioden med att tala om ”paradigmskifte” och sedan ägna sig åt bokhålleri.

Kristdemokraterna och Liberalerna agerar egentligen mot bättre vetande, bara genom att sätta sig i regeringen. Erfarenheten, nästan utan undantag, är att små partier i koalitionsregeringar förlorar i opinionen. Och det finns inte mycket kvar att förlora, innan allt är förlorat. Men vem vill vara i evig opposition?

Det krävs något alldeles särskilt av Ulf Kristersson för att hålla ihop det här, ännu mer för att komma ut som vinnare, för det kan bara ske om även koalitionsvännerna blir till nöjda vinnare.

Det här är ett högriskprojekt, främst för Moderaterna.

Det var en lång regeringsförklaring. Det blir aldrig bra, alltid för mycket av kataloger, när koalitionsregeringar tillträder. Lite av allt och till sist en lista med namn.

Kanske fanns ändå något i tonen.

Ulf Kristersson kan inte kosta på sig att vara defensiv. Han måste göra den här regeringens politik till sin egen, oavsett hur mycket han kompromissat och oavsett hur många initiativ som från början kom från Sverigedemokraterna. Han kan tala om att ena och finna samförstånd, men han kan inte be om ursäkt för det han företräder. Då är blodet redan i vattnet.

Och kanske finns något här.

Alla, oavsett var de befinner sig på den politiska skalan, har varit så upptagna att tala om Sverigedemokraterna som ett problem, att ingen haft tid att tänka på partiet som en möjlighet. Som allra mest har det handlat om hur partiet ”ska hanteras”. Men det går att tänka på saken från ett annat håll.

Sverigedemokraterna har tvingat det politiska systemet att ta sig an frågor som de etablerade partierna ville undvika. Bakom allt tal om hur partiet hotar demokratin, finns också uppenbara exempel på hur Sverigedemokraterna snarare vitaliserat den. Dels genom att tvinga systemet att ta sig an obehagliga frågor. Men också genom att mobilisera väljare som känt sig undanskuffade och osedda.

För de borgerliga partierna är resultatet verkligt och konkret: de skulle inte kunna bilda regering utan Sverigedemokraterna. Och det beror på att Sverigedemokraterna lyckas med något borgerliga partier haft notoriskt svårt att göra: attrahera människor som känner sig socialt främmande för Moderaterna, Liberalerna och i viss utsträckning Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna är just nu, rent faktiskt, de borgerliga partiernas brygga till ”vanligt folk”.

En offensiv strategi är att bygga vidare på det. Att inte alltid börja resonemangen med att Sverigedemokraterna inte är ett ”riktigt” borgerligt parti. Det kanske inte är en så stor nackdel att tvingas tänka lite mer kreativt, och mer utifrån användarna än utifrån systemet, vad gäller a-kassa, pensioner och annat av det slaget. Det kanske inte är en katastrof att Timbro och Fores och de andra får en motvikt i den borgerliga politikutvecklingen. Kanske är det här en chans för Moderaterna att slipa av lite av sin snobbighet och bredda sin sociala bas.

Så kan en offensiv strategi se ut. Riskerna är uppenbara och höga. Men den bron har Ulf Kristersson redan korsat.

Läs mer: Räta på ryggen och lycka till!

Läs mer: Slottsherren på Tidö fick som han ville