Rosengård – ett monument över mångkulturalismens misslyckande

För precis femtio år sedan kom boken Fallet Rosengård av fältassistenterna Carin Flemström och Alf Ronnby. I förordet skrev Nordal Åkerman: ”Rosengård är också ett exempel på fostran till antisolidaritet. Området är en opinionsbildare lika mycket som någonsin en tidning. Det formar sina innevånare.”

Stadsdelen Rosengård blev Malmös största miljonprogramsområde. Dit flyttade i första hand människor som arbetade på varvet och i industrin. Danskarna var den största, men samtidigt begränsade, invandrargruppen. I medierna etablerades bilden av förorten som ett öde torg, där tonåringar sparkade ölburkar i skumljuset utanför en fritidsgård som inte ville veta av dem.

Vänstern var kritisk till ”de nya statarlängorna på höjden” och VPK:s dåvarande ordförande i Malmö var med om att slänga bort de käppar som markerade den planerade ringvägens sträckning. 

När miljonprogrammet sedan ömsade skinn, och framför allt när arbetskraftsinvandrarna från Balkan började ersättas av människor från Mellanöstern, hade många i den tidigare förortskritiska vänstern blivit förtjusta i idén om den mångkulturella blandningen, särskilt om den kunde iakttas på bekvämt avstånd inifrån lägenheter i innerstan. Det betraktades nu som höger när någon harklade sig med invändningar.

I mångt och mycket var kulturblandningen en romantiserande föreställning. Om en grupp arabiska killar satte eld på en somalisk lokal blev det ingen riktig tidningsnyhet eftersom händelsen stred mot den etablerade storyn om förorten mot dess yttre fiender. För trettio år sedan skrev jag på Sydsvenskans kultursida om den tilltagande etniska och religiösa uppdelningen och separatismen i Rosengård, med ställen där kvinnor utan slöja inte längre kände sig bekväma. Ingen brydde sig.

Med tiden blev Rosengård en del av den urbana rekvisitan. Det framstod som närmast rituella handlingar när bilar brändes och stenar kastades mot ambulanser. Begrepp som ”utsatthet”, ”utanförskap” och ”strukturell rasism” användes av dem som ändå behövde en förklaringsmodell.

En av myterna om Rosengård går ut på att stadsdelen lämnades i sticket. De boende har övergivits av samhället. Men sanningen är den motsatta: inget annat bostadsområde i Malmö har genererat lika många sociala insatser, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, riktade stöd till skolor, kommunala, statliga och EU-finansierade projekt för att ”möta utmaningarna”. 

Skolorna i Rosengård får fortfarande dubbelt så mycket pengar per elev som skolorna i västra delen av staden. Miljardbelopp har genom åren plöjts ner i omhändertagandeindustrin utan att generera någon synbar avkastning i form av ökad trygghet, trivsel, ökad social sammanhållning eller minskad kriminalitet. 

Vad de förebyggande insatsernas förespråkare aldrig insåg var hur mycket, och hur snabbt, en omfattande invandring från fjärran kontinenter och värdegrunder skulle transformera inte bara förorterna utan hela det en gång tämligen förutsägbara land som vi bor i.

Det är som om en sjuttiotalistisk världsbild dröjt sig kvar i det svenska samhället mitt i denna omvälvning, visserligen bleknad och anfrätt i kanterna, men med en obstinat övertygelse om att biståndsverksamhet och ett från solidaritet till tolerans omvandlat förhållningssätt kommer att leda oss ut ur dimman. Man anar en närmast religiös tro på det egna uppdraget. Ett ömsesidigt beroende mellan hjälpare och hjälpta garanterar samtidigt att ingenting kommer att förändras; den nedlåtande synen på förortsborna som oförmögna att uppträda som subjekt motsvaras av en uppblåst självbild hos det system som låtit utvecklingen glida det ur händerna.

För tjugo år sedan slogs alla fönster i Rosengårdsskolan sönder. De vuxna som kallats till välbesökt krismöte i idrottshallen av stadsdelsnämndens ordförande överöste honom med ilskna krav på hårda tag. Rektorerna på stadsdelens grundskolor skrev ett gemensamt brev till stadshuset om att undervisningen blivit närmast ogenomförbar på grund av våld, vandalism och allmän oordning. Kuratorn på en av skolorna berättade för mig att ett tiotal flickor hade försvunnit inför vårterminens slut, kanske för att bli bortgifta i utlandet. Hos barnavårdscentralen noterades hur treåringar kom klädda i kamouflagekläder och socialiserades på golvet framför tevens krigskanaler i stället för att vara på dagis.

Och så har stadsdelen fortsatt att vara en åskledare för vår oro. Unga pojkar skjuts ihjäl, islamister spyr ur sig antisemitism, upplopp och brända sophus lockar ut storögda småbarnsfamiljer i den svarta kvällningen. Bostadsrättsföreningar har plundrats, socialsekreterare har fått bilen sprängd på parkeringen vid Rosengårds centrum.

Samtidigt spänner en båge från fotbollsstadion över universitetet till den största tidningen. När en ny kulturredaktör tillträdde på Sydsvenskan i mitten av 00-talet meddelade han att ordet ”islamisering” inte skulle förekomma i hans spalter. Gamla vänner har misstagit kritisk empati för främlingsfientlighet. Några anser fortfarande att de sociala problemen är ett mindre ont än beskrivningarna av dem.

Nu rullar nya bussar på ombyggda gator i skytteltrafik ut till förorten som Gud glömde, och som Allah i stället slagit sig ner i. Socialdemokraterna har styrt staden i hundra år och fram till september 2022 kunnat lita på rosengårdarnas röster. En del av deras gamla invandrade väljare – de med arbete – har lämnat stadsdelen, köpt hus och blivit SD:are. Deras barn bosätter sig i kranskommunerna så att barnbarnen får gå i lugna skolor. Om fyra år lär reaktionärerna i Nyans få minst en tredjedel av rösterna i detta separatistsamhälle, som alltför ofta tolkas som ett slags alternativt Skansen värt att slå vakt om för mångfaldens skull.

Genom Nyans kanaliseras också för första gången på politisk väg ambitionen att minimera kontakten med det svenska systemet. Det är parallell politik för ett parallellt samhälle.

Det finns naturligtvis inget positivt att hämta i en kontrollkultur där barn och kvinnor lever på de doktrinäras nåder. Malmös politiker vill bygga ett lekfullt höghus i Rosengård och rama in genomfartsleden med nya bostadshus, men de är sent ute. Vem vill flytta till förhållanden man helst bara tolererar på håll och inte vill ha i sin egen trappuppgång?

Under ett halvt sekel har stadsdelen förändrats under samhälleligt överinseende, den samlade konsekvensen av fattade och uteblivna beslut. Det är ointressant vilken bild som förmedlas av staden eller förorten. Det enda som har betydelse är hur livet där faktiskt levs.

***

Lars Åberg är journalist och författare. Han har skrivit flera böcker om segregation och integration och bevakat frågorna i över 30 år.

Läs även: Segregationen här för att stanna

Läs även: ”Att vara svensk är att ta ansvar”