Socialdemokraterna reser tillbaka till framtiden

Den vill inte riktigt ta fart, eftervalsdebatten. Lite udda, kan man tycka, för det här är ändå ett parti som förlorade regeringsmakten på målfoto. Som inför valet oroade sig för att det i alltför hög grad hade blivit ett parti för korrekt medelklass och som efter valet faktiskt blivit det, i än högre grad. Ett parti med en populär ledare och som därför borde kunna kosta på sig lite intern uppriktighet. Ett parti som trots allt gjorde det näst sämsta resultatet sedan rösträtten infördes.

Men eftervalsdebatten vill som sagt inte riktigt ta fart inom Socialdemokraterna.

Ett skäl är världsläget.

Morgan Johansson och Annika Strandhäll klampar på nästan som de brukar, men Magdalena Andersson har varit påtagligt återhållen sedan valdagen. Hon fick administrera regerandet ett par veckor extra, men det räcker inte som förklaring. Inte heller att hon skulle ligga som en gädda i vassen och tala mjukt, enbart för att få Liberalerna inom käfthåll.

Nej, det är världsläget som är förklaringen, menar flera socialdemokrater. Det kan snabbt bli riktigt allvarligt. Då duger det inte att ha bränt broarna. Och allvarets förbindlighet gör också att det inte blir någon riktig glöd i eftervalsdebatten.

Ett annat skäl är att de räknar med att Ulf Kristersson misslyckas.

Inte så att ledande socialdemokrater tjatar om det. Det är värre: de tar den här regeringens kommande haveri för givet, eller näst intill.

Kanske finns också ett tredje skäl: vanlig, enkel ovilja.

En intern berättelse om höstens val är att Partiet helt enkelt hade otur. Att vara så nära att ta en tredje mandatperiod – nästan en omöjlighet i sig – är inte illa. Och nu finns ju en stjärna som partiledare också. Enligt SvT:s valundersökning är hon lika viktig för Socialdemokraterna som Annie för Centern och Jimmie för SD.

Så varför vända ut och in på sig själv?

Efter valet 2018 – det sämsta sedan rösträttens införande – sammanfattade Aftonbladets ledarsida partiets egen valanalys såhär:

”Ett arbetarparti som arbetarväljarna ratar. Ett välfärdsparti vars förtroende i välfärdsfrågorna sjunker. Ett parti som säger sig representera hela landet men som backar stadigt på landsbygden. Ett självutnämnt framtidsparti som unga människor inte röstar på.”

Och konsekvenserna av den slutsatsen? Ingenting nämnvärt.

Socialdemokraterna var ju upptagna med att regera. För ett drygt år sedan, just innan Stefan Löfven meddelade sin oväntade avgång, hade det faktiskt börjat knorras. Det ständiga regeringskompromissandet började bli för mycket. Men sedan kom Magdalena och Miljöpartiet gick. I ett slag löstes två problem. Den omtyckte, men rätt hopplöse ledaren ersattes. Och den gröna kvarnstenen kring Partiets hals föll av, just lagom till valkampanjen.

Ja, och sedan var det kampanj och det är aldrig en bra miljö för den som vill tänka och resonera om framtiden.

Förra sommaren fanns det faktiskt socialdemokrater som tyckte att partiet borde gå i opposition, just för att få tid att formulera ett eget politiskt alternativ. Sådana tankar betraktas inom Socialdemokraterna som nippriga, snarare än illojala. Men nu när partiet är i opposition är inte aktivitetsnivån påfallande hög, ens i de kretsar som lekte med oppositionstanken då.

Reformisterna, den partiinterna vänsteroppositionen, gör inget väsen av sig. Tankesmedjan Katalys har publicerat en enda nyhet på sin hemsida sedan valet. Den gäller personalförändringar på grund av att den drivande kraften Daniel Suhonen (även krönikör i Fokus) har tagit tjänstledigt. Suhonen själv kallade valresultatet ”en total katastrof” morgonen efter valnatten. Men det passerade bara.

Kretsen kring S-tankesmedjan Tiden har dragit igång en analys. Den första redovisningen skedde för ett par veckor sedan, den andra innevarande vecka. Det låter ungefär som efter förra valet: partiet tappar arbetare, invandrare och landsbygdsfolk. Den här gången saknades dessutom konkreta valbudskap, välfärdsfrågorna glömdes bort och allt satsades på Magdalena. Socialdemokraterna tappar ”basväljare”, varnar Tiden. Man ser det tydligt i statistiken. Socialdemokraterna växer i distrikt med hög medianinkomst och tappar i distrikt med låg medianinkomst.

Det krävs en genomgripande ”kulturförändring”, menar Tidens analytiker också.

En välkänd partistrateg, Carl Melin, skrev strax efter valet att det Socialdemokraterna behöver göra är en samhällsanalys, snarare än en valanalys. Partiet är helt enkelt ur synk med väljarnas verklighet. Argumentet att verkligheten är partiets stora problem återkommer, även högt upp i partiet. Det är inte alldeles ovanligt att höra ledande socialdemokrater tala om att partiet behöver konstruera en ny ”ideologisk bottenplatta”. Paralleller dras till och med till Socialdemokratins formativa och vitala ungdom i skiftet mellan 20- och 30-tal.

Det handlar om så grundläggande saker som ”nationens sammanhållning”.

Men ambitionsnivån speglas ännu inte i aktivitetsnivån. På något sätt verkar självkritiken förbli teoretisk.

Men nog kommer det att bli opposition, alltid.

Tiden efterlyser en toppning av laget, helst en riktig skuggregering med välkända namn, för att möta Ulf Kristerssons ministrar. Och det är välfärdsfrågorna – de som glömdes i valrörelsen – som lyfts fram som den självklara sakpolitiska basen. Den stående ordern är att inte bli det där politiskt korrekta medelklasspartiet, utan att bygga en bred väljarkoalition som både lockar medelklass och arbetarklass, i såväl stad som land. Välfärdsfrågorna anses vara det naturliga kittet.

Socialdemokraterna ska gå ”i opposition mot samhällsproblemen”, som det lite grandiost utrycks ibland. Inte ödsla för mycket tid på att argumentera mot sådant som straffskärpningar och utökade polisbefogenheter. Sådant har en negativ kontrastverkan: hur väl man än nyanserar och argumenterar är det som att väljarna tar med sig hem att Socialdemokraterna inte vill klämma åt brottslingar.

Nej, om liberaler och moderater jagats för löftesbrott genom sina allt närmare relationer till Sverigedemokraterna, ska Sverigedemokraterna nu jagas för varje löftesbrott i välfärdsfrågorna. I en annan tidig valanalys av statsvetaren Niklas Altermark, pekade han på att Sverigedemokraterna samlar väljare som är beroende av socialförsäkringarna. De har gått dit, för att de slutat lita på Socialdemokraterna. Ska de vinnas tillbaka är det bråttom, innan väljarna fastnar hos SD.

Den nya fasen i Socialdemokraternas förhållningssätt till Sverigedemokraterna har redan inletts. Nu handlar det mer om vem som bäst försvarar välfärdsystemen, mindre om att försvara demokratin. Enigheten är påfallande bred om att S behöver ett nytt sätt att förhålla sig till SD. Lika påfallande är hur sällan Moderaterna nämns. Det är som om Moderaternas förlust av andraplatsen redan skjutit dem åt sidan i socialdemokratiska sinnen, trots att Ulf Kristersson är statsminister.

Riktigt så är det förstås inte. Och mot Moderaterna gäller det att återuppväcka det gamla tvivlet på borgerlig regeringsduglighet. Tidens valanalytiker hade redan plockat fram valaffischen från åttiotalet:

”De borgerliga fick chansen. De klarade inte uppgiften”.

Men än är mycket otänkt, oskrivet och osagt.

En dryg femtedel av Socialdemokraternas riksdagsledamöter är nya i församlingen. Det finns även gott om nya socialdemokratiska kommunalråd runt om i landet. Region Stockholm är i S händer igen. Liksom huvudstaden. Regeringskansliet är inte längre Partiets nav. Men mycket kan hända, även på andra ställen än i Stockholm.

Att socialdemokrater och moderater oväntat slog sig samman och berövade Sverigedemokraterna styret i deras modellkommun, Sölvesborg, är en liten sak för landet som helhet, men den entusiasmerar många socialdemokrater.

Framtiden kan börja på de mest oväntade ställen.

Läs även: Veckans bråk: Så var L igång igen

Läs även: Sverige måste bli en konstitutionell socialdemokrati