Skitjobben som förstör oss

David Graeber (1961–2020) var en både kontroversiell och uppskattad politisk teoretiker, aktivist och antropolog med en eruptiv intelligens. Amerikan, men huvudsakligen akademiskt verksam i England efter att ha portats från Yale.  

David var politiskt engagerad från barnsben. Fadern var organiserad kommunist och veteran från spanska inbördeskriget.  

Under Occupy Wall Street 2011 var Graeber en informell ledare och guru för aktivisterna. Han lär ha myntat rörelsens slogan "We are the 99 %". 

Författarskapet sönderfaller i två delar: antropologisk och ekonomisk teori, och politiskt skriftställande. Storverken Skuld: De första 5000 åren (Daidalos 2012) och nyutkomna Början på allt: En ny historia om mänskligheten (Volante) är spränglärda och grundliga genomgångar av teoribildningar som av Graeber betraktas som systembevarande myter.  

I Skuld skärskådas kreditekonomins välsignelser och förbannelser, och i Början på allt föreställningen om det moderna västerländska samhället som kronan på Homo Sapiens imponerande verk.  

Ett av de intressantaste avsnitten i Början på allt (skriven tillsammans med arkeologen David Wengrow) tar upp den "primitiva kritik" som nordamerikanska indianer riktade mot den europeiska civilisationen i samtal med franska kolonisatörer under 1600- och 1700-talet. 

Skrifter i ämnet fick tidigt stor spridning i Frankrike och kan ha inspirerat Rousseaus berömda artikel Essay om ursprunget och orsakerna till ojämlikheten mellan människorna från 1755. 

Wendathövdingen Kandiaronk och andra representanter för ursprungsbefolkningen uttryckte häpnad över européernas girighet och självupptagenhet, och hur illa de behandlade fattiga och svaga. 

"Inser ni inte att Europas nationer inte skulle kunna överleva utan guld och silver – eller någon liknande värdefull symbol. Utan den skulle adelsmän, präster, handelsmän och en hel mängd andra som inte har styrkan att arbeta i jorden helt enkelt dö av hunger... Jag vill betona att det ni kallar pengar är djävulens överman, fransmännens tyrann, roten till allt ont, själens baneman och de levandes slakthus". 

Rousseaus skrift kan ses som en förelöpare till såväl Kommunistiska manifestet som Michail Bakunins och Piotr Krapotkins kommunistiska anarkism. Marx & Engels betecknade jägar- och samlarstadiet i mänsklighetens utveckling som "primitiv kommunism". 

Större delen av boken är en omsorgsfull redovisning och diskussion av nya rön inom antropologisk och arkeologisk forskning om förekomsten av utvecklade politiska styrelseformer av anarkistisk typ såväl före som under den neolitiska revolutionen, då jordbruket uppkom och spreds över globen.  

Ingenting talar, menar Graeber och Wengrow, för att dessa jämlika och icke-hierarkiska samhällen var mindre väl fungerande än de centraliserade präst-, hövdinga- och kungadömen som senare utvecklades till stater av den typ vi har i dag. 

Detta var, hur som helst, vad som inträffade. Jag har svårt att se att Graebers och Wengrows material skulle omkullkasta makrohistorisk konsensus om huvuddragen i utvecklingen från primitiva till moderna samhällen – och inte heller riktigt hur uråldriga samhällsformer ska kunna informera och inspirera samhällsbyggandet i dag, vilket är bokens underliggande mission. 

Det har hänt lite för mycket under årtusendenas gång, tänker jag. 

Tolkningen av källmaterialet har ifrågasatts av Kwame Anthony Appiah i New York Review of Books i december 2021. Appiah påpekar bland annat att Kandiaronks ord mycket väl kan ha lagts i hans mun av Baron de Lahontan som nedtecknade dem och författade bestsellern.  

David Wengrow replikerade i januarinumret. Mitt intryck är att Wengrow utjämnar och att matchen slutar oavgjort. 

Början på allt är i alla händelser en fascinerande och tankeväckande bok. Graeber och Wengrow lyckas i långa stycken övertyga läsaren om att mycket vi tagit för givet om vårt avlägsna förflutna är felaktigt. Utvecklingen från jägar- och samlarsstadiet till jordbruksbaserade centraliserade samhällen var långt ifrån så rätlinjig och enhetlig som det etablerade narrativet gör gällande. 

Tyvärr lutar författarna åt konspirationsteori när de hävdar att Den Stora Berättelsen om den västerländska civilisationens segertåg har konstruerats i syfte att neutralisera den "primitiva kritiken" (den goda anarkismen) – vänsterns ständiga tal om den härskande klassens manipulation av massorna i tjatig repris. 

Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (Daidalos 2016) och Bullshit Jobs (2018) är skarpsinniga – och underhållande – dekonstruktioner av parasitära strukturer och institutioner i de senmoderna samhällena.  

Graeber skiljer mellan två grader av samhällelig bullshit (jobb eller funktioner som inte behövs); a) helt onödiga jobb/funktioner, och b) delvis onödiga jobb/funktioner. Till de helt onödiga räknar han finanskapital, byråkrati, polisväsende, reklam och HR. Till de delvis onödiga, stora delar av informationsindustrin och servicenäringarna. 

Man ska ha klart för sig att Graeber, som anarkist, föreställer sig att i princip allt i samhälle skulle kunna organiseras på frivillig basis utan byråkrati och våldsmonopol (polis, militär, domstolar, fängelser).  

För mig framstår det som hopplös idealism att tro att människor skulle vilja avstå från alla privilegier – i den utsträckning de har sådana – för att i stället broderligt och systerligt dela på allt. 

Hur skulle ett egalitärt och icke-hierarkiskt samhälle kunna hantera komplicerade sociala, ekonomiska och politiska frågor, inklusive brottsbekämpning, utrikespolitik och försvar av gränserna? Jag begriper det inte. 

Det fanns inget Eden, och det kommer aldrig att finnas ett paradis på jorden. Detta inser givetvis Graeber, som inte var en romantisk drömmare utan en slipad politisk tänkare. Hans utopism är av ett prövande, pragmatiskt slag.  

Det nya samhället skapas inte i ett slag, eller enligt en given plan, utan på oförutsägbara vägar. Occupy Wall Street är Graebers favoritexempel på hur det skulle kunna gå till; dialog, öppna mötesformer, experimentella aktions- och associationsformer.  

David Graeber ogillade själva tanken på politik, som han beskrev som att några ska få bestämma vad som är rätt och sedan kunna påtvinga alla andra sin uppfattning.  

Historiska utopiska experiment och klimataktivismen illustrerar svårigheterna med denna strategi. Experiment misslyckas lika ofta som de lyckas, och uppseendeväckande aktioner uppskattas inte om de leder till polisingripanden, kaos och förstörelse, vilket de dess värre ofta gör – ibland avsiktligt.  

I summering är anarkismen en på många sätt sympatisk, men opraktisk idé. Det är ingen tillfällighet att läran sedan uppkomsten på mitten av 1800-talet främst har attraherat idealister, humanister, intellektuella, konstnärer och aktivister. 

John Lennon uttryckte sin frihetliga övertygelse i oförglömliga rader: 

… Imagine there's no countries 
It isn't hard to do 
Nothing to kill or die for 
And no religion, too 

…Imagine no possessions 
I wonder if you can 
No need for greed or hunger 
A brotherhood of man 

Imagine all the people 
Sharing all the world 
You may say I'm a dreamer 
But I'm not the only one 
I hope someday you'll join us 
And the world will live as one 

Låten och paret Lennon & Onos bed-ins för fred i Amsterdam och Montreal 1969 illustrerar skönheten – och naiviteten – i drömmen om en oskuldsfull värld.  

Drömmen slår aldrig in, men påverkar i bästa fall vad vi tänker om oss själva och varandra, och vad vi strävar efter i den befintliga världen – vilket ger Kandiaronks ord särskild resonans i den globala uppvärmningens tidsålder.

Läs även: Gammelkommunisten Therborn lär sig aldrig

Läs även: AI har redan gjort alltihop meningslöst