Socialdemokraterna ville ersätta Gud

Sverige är sedan länge det värderingsmässigt mest extrema landet i världen. Familjeband, traditionella auktoriteter, kyrka och Gud själv – faktorer som under tidigare betraktades som viktiga grundpelare i samhället – har under senare decennier avvisats som hinder i den ständiga strävan att utöka individens oberoende från alla fjättrande band. I den ofta refererade kulturkartan från World Values Survey placerar sig vårt land i det yttersta hörnet av sekulära och individualistiska värderingar. Det är resultatet av flera faktorer, men en långvarig politisk påverkan har tveklöst haft en central roll i byggandet av den internationellt och historiskt annorlunda värdekultur som formats i Sverige. Just nu står vårt land dock under stark politisk omvandling. Detta ger också anledning till en allvarlig utvärdering av den svenska sekulära individualismen – hur vi hamnade här, och vilka ideal som är bäst lämpade att bygga framtiden på.

Socialdemokraternas starka maktposition under förra seklet hade en avgörande betydelse i formandet av en miljö med sekulära ideal, där individens oberoende fick platsen som det högsta av alla bud. Via politiska beslut omformade partiet först den dåvarande statskyrkan, därefter skolan och till sist familjen. Härigenom nedmonterades en stor del av Sveriges traditionellt lutherska värderingsbas. I dess ställe infördes en ny grund för samhället som inte enbart byggde på socialistiska idéer, utan också på liberala. Den nya politiska visionen tog avstånd från traditionella kristna värden, men kom med tiden också att distansera sig från den renläriga marxism som präglade socialdemokratins första tid.

Efter valet i höstas står Sverige inför en historisk omorientering i politiken. Den moderatledda regeringen har med stöd av Sverigedemokraterna lagt fram ett politiskt program – uttryckt i Tidöavtalet – som innebär en dramatisk omkastning av de politiska värderingarna i vårt land. Just nu blir det  därför särskilt motiverat att utvärdera det gångna seklets socialdemokratiska dominans.

Svensk socialdemokrati är ett internationellt unikum av politisk framgång. Under de senaste 90 åren har partiet innehaft regeringsmakten i 73 år. Perioden inleddes av tre socialdemokratiska statsministrar under en i demokratiska länder enastående lång regeringsperiod av 44 år. Per Albin Hansson var en pragmatisk socialist som tvingades navigera genom först en ekonomisk kris, därefter genom ett världskrig. Tage Erlander förmedlade en mer nedtonad marxistisk ideologi, och uppvisade stor tvekan inför de nya värderingar som efter kriget ville ta plats i samhällslivet. Erlanders främsta påverkan blev därför via de aktörer han gav utrymme att omforma statskyrkan och framför allt skolan. Alva Myrdal, Stellan Arvidsson, och – inte minst – Olof Palme gavs under Tage Erlander fria händer att genomföra en dramatisk samhällsomvandling där kristendomen flyttades undan som ledstjärna och ersattes av en banbrytande sekulär individualism. Inspirationen kom från radikala tänkare i såväl det kapitalistiska väst som det kommunistiska öst. Med intellektuellt skarpsinne och ideologisk uthållighet kunde dessa tre bli ledande arkitekter i dekonstruktionen av det gamla Sverige. I dess ställe skulle den sköna nya värld växa fram där nya generationer skulle formas, befriade från religionens, lärarkårens och andra auktoriteters kvävande band.

Den radikala omvandlingen under sextio- och sjuttiotalen anses av vissa ha varit en framgångssaga; andra ser den som en tragedi. Vilken slutsats vi landar i avgörs i huvudsak av två faktorer: dels naturligtvis av granskarens egen ideologiska hållning, dels av hur vi utvärderar de resultat som det autonoma projektet har fått i samhället. Den filosofi som har präglat Sverige mer än något annat land i världen har byggts på autonomin som högsta värde i tillvaron.

Den autonoma rörelsen förenar och understödjer två olika samhällstrender: individualismen och sekularismen. Det har skett via kulturella influenser, men också genom politiska vägval och beslut. Rörelsen har inte alltid framfört sin vision i form av en uttalad strävan efter ökad individuell autonomi. Lika ofta har uttryckts i form av angrepp på tre motstående faktorer:

Vilken av dessa som varit den främsta måltavlan har skiftat beroende på tid och politisk situation. Det råder dock inget tvivel om att ambitionen att driva Sverige i sekulär och individualistisk riktning var en central del i det socialdemokratiska samhällsbygget under 1900-talet.

Men nu är utvärderingens tid alltså kommen – inte bara i Sverige utan även internationellt. Många länder har på senare år upplevt en stark motreaktion mot den progressiva rörelsen, främst förmedlad genom partier från den socialistiska och liberala sidan av fältet, och som återfinns på GAL-sidan i GAL-TAN skalan. En sådan motrörelse kan ta sig auktoritära och direkt samhällsomstörtande uttryck, men den kan också vara en del av en naturlig motrörelse där den kulturella pendeln vänder tillbaka från det yttersta läget.

Höstens valdebatt handlade mycket om samhällskontraktet, och frågan gällde ifall vänster- eller högersidan var bäst lämpad att hålla samman samhället och kunna formulera ett bättre fungerande sådant kontrakt inför framtiden. En central fråga i den just nu pågående politiska utvärderingen bör vara huruvida individens oberoende verkligen är alltings mål och mening? Eller om något har gått förlorat längs vägen som vi i Sverige tillsammans skulle behöver återvinna för att bygga en bättre morgondag? Den diskussionen berör genom Tidöavtalet inte bara de politiska partierna, utan även det övriga samhället. En utvärdering är nu nödvändig även hos myndigheter, skolor och andra offentliga organ, men också hos trossamfunden och resten av civilsamhället – ja, ända ner på individnivå.

Vad blev bra i den samhällsomvandling som gav vårt land de mest extrema värderingarna i världen? Vad behöver omvärderas och förändras? Kanske har vi skjutit den utvärderingen framför oss för att slippa se oss själva och vår svenska samhällskultur i spegeln i ett alltför avslöjande ljus? Nu är dock en lämplig tid att granska Sverige med all sin skönhet och sin fulhet. Därifrån kan vi sedan ta de steg vi behöver som samhälle för att dagens barn ska kunna gå en god framtid till mötes. Måhända ligger lösningen rentav i att åter söka upp, borsta av och finna en ny funktion för de ideal som Sverige under 1900-talet förpassade till historiens skräphög.

Läs även: Så blev Sverige världens mest sekulära land: "Medveten politisk påverkan"

Läs även: Kommer S+SD-majoriteten göra gemensam sak?