Står ozempic i vägen för en verklig hälsorevolution?

Det rapporteras från Los Angeles om juvelerare som börjat förminska vigselringar, för att de ska passa kundernas allt magrare fingrar. Och vissa flygbolag lär ha skruvat ner kalkylerna över hur mycket bränsle som går åt vid en flygning. Snittpassageraren har nämligen gått ner i vikt. Uppgifterna är hämtade från den brittiske författaren Johann Haris bok  Magic Pill: The Extraordinary Benefits and Disturbing Risks of the New Weight-Loss Drugs; en bestseller om ozempic och liknande bantningspreparat. 

Titeln kan vara förvirrande. Veckovis injektion är ju det etablerade sättet att ta dessa mediciner. Men de finns numera också i pillerform (exempelvis rybelsus).  

Ozempic är egentligen ett läkemedel mot diabetes typ 2, på marknaden sedan 2010-talet. Det är alltså inte en ”fetmamedicin”. Men en intressant bieffekt har kunnat konstateras hos patienterna. De rasar i vikt.  När en förundrad omgivning fick upp ögonen för detta, ville många förstås hoppa på tåget. Drömmen om en smal kropp är ju en av mänsklighetens mest utbredda. Och det är gräsligt trist – och svårt – att banta.  

Hari –  en ätstörd medelålders man som dragits med överviktsproblematik hela livet – berättar att han senvintern 2022 hamnade på en fest i Hollywood. Han förväntade sig att andra gäster i likhet med honom själv skulle ha plufsat på sig en del “coronakilon”.  

Men nästan alla var pinnsmala, insåg han snabbt. Och hasplade ur sig “Oj, vad folk skött sin pilates bra!”. En kvinna skrattade till, plockade upp sin Iphone – och visade bilden av en ozempicspruta. Däri låg hemligheten bakom gästernas smala lycka. 

Om åren 2022 och 2023 kan sägas vara de revolutionära år då ozempic blev medicinen på allas läppar – besjungen av nysmala världskändisar som Elon Musk och Oprah Winfrey – så har 2024 inneburit en första våg av lite mer systematisk reflexion: Hur ska vi som samhälle tänka kring revolutionen? 

Är det primärt genom bantningsmediciner världens fetmaepidemi bör lösas? Vilka ska i så fall åtnjuta samhällssubvention; och vilka ska betala kalaset själva? Och hur väger vi medicinernas risker mot deras fördelar? Hari har själv blivit smal genom ozempic. Effekten var direkt dramatisk. När han börjat ta medicinen skulle han nästa morgon gå till standardfiket och äta sin standardfrukost: en jättelik, jättefet kycklingmacka. Men till sin förvåning ville han bara äta några tuggor. 

Vi återkommer till honom, och några av de frågor hans bok ställer. Men först lite grundfakta: 

De här medicinerna förlänger magsäckstömningen, ökar insulinproduktionen – och sänker aptiten. Rent kemiskt imiterar de mättnadshormoner vi producerar naturligt i kroppen. Men dessa “hormonkopior” har betydligt längre verkanstid än kroppens egna. 

Ozempic tillverkas av det danska bolaget Novo Nordisk, som även står bakom den molekylärt identiska medicinen wegovy. Skillnaden är målgruppen. Ozempic är till för diabetes typ2-patienter. Wegovy har målgruppen överviktiga/obesa (feta). Den verkande substansen heter är densamma i båda preparaten; semaglutid.  

Den andra stora globala aktören är amerikanska Eli Lilly, vars medicin mounjaro nu i oktober nått svenska apotek. Mounjaro (och molekylärt likartade systermedicinen zepbound) har i studier visat ännu bättre resultat än ozempic. Över 20 procents viktminskning på ett år, mot ozempic/wegovys 15 procent. I mounjaro finns två hormonagonister (kopior), i ozempic bara en. Ekonomin kring dessa mediciner är hisnande. Finansanalytiker bedömer att de globalt kommer att omsätta 1 000 till 1 500 miljarder kronor årligen från 2030. Novo Nordisk nästan fyrdubblade sin börskurs från våren 2021 till våren 2024 och blev förra året Europas mest värdefulla bolag, med ett börsvärde över 5 000 milajarder kronor, klart högre än hemlandet Danmarks BNP. 

Härom månaden sände SVT:s Uppdrag Granskning några uppmärksammade reportage i vilka Erik Galli kunde visa hur lätt det var att få ozempic utskrivet av vissa nätläkare. Trots att han var normalviktig och inte alls sjuk. Om något, var han snarare underviktig.  

Ett trick han använde var att plocka bilder av en tjock kropp från nätet, maila in den till läkaren, och låtsas att den föreställde honom själv. Sex av nio nätläkare var ytterst tjänstvilliga Debatten blev häftig. Ett stickspår handlade om att programmen uppmuntrade till anorektiskt beteende och så kallad fat shaming.  

Men den centrala och pockade frågan hade med ozempicbristen att göra. Novo Nordisk hinner nämligen inte producera i takt med efterfrågan. Om de som är sjuka i diabetes typ 2 inte får tag på sin medicin, är läget givetvis allvarligt. Och det är givetvis ett etiskt haveri om en icke-sjuklig bantare – som kanske vill bli smal till festen – korpar åt sig medicinen framför behövande sjuka. Bristen har varit långvarig. Redan i december förra året gick Läkemedelsverket därför ut med en uppmaning till svenska läkare att inte skriva ut medicinen i viktminskningssyfte, utan enbart till diabetiker. 

Men förr eller snare kommer givetvis tillverkarna att ha byggt ut produktionsapparaten. Då uppstår nästa fråga: Bör subventionerna gå även till icke-sjuka, men som lider av övervikt/fetma? Och på vilka kriterier i så fall?  Wegovy kostar för närvarande över 3000 kronor i månaden, om man betalar fullpris. Skulle medicinen trilla in i högkostnadsskyddet, kan det bli dyrt för skattebetalarna. Men med tanke på att övervikt och fetma kan innebära enormt lidande för individen, och att tillståndet medför stora vårdkostnader, borde väl subvention ändå övervägas? 

Läkartidningen talade i vintras med flera wegovyliberala röster. Claude Marcus, barnläkare och professor vid Karolinska institutet, var entusiastisk till de nya medicinerna. ”Jag tycker att man ska ge läkemedel ganska generöst, på samma sätt som man behandlar högt blodtryck ganska generöst”, menade han. ”Det skulle vara djupt oetiskt och ologiskt om det inte blir så.”  Men hur generöst? Riktlinjerna idag är BMI (Body Mass Index) på 30. Eller ett BMI på 27, plus någon ohälsoindikation, som för högt blodtryck. (BMI relaterar vikten till kroppslängden. 25-30 räknas som övervikt, över 30 räknas som fetma. Är man 180 cm lång och väger 88 kilo, då hamnar BMI runt just 27.)  

Ozempicrevolutionen ställer även andra – betydligt svårare – frågor till oss människor. De har med hela livsmedelssystemet att göra. Och med läkemedelsindustrin. Vi ska med Haris hjälp titta lite på dem. Men först något om biverkningar. 

Hur säkra är de här medicinerna? Faktiskt såg 1900-talet flera väldigt potenta viktminskningspreparat till en början ofarliga ut – men visade sig senare vara rent livsfarliga, och förbjöds därför. Ozempic/mounjaro är lågrisk i jämförelse. Hari intervjuar bland andra Daniel Drucker, mannen som upptäckte det relevanta hormonet (glp-1; glukagon-like peptide-1). Under snart 20 år, från och med de första studierna, har miljontals människor med diabetes typ 2 behandlats med den här typen av preparat, säger Drucker. Eventuella allvarliga biverkningar i större skala skulle naturligtvis ha upptäckts nu. 

Fast helt problemfritt är det förstås inte. Många behandlade drabbas i början av mag- och tarmproblem, och av illamående. Det brukar lösa sig när rätt dos etablerats.  

Vissa studier pekar på (marginellt) ökad risk för bukspottkörtelinflammation och sköldkörtelcancer (en cancer med låg dödlighet). Ett annat otrevligt tillstånd är gastropares, magsäcksförlamning: Man får svårt flytta mat från magsäck till tarm. Somliga blir rentav undernärda. De äter för lite, och gör dåliga kostval. Mycket vanligt är att utöver fett förlora även en del muskelmassa. Här ska sägas, att den som tar ozempic uppmanas att se över livsstil både vad gäller kost och träning.  

Man kan spekulera även i hittills okända risker, analogt med de antipsykosmediciner som utvecklades på 50-talet och som långt senare visade sig ge stora överrisker för demens och alzheimer. Detta riskpanorama ska ställas mot de stora hälsovinster gällande hundratals medicinska tillstånd, som tillfaller den som går från fet till överviktig, eller från överviktig till smal. Hari noterar ett intressant och nedslående tillstånd hos sig själv. Han känner sig lätt depressiv på ozempic. Den minskade vikten borde göra honom glad - men så blir inte riktigt fallet. Han berättar att detta är vanligt även hos gastric bypasspatienter. Dessa går också radikalt ner i vikt - men ökar också sin självmordsrisk väsentligt. 

Det är mycket vi ännu inte vet om hur de här medicinerna verkar på hjärnan. Mixtrar de med belöningssystemet? Finns risk för anhedoni (ett psykiskt tillstånd som avser oförmåga att känna lust, glädje, tillfredsställelse)? Teorier framkastas och diskuteras. Hari tror att psyktrassel hos många människor har dolts eller lindrats med tröstätande, kanske redan från unga år. När sedan ozempic eller magsäcksoperation minskar förmågan att svulla sig till tröst via pizza, macandcheese, prinsesstårta och annat härligt, blir det psykiska bagaget mer manifest. Vidare är ju ätande och måltidsumgänge centralt i kulturen, i själva människovarandet. Så det är klart att mindre matlust kan skapa mindre livslust. 

I USA ligger ett förslag i kongressen –  framtaget av representanter för båda partierna – som heter The Treat and Reduce Obesity Act (H.R. 4818). En punkt adresserar i vilken utsträckning de nya bantningsmedicinerna ska betalas av skattebetalarna via medicare/medicaid. Det förs även en kringliggande diskussion om hur privata sjukförsäkringsbolag ska agera.  Dessa mediciner är, beroende på läkemedelsbolagens prissättningspolitik, många gånger dyrare i USA än i Europa. Lägg till detta att hela 75 procent av befolkningen är överviktig eller obes. Om dessa 250 miljoner halv- och heltjocka amerikaner skulle få full subvention – över 100 000 kronor per år per individ – blir årskostnaden 30 tusen miljarder kronor. Mer än tre gånger försvarsbudgeten. (När patent går ut och generiska, likvärdiga läkemedel rullas ut, sjunker förstås kostnaden dramatiskt). 

Denna summa är förstår ytterst teoretisk. Men räkneövningen synliggör affärslogiken ur tillverkarperspektiv. Ju fler grupper som får subvention, och ju större subventionen är, desto mer pengar kan företagen tjäna. Läkemedelsbolagen betalar föga överraskade stora summor till lobbyfirmor för att förmå kongressen att rösta fram en så stor subvention som möjligt. 

Det förs diskussioner om att börja behandla sexåringar med de här medicinerna. Ett barn som står på en medicin resten av livet är läkemedelbolagens våta dröm. Och, ja, det är kronisk behandling vi här talar om. De allra flesta som slutar ta de här medicinerna gå nämligen upp i vikt igen. 

Ytterligare en omständighet att beakta: de ganska utbredda föreställningarna inom USA:s “hälsoetablissemang” att det är rasistiskt/diskriminerande/klassföraktande att tala om individens ansvar för den egna livsstilen. Ta ett piller – eller en spruta – i stället! Vi människor är ju ändå chanslösa mot de starka krafter som verkar i kroppen.  

Det är för övrigt ett reellt amerikanskt problem, många lever i så kallade food deserts; där det faktiskt är svårt att inhandla nyttig mat. 

Men är vi verkligen chanslösa? 

Hari, född 1979, påpekar att om man tittar på en beachbild från det året, är nästan alla smala. Övervikt/fetma kan därför inte vara vårt “öde”, bara för att vi lever i överflöd. Vi borde kunna bättre. Men vi har anammat en pervers, ohälsodrivande matkultur. 

Vi äter allt mer ofta och allt mer onyttigt. Tidigare generationers naturliga mat har ersatts av processad/ultraprocessad skräpmat. Som eldar på kaloriintaget. Studier på både laboratoriedjur och människor visar hur aptitregleringen förstörs av matkemisternas påhitt på de stora livsmedelsföretagen. 

Det är svårt att resa tillbaka till 1979. Men till Japan kan man resa. Det gör Hari. Där är 4 procent av de vuxna obesa, jämfört med 40 procent i USA.  

Japanerna äter bra mat, lagad från grunden: grönsaker, frukt, kött, fisk. Processad mat är förbjuden i skolorna. Hari frågar några skolelever om deras favoritmat. Broccoli, svarar en unge. Vit fisk, en annan. Hari häpnar. Och ser inga feta barn så långt ögat når.  

2008 – efter en ökning av fetman med 0,4 procentenheter, vilken vållade upphetsad debatt – instiftade Japan en ny lag, Metabo-lagen. Den dikterar bland annat att företagen ska låta väga sin personal och göra upp bantningsplaner med den vars viktkurva pekar fel.  

Hälsofascism kan man tycka. Men japanernas goda folkhälsa får Hari att drömma om samhällsförbättring. En värld där barn lär sig att uppskatta riktig mat och slipper få kroppar och smaksystem korrumperade av den dåliga maten. 

Hari citerar en professor, som kallar ozempic för en “artificiell lösning på ett artificiellt problem”. Det vill säga, om vi levde i en sund matmiljö, som japanerna, skulle ozempic inte behövas. Men när ozempic och de andra preparaten finns, riskerar vi att fastna i en oändlig loop av dålig mat och dålig livsstil, vars dåliga konsekvenser för hälsan hjälpligt sminkas över med piller och sprutor. 

För individen som förgäves och livslångt kämpat mot fetmaproblematik, är ozempic förstås en välsignelse. Men som samhälle måste vi kanske fråga oss: Förmår vi inte bättre? Ska livsmedelsföretagen och läkemedelsindustrin få fortsätta härja med våra kroppar och mjölka oss – som individer och som skattebetalare – på allt mer pengar? 

Annorlunda uttryckt: Står ozempicrevolutionen i vägen för en verklig hälsorevolution? 

***

Läs även: 39. Livet vid fläskfronten är orättvist

Läs även: Vem ska få ta Ozempic – och vem ska betala för kalaset?