Varför skyller vi på tekniken utan att ta ansvar?

Vi möttes ett halvår innan Coronapandemins utbrott i en fullsatt hotellobby mitt i centrala Stockholm, intet ont anande om att den verklighet som utspelade sig omkring oss inom kort skulle förpassas till en historisk dåtid. Vi hade aldrig setts förut men hälsade med en kram, helt naturligt, så som kan bli när man fattar omedelbart tycke för en annan person. Pre Corona vill säga. Vi skrattade åt spontaniteten och irrade runt mellan sofforna för att finna oss till rätta. Lite avsides men ändock med överblick över rummet slog vi oss ner på var sin sida i en stor skinnsoffa. Agendan för mötet var ett förutsättningslöst samtal om digitalt liv. Jag hade läst om Anna Tebelius Bodin, pedagog och föreläsare, och varit på en av hennes otaliga föreläsningar om hur hjärnan påverkas av den digitala era vi lever i. Själv hade jag ägnat de senaste två åren åt en kortfilm med vilken jag önskar öppna för samtal om hur det digitala livet påverkar vår identitet, våra relationer och syn på verkligheten. Jag har märkt att inte alla hänger med eller hänger på i utvecklingen mot ett alltmer tekniskt och digitaliserat samhälle och undrar hur det ska gå för den eller dem som inte vill, kan eller mäktar hänga på eller hänga med? Finns det ens någon valfrihet att välja bort det nya normala?   

Under samtalet om den digitala tekniken och vad den gör med oss fiskade jag efter de små förskjutningarna, nyanserna, som vi ska vara vaksamma på, som när de passerats inte finns någon mental möjlighet att återvända till. 

”Därför drar jag i nödbromsen”, utropade filosofen Horatius i början av 90-talet och fick ett X 2000 tåg att tvärnita. ”Effektivitet, snabbhet och billighet är som ett framrusande tåg på kollisionskurs mot kvalitet, eftertanke och möjlig poesi. Livet i ett sådant optimerat samhälle är inte människovärdigt”, varnade han.

Tekniska uppfinningar har genom tiderna kastat omkull grundvalarna för hur vi ska organisera våra liv. Sätten vi använder tekniken på har i sin tur kommit att inverka på vårt sätt att värdera oss själva, våra förmågor, varandra, våra relationer och självaste meningen med livet.  Att härma är en mänsklig överlevnadsstrategi. Umgås vi med teknik hela dagarna, kommer vi också spegla oss i dess sätt att fungera. Det har redan hänt.   

Låt mig få ge några exempel på hur jag tänker, genom att återgå till Anna vars son fick full pott på det digitala geografiprovet utan att kunna använda kunskapen i ett sammanhang och fått Anna att reflektera över ”App-samhället” och över hur lätt det är att få resultat via ”GPS-lärandet”, det vill säga ett lärande som kräver hjälp för att kunna redovisas och riskerar att lura oss till att tro att vi kan mer än vi faktiskt kan. Om hur min 91-åriga pappas tidigt inlärda och ständigt repeterade färdigheter att använda huvudet genom minneslekar och organiseringsstrategier nu räddar honom när hans minne sviker.

Låt mig även få berätta om hur den frånvarande blicken mal ett ångesthål i magen på mig varje gång jag ser en människa missa sitt livs stora och små fysiska ögonblick, bortvänd från det som sker mitt framför nosen så som häromdagen med den unge mannen som i en hiss på väg ner i ett köpcentrum helt missade de två fnissande tjejerna som sökte hans blick under det han själv var fullt upptagen med att välja och välja bort potentiella partners med ett fingersvep på sin mobilskärm.

Och så en liten blygsam vädjan om att vi gemensamt ska hålla ett vakande öga över vad som håller på att hända med den alltmer kantstötta vuxenheten där föräldraskapets viktigaste funktion att skydda sina barn nu blivit till ett konstant ångestämne om hur göra för att ömsom informera, avleda eller hålla ett lagom chillt öga på de ungas skärmhälsa för att inte missa om de plötsligt dragits iväg till platser eller sjuka ideal som dränker oss och som genom Internet och dess konstanta tillgänglighet omdefinierat ord som eget ansvar och självkontroll. Och där de godaste intentioner hos en förälder att föregå med gott exempel kan stå sig platt mot Kardashianideal eller våld och drogromantik i nätforum utanför föräldrars insyn, tillåtelse eller kontroll. Intet nytt, jag vet, men ändå en nöt att knäcka för fysiskt här innebär absolut inte längre där du är. Så hur vet jag var du är och vad du upplever om vi sitter intill varandra men ändock mentalt på helt olika plats. Risken finns att reaktionen inte kommer förens det blivit för sent. Att avslappnat luta sig bak och iaktta de sjukaste trender vandra över ditt barns förnuft är något jag tjuvlyssnat mig till att allt fler gråter sig till sömns för.   

Så tillbaka till filosofen, han som på 90-talet ville få oss att reflektera.  

Horatius menade på att om man vinner en timme på att ta snabbtåget, några minuter på att tillaga snabbmakaroner och några sekunder på att göra en omkörning på motorvägen, och sedan använder sina “besparingar” till att bläddra i en gratistidning och slötitta på TV, så hade man gjort en tidsförlust. ”Dödad tid är inte vunnen tid”, var hans slutsats. Inte helt ointressant att bära med sig som ett avstamp in i vår tid och det nu så omtalade tekniska paradigmskiftet där nästa steg i utvecklingen av skapad intelligens kommit för att ge oss än mer tid till att inte ägna tid till det som många av oss både livnär sig på och uppfattar vara självaste meningen med existensen. Att faktiskt själv använda huvudet för att tänka och språket för att formulera tankarna i bilder och texter som ett sätt att processa verkligheten och på så sätt känna sig hel som människa.   

Som för många andra har den nya tekniska verkligheten skapat friktion mellan oliktänkande även i min värld. Spännande utropar min man och slänger sig över de senaste funktionerna. Nu kan jag snabbt få ihop ett manus som annars tar mig år av ångest att skriva och göra bildförslag på hur historien ska berättas. Är du inte klok känner jag. Om någon annan än jag själv ska bringa ordning i min inre oreda kommer den konstanta ångesten över tillvarons orättvisor aldrig rinna ur mitt system och manifestera sig i något meningsfullt uttryck utanför mitt inre kaos. Min man är framtiden. Och när framtiden kommit finns ingen återvändo, det vet vi alla. Även jag.  

Men så sover jag på saken och vaknar kallsvettig.”Varför skyller vi på tekniken i stället för att ta ansvar för hur vi vill leva våra liv? Varför låter vi ingenjörerna kidnappa uppfattningen om hur vi ska leva våra liv? Varför skyller vi på tekniken i stället för att ta ansvar…”  

Jag har hamnat i en loop. Ni vet en sådan man hamnar i när man känner sig maktlös och ensammast i hela världen. Ni vet en sådan som man kan få när man känner att man har svaret, vet lösningen, märker faran men ändock står där dumförklarad och känner sig skamsen för att sakna euforin alla andra tycks känna innan de i nästa stund sveps ner i det mörka kaninhålet en efter en och det enda som återstår är ett tomt meningslöst eko av ”vad var det jag sa, varför är det ingen som lyssnar förens det går för långt och det enda som återstår i att uppfinna sig själv på nytt i det som man aldrig velat ha?”  

Jag vill också känna euforin, slänga mig in i allt nytt med nyfikenhet, men kan inte. Min hjärna är inte programmerad så. Jag är en av jägarna från savannen, för att tala vår tids människospecialister – neurovetarnas – språk.  Med ett sinne inställt på att skydda flocken från fara. Allt nytt innebär potentiell fara. Först måste alla kort samlas in, ligga på bordet för att sedan noggrant gås igenom, analyseras och domen falla. För detta krävs tid. Men tid är det enda som inte serveras i det övriga överflödet på information, kontakter och socker. Grundbultarna för vår mänskliga överlevnad sedan urtider, skriver Anna Tebelius Bodin i boken Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron.  Så vad ska vi med all information till som vi inte hinner processa och dra lärdomar av, alla kontakter vi inte klarar av att hålla vid liv? 

Det är tidig morgon och jag är på väg mot Riksdagshuset för att göra en Horatius med skylten ”STOPP, EFTERFRÅGAR MER TID ATT TÄNKA VAD VI VILL MED VÅRA LIV” Telefonen ringer. Måste svara. Det är pappa. Han som lärt mig allt om hur man organiserar sig i världen och i sitt sinne. Hur man alltid letar upp den högsta punkten på en ny plats och behåller den i fokus för att sedan kunna orientera sig för att hitta hem. Hur man memorerar koder, telefonnummer och datum genom att associera till något man känner till.  Hur man går igenom bokstav för bokstav i alfabetet för att minnas ett namn, plats eller ord som försvunnit bort från den medvetna delen i hjärnan. Den fungerar inte, säger han och menar iPaden. Hans samtal får mig att avbryta mitt galna infall och vända om innan jag ens skrivit skylten och kommit ut genom dörren. Räknar i stället långsamt till noll baklänges från 10 så som pappa lärt mig för att hitta tillbaka till balansen i mitt upprörda sinne. 

Varje dag ringer jag morgon som kväll på avsatta tider och påminner pappa om att det är dags att nu ta sin medicin. En välment vän som vill avlasta mig från stress säger att tänk om han hade en egen robot som kunde göra det i stället för dig. Men, detta är ju självaste kärnan i vår relation. Att jag ger tillbaka allt det som pappa lärt mig. Vår relation är mitt minne och hans behov. Jag är hans hårddisk och GPS och han är användaren. Vad kommer hända med vår relation om detta mänskliga blir till något onaturligt då tekniken kommer för att ersätta mig? Kommer det vara konstigt att det är jag och inte en teknisk robotlik påminnelsefunktion som gör mina sysslor. Skulle pappa ens stå ut med sina förlorade förmågor eller att leva om det inte vore för kärleken i påminnelsen? 

Anna Tebelius Bodin, hon som ägnat sitt liv åt att studera hjärnan och hur dess uråldriga funktioner fortfarande styr oss även att vi skapat en värld helt annan än den vi är gjorda för.  Ni vet hon med sonen som klarade full pott på geografiprovet utan att kunna använda kunskapen sjävständigt, då han via ett dataprogram övat upp färdigheten att koppla samman ordbilden av ortsnamnet med platsen på kartan men inte kunde använda kunskapen utan teknikens hjälp, förklarar för mig att för att kunna minnas måste vi först lära oss, och att för att lära måste vi anstränga oss att tänka. Det räcker inte med att konsumera informationen och fylla i ett svar när frågan inte kräver det som faktiskt ska testas – förmågan att använda kunskapen. Den enkla anledningen att han aldrig lärt sig platserna är för att inlärningsprogrammet inte anpassats efter hjärnans sätt att fungera utan visat ordbilder utan egentlig innebörd. En form av icke inlärning som Anna benämnt i termer av GPS inlärning och som innebär att uppgiften är att uppnå ett resultat som att hitta till en plats med en GPS men som inte kräver att hjärnan själv tänker, vilket är en förutsättning för att lära in och sedan lagra i långtidsminnet för att i framtiden kunna plockas fram som en kunskap, ett minne. Och där tekniken riskerar att göra det för lätt att få resultat, även när det inte representeras av ett minne i hjärnan.

Min fråga är hur det påverkar och formar oss som människor att alltmer av det som är att vara människa förläggs i tekniska lösningar. Hur påverkar det våra hjärnor, deras utveckling och hur vi ser och formar vår syn på att vara människa? Vad förväntar vi oss att vi ska klara och hålla reda på? Anna svarar att det inte är tekniken i sig utan hur vi väljer att utforma den som kommer att bli vår räddning eller fall. 

Efter att ha läst in mig på allt nytt har det gått upp för mig att jag inte alls är så bakåtsträvande som jag trott. Men jag är allvarligt rädd för att bli utbytt i mina relationer och fråntagen min rätt att bruka mitt huvud och mina tankar. Jag vill fortsatt minnas numren till alla som jag känt och leka minneslekarna som pappa lärt mig. Det ger näring till de rötter som jag kommer ifrån och ger mig frihetskänslor. Att jag klarar mig oavsett ett tekniskt avbrott, att jag minns namn och människor, platser och händelser genom att veta hur jag ska leta i mitt inre.

Drar mig till minnes några intervjuer jag gjorde på 90-talet med framtidsforskarna Maggie Miller och Bi Puranen. Läser om texterna och finner att farhågorna om framtiden är som tagna från ett idag och ger mig mer än en tankeställare. Jag som är så rädd för det nya inser mönstret, är det inte det vi måste tala om; Vilka vi är och hur människan fungerar med vissa begräsningar, inte minst i våra briljanta men ändock uråldriga hjärnors begräsningar med att hålla ordning på intryck från kropp och knopp och en alltmer omfattande omvärld. Är vi skapta att värja oss för faror och leta föda för överlevnad var dag, är det inte konstigare än att gå från svält till överflöd i vilken annan kontext som helst. Det börjar i ohanterlighet för alla av oss som inte är förberedda på överflödet. Fear of missing out, adhd-problematik, hets och svält och allmän galenskap. För hur kommer det sig att varenda, och jag menar det bokstavligen, varenda människa jag möter, hör på gatan eller läser om, när man skrapar under ytan signalerar ett rop om hjälp, jag drunknar. 

Maggie Miller berättade för mig på 90-talet om människors vädjan om sänkt arbetstid. Att vädja om det egentliga behovet att sänka tempot vågade ingen yttra, i stället kom vi att skapa friszoner med en återhämtningskultur skapad för att blicka inåt och hålla ordning på sig själv men som signalerar att ansvaret fortsatt för det kollektivt ohållbara tempot och överflödet ligger på oss själva som individ att bringa ordning i. Horatius drog i nödbromsen. Unabombaren gick från geniförklarad Harvard-matematiker med kritik mot industrisamhället till att bli terrorist genom sin ”bombkampanj” mot personer som ägnade sig åt teknik för att varna för utvecklingen. 

Måste det alltid gå för långt? Måste någon slutligen bruka våld mot sig själv eller sin omgivning för att flockens gemensamma reaktion ska aktiveras där den egentliga protesten mot det som är nytt egentligen handlar om protest mot ett samhälle där inte alla får plats på samma villkor. Alla har inte samma värde och inte samma möjligheter.  

Föräldrar har tack vare den revolutionerande tekniken i allt för många fall totalt tappat greppet om det ansvar som de har för att skydda sina barn mot faror. Vi har ett samhälle med porrberoende 8-åringar, sönderstressade småflickor som inte tänker på annat än hur de ska shoppa sexiga outfits och korrigera sina avatarer av sig själv för att sedan några år senare stå med sprutan intryck i ansiktet hos en läkare som svurit ed på att rädda liv men som nu räddar sin egen ekonomi genom att förstöra självkänslan av att duga som den man är hos en ung kvinna. 

Vi måste inte ta makten över tekniken utan ta makten över oss själva om vi vill bevara det som är av godo och inte förlora de förmågor som vi förr eller senare faller tillbaka på; att det är kärleken och relationerna som varit värda ett liv. Och om vi inte utsätter oss för livet utan alltmer förlägger vårt mänskliga att skötas av något annat tappar vi också det tålamod för motgång och ansträngning som måste överbryggas för att en äkta människa ska blomma ut.  

***

Läs även: Så försöker vi sluta åldras

Läs även: Jag får väl bli konsthantverkare