Xi Jinpings grepp om Kina hårdnar

I början av augusti försvann det kinesiska kommunistpartiets översta ledarskikt och den pensionerade partieliten utan förvarning från offentligheten i två veckor. Det var dags för det mytomspunna möte som varje sommar hålls vid badorten Beidaihe, knappt 30 mil från Peking i riktning mot Nordkorea.

Här drog Mao Zedong 1958 upp riktlinjerna för det stora språnget som ledde till världshistoriens största svältkatastrof, och beslutade samtidigt att återuppta artilleribeskjutningarna av Taiwan. Mötet sker fortfarande under förhållanden som är ljusskygga även med kinesiska mått; inte ens partiets egna medier äger tillträde.

Årets upplaga av Beidaihe var viktigare än på länge. För den 16 oktober hålls kommunistpartiets tjugonde partikongress, där det avgörs vilka som ska styra Kina de kommande fem åren. Där förväntas Xi Jinping utses till landets högsta ledare för en tredje mandatperiod, vilket inte har skett sedan Maos dagar.

Xi har haft ögonen på detta pris sedan han tillträdde som partiets generalsekreterare vid den artonde partikongressen 2012. Han lanserade då omedelbart en anti-korruptionskampanj mot "tigrar och flugor", det vill säga mot tjänstemän från toppen till botten i det politiska systemet.

Enligt statliga medier har kommunistpartiets kommission för disciplin och inspektion – som står över Kinas eget rättssystem – sedan dess utrett 4,39 miljoner fall av korruption och straffat 4,7 miljoner personer för brottet. Kampanjen har samtidigt varit ett verktyg för att undanröja den nya ledarens verkliga eller inbillade meningsmotståndare. 

Arbetet beredde vägen för att 2018 skrota den begränsning på två femåriga mandatperioder för presidentämbetet som infördes 1982 för att ingen ledare återigen skulle kunna få – och missbruka – lika stor makt som Mao Zedong.

President är förvisso en närmast ceremoniell position i Kina, som främst används i internationella sammanhang. Den egentliga makten ligger hos kommunistpartiet, vars institutioner löper parallellt med regeringens. Partiets generalsekreterare är därmed den viktigaste positionen i Kinas politiska hierarki, och tillika den som Xi Jinping under partikongressen ska tilldelas en tredje gång.

Men då Kinas president och partiets generalsekreterare i modern tid alltid varit en och samma person, så var denna konstitutionella ändring som parlamentet 2018 röstade genom med siffrorna 2 958–2 nödvändig för en banbrytande tredje mandatperiod.

Motgångarna har dock staplats på hög de senaste åren. Ihållande restriktioner mot covid-19 skapar missnöje i de breda folklagren och tynger den ekonomiska tillväxten tillsammans med en pysande fastighetsbubbla. Samarbetet med Ryssland har svärtat ner Kinas rykte internationellt, och utsikterna för en så kallad fredlig återförening med Taiwan är sämre än på årtionden. 

Trots allt detta tvivlar ingen på att Xi Jinping kommer säkra ytterligare fem år vid makten. Men det finns andra saker att hålla koll på under partikongressen för att avgöra hans ställning. Xi vill tveklöst se att så många av hans politiska allierade som möjligt tar plats bland de 25 tjänstemän som utgör politbyrån, och framför allt dess ständiga utskott som i dagsläget består av sju man.

Om Shanghais partisekreterare Li Qiang, som är nära allierad med Xi Jinping, får en plats i politbyråns ständiga utskott trots kaoset med covid-19 i Shanghai så är det ett tecken på mycket stark kontroll. Detsamma gäller namn som Ding Xuexiang, Chen Min’er, Li Xi och Huang Kuming.

Xi Jinping utmanas framför allt av en fraktion som inkluderar förre presidenten Hu Jintao och nuvarande premiärminister Li Keqiang. Den kallas för "partiets ungdomsliga", vars medlemmar i regel har arbetat sig upp genom kommunistpartiets ungdomsförbund snarare än att likt Xi Jinping vara sprungna ur en revolutionär familjebakgrund.

Denna fraktion är mer teknokratisk. Den vill begränsa partiets inflytande över ekonomin, och varnar för att nolltoleransen mot covid-19 isolerar Kina och håller tillbaka landets tillväxt. Meriter och pragmatism värderas högre än ideologisk renlärighet och dogmatism.

Politbyråns framtida utformning tjänar därför som temperaturmätare på Xi Jinpings makt och kan dessutom ge en för-aning om den framtida politiska riktningen. 

I teorin beslutas denna utformning ­genom att de 2 296 delegater som valts ut av partiet inför kongressen i sin tur väljer en centralkommitté med 205 fullvärdiga och 172 alternativa medlemmar. De fullvärdiga medlemmarna väljer sedan politbyrån (25 platser) och dess ständiga utskott (i dagsläget sju platser), som presenteras först under partikongressens allra sista dag.

I praktiken har utnämningarna redan avgjorts under kohandeln i Beidaihe, eller i andra maktkamper bakom slutna dörrar innan det nya ständiga utskottet kliver upp på scenen inför smattrande kameror i Folkets stora hall i centrala Peking. Processen att utse dessa har ändrats i takt med Kinas politiska utveckling. Mao Zedong åtnjöt i det närmaste fullmakt att bestämma såväl ledamöter som själva storleken på politbyrån och dess ständiga utskott. 

När Deng Xiaoping tog över makten kom politbyrån snarare att utses genom konsensus mellan honom och en dryg handfull gamla revolutionärer kända som "de åtta odödliga", vilka överlevt både inbördeskrig och Maos utrensningar.

Efter Dengs död 1997 fortsatte trenden med maktdelning i toppskiktet. Makten balanserades mellan olika fraktioner, och institutionaliserades i regering och andra myndigheter utanför partiets egen organisation. Efterträdaren Jiang Zemin införde en åldersregel känd som "sju upp, åtta ner"; tjänstemän som är 67 år eller yngre när en partikongress inleds kan fortsätta ännu en mandatperiod, medan de som redan fyllt 68 förväntas dra sig tillbaka.

Även dessa åtgärder var menade att förhindra framväxten av en ny Mao Zedong. De lade också grunden till den första fredliga maktöverlämningen någonsin i kommunistpartiets historia år 2002, vilket var en efterlängtad milstolpe i ett parti som grundades redan 1921. Under Hu Jintao tävlade kandidater till centralkommittén mot varandra i riktiga om än inofficiella omröstningar. Den nya ledaren sade öppet att han ville se mer demokrati inom partiet. 

När Xi Jinping 2007 själv blev en del av politbyrån utsågs även den genom omröstning. Detta var dock en metod som inte föll Xi på läppen. Givet sin egen familjebakgrund så började han arbeta för att partieliten på nytt skulle spela en större roll i att utnämna landets ledare.

Efter att Xi blivit utsedd till partiets generalsekreterare för andra gången vid nittonde partikongressen i oktober 2017, meddelade den statliga nyhetsbyrånån Xinhua att allvarliga problem som röstköp och manipulering upptäckts med omröstningarna vid föregående kongresser. 

Dessa var därmed ett minne blott, och några månader senare kastades alltså även begränsningen för presidentens tid vid makten överbord.

Redan under förra partikongressen utnyttjade Xi sin ökade kontroll för att flytta upp allierade till viktiga positioner, och allting pekar på att han avser fortsätta med detta även i år.

Utvecklingen har medfört att politisk lojalitet återigen spelar en avgörande roll för politisk befordran i Kina. Få protester hörs exempelvis mot att Xi Jinping kommer bryta mot den nyligen instiftade åldersregeln, då han själv fyllde 69 år redan i somras.

Xinhua underströk nyligen hur valet av de 2 296 delegaterna inför partikongressen leddes av "Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny tidsera", som sedan tidigare skrivits in i såväl Kinas som kommunistpartiets konstitution. 

Xi Jinping har redan utsett sig själv till "kärnledare", och möjligheten finns att han under årets partikongress stärker sin makt ytterligare genom att likt Mao Zedong benämnas som "folkets ledare" eller återinför posten som partiordförande vilken övergavs samtidigt presidentämbetet tidsbegränsades 1982.

Trots att – eller på grund av – alla nya titlar och lojalitetsförklaringar, så känner sig Xi Jinping ändå inte säker i sadeln. Utrensningarna fortsätter på ett vis som även de för tankarna tillbaka till den store rorsmannens era. I slutet av september dömdes Kinas tidigare justitieminister Fu Zhenghua till döden för korruption. Fu Zhenghua hade tidigare ansvarat för flera viktiga utredningar mot Xi Jinpings rivaler, inklusive säkerhetschefen Zhou Yongkang som suttit i politbyråns ständiga utskott och i ett tidigt skede sades utmana Xi om den absoluta makten.

Fu Zhenghua dömdes tillsammans med tre andra högt uppsatta polischefer – vid sidan av korruption anklagades de alla för att vara illojala mot Xi.

Det är fortfarande oklart huruvida Xi Jinping nöjer sig med fem år till vid makten eller om han vill sitta längre ändå. Efter Mao Zedongs död är praxis att en tydlig efterträdare i rätt ålder finns med i politbyråns ständiga utskott redan under den andra mandatperioden.

Men när Xi nu ska påbörja sin tredje mandatperiod har han ännu inte tagit någon sådan under sina vingar. Tvärtom arresterades den av många tippade arvtagaren Sun Zhengcai just före den förra partikongressen, och dömdes efter en hastig utredning till livstids fängelse för korruption.

Desto tydligare är risken att Xi Jinpings beslutsfattning i allt mindre utsträckning grundar sig på rationalitet, diskussion och noggrant övervägande ju längre han sitter vid makten och ju fler allierade som installeras på ledande positioner.

Kina är nu sista land att hålla fast vid en nolltolerans mot covid-19. Att kritisera denna strategi likställs med att utmana Xi personligen.

Pekings närmande mot Moskva och ovilja att fördöma den ryska invasionen av Ukraina tillskrivs ofta de hjärtliga personliga banden mellan Xi Jinping och Vladimir Putin. 

Spänningarna kring Taiwan har ökat på grund av Xis dokumenterade ambition att gå till historien som den kinesiska ledare som förenar moderlandet.

Kinas internationella anseende har försämrats ytterligare av förtrycket mot et­­­­­­ni­ska minoriteter i regionen Xinjiang, som FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen sade kan utgöra brott mot mänskligheten. Läckta officiella dokument visar hur dessa hemskheter har begåtts efter direkta instruktioner från presidenten.

Det slutna mötet i Beidaihe och bristen på transparens under partikongressen kan därmed tjäna som metafor för den riktning som Kinas politiska system rör sig i när Xi Jinping nu bryter med praxis för att fortsätta styra sin alltmer auktoritära regim. 

Läs även: Så förstör ”noll covid”-politiken Kinas ekonomi

Läs även: Fem frågor om smittspridningen i Wuhan som Kina vägrat besvara