Ideologgate efter Almedalsdebatt

[caption id="attachment_480788" align="alignnone" width="750"] Tre S-ideologer enligt SAP-ologerna, Anne-Marie Lindgren, Håkan A Bengtsson och Daniel Suhonen. Fast den senare är omdebatterad i S-leden. Foto: TT[/caption]

»Jag är en av socialdemokratins hårdaste och rättframmaste både kritiker och ideologer«, sa Daniel Suhonen i en debatt i Opinion Live i SVT i torsdags.

Det blev början till en frän Facebook-debatt bland socialdemokrater och andra.

»Kallade just Daniel Suhonen sig själv en av socialdemokratins främsta ideologer? Det är lätt att bli spyfärdig«, skrev Anders Johansson, tidigare kommunstyrelseordförande (S) i Sigtuna och partistyrelseledamot.

Det började med medhåll: »Gillar inte Suhonen. Jag minns hur vänsterfalangen [agerade på] (SSU-)kongresserna i Västerås 1999 och Umeå 2001«, svarade en person och fick genast mothugg:

»Heja Suhonen. Bäst vore om han, Greider, Veronica Palm fick hela ansvaret för att utveckla partiet. Daniel Suhonens analys över samhället är det mest stringenta som går att uppbringa«, skrev personen, fast med det ironiska tillägget: »Enda problemet är att det inte längre är 1961«.

»Det var när socialdemokratin började städa ut det Suhonen står för som kräftgången började«, tyckte en facklig företrädare.

»Att han är en av vår rörelses nu levande tänkare och ideologer är jag nog beredd att skriva under på«, tyckte ett kommunalråd i Västsverige, och fick genast invändningen att visst lever Suhonen, det är oomstridigt. Till skillnad från till exempel Nils Karleby, Tage Erlander och Ingvar Carlssons favoritideolog, som gick bort redan 1926.

»Suhonen visar upp narcissismens alla egenheter. En självuppfylld självutnämnd chefsideolog. Nej, det är inte en person som kan anses har någon typ av »ledande« »ideologisk position«, skrev ett tidigare S-landstingsråd.

»Det är SÅ roligt att dra upp Suhonen internt i partiet, för han är en vattendelare«, skrev en annan tyckare.

»Han tar mycket plats, ingen vet vad han gör. Seriöst, Katalys är en usel tankesmedja«, skrev en facklig ombudsman från ett av de förbund som finansierar just Katalys.

Han är en kafésocialist »som ägnar mer tid åt att kritisera andra sossar än att debattera med högern och fascisterna«, fortsatte han.

Plötsligt dök den evige miljöpartisten Åke Askensten upp i den hetsiga diskussionen och undrade: »En fråga till er som kan S inifrån: Vilka är de tre främsta S-ideologerna?«

Han fick ett snabbt svar från en som anser sig kunna S inifrån: »Daniel Suhonen, Håkan A Bengtsson (Arenagruppen) och Anne-Marie Lindgren( kolumnist i partiets tidning och som skrev »Vad är socialdemokrati?« ihop med Ingvar Carlsson)«

Men ideologgate lär fortsätta i och invid hängmattorna under sommaren.

* * *

Stockholm klarade sig!

En tänkare med ett kritiskt öga till pr-branschen kommenterar att huvudstaden tycks ha klarat sig från deras frånvaro under Almedalsveckan:

»Det känns alltid lite skakigt när så många pr-konsulter samtidigt lämnar Stockholm. Man blir lite orolig över att bärande samhällsfunktioner ska ta skada. Men än så länge verkar Sverige fungera.«

* * *

Tredje gången gillt?

Han hade slopat slipsen och kavajen den dagen. Den tidigare Fokusmedarbetaren och politikreportern Torbjörn Nilsson satt i Expressens direktsändning från Almedalen och talade med Alex Schulman. Tillbakalutade i Biltemasolstolar av bättre snitt. De båda ordkonstnärerna såg ut att njuta. Av solen och ämnet för dagen: politiska självbiografier.

Läs gärna Ernst Wigforss memoarer i tre band, uppmanade Nilsson.

Schulman såg skeptisk ut; tre böcker, om en och samma man, som han knappt kände till? Njaa.

Okej då, men testa Ulf Adelsohns då. Den handlar till stor del om hur han i sina bästa dagar fick ligga runt bland politiska förmågor i Stockholms stad. Nu lös det till i Schulmans ögon. Och av bara farten nickade han gillande åt Nilssons slutliga tips, Ingvar Carlssons något mer torftiga »Lärdomar«.

Men vad hände med Tage Erlander? Svensk socialdemokratis längsta långkörare, som för övrigt Torbjörn Nilsson lovat att utkomma med en biografi om. Kanske har Nilsson tröttnat på Erlanders långa dagbokssvit. Den som han de senaste åren rimligen har noggrant dissekerat i jakten på nygamla anekdoter. Eller så skaver det faktum att han, till skillnad från Dick Harrisonoch den före detta Erlandertjänstemannen Olle Svenning, fortfarande inte har satt papper i maskin.

Nåja, misströsta inte. Även Erlander behövde tid för att bli den obestridde ledaren av det statsbärande partiet han slutligen blev. Den här Kammaren är övertygad om att Torbjörn Nilssons bok kommer att glänsa i raden Erlander biografier, när den väl kommer.

* * *

Den politiska nördbiografen

Trött på badstranden, och politiska självbiografier, och vill koppla av med en film eller serie utan att komma ur valrörelsestämning? Här är tips på politisk dramatik du kan titta på. Lite knixigt att hitta allt i svenska versioner, men den som söker hen finner!

FFF - »Get me Roger Stone«, 2017 (Netflix)

Dokumentär om den skrupelfrie republikanen Roger Stones framfart som politisk konsult. Tidvis anlitas han även av Donald Trump.

FF - »Designated survivor«, 2017 - ? (Netflix)

Keifer Sutherland spelar amerikansk president som får ta över ämbetet när övriga regeringen dödas i ett attentat. Inte lysande och väl kladdigt emellanåt, men kul för stunden.

FFFF -»Game Change«, 2012 (HBO)

Film om hur det (kanske) gick till när Sarah Palin blev republikanernas vicepresidentkandidat.

FFFF- »Weiner«, 2016 (SF Anytime, TriArt)

Dokumentär. 2011 tvingades Anthony Weiner lämna kongressen efter att ha sänt obscena bilder till kvinnliga medarbetare. Han gör ett försök att återkomma – som borgarmästarkandidat i New York, men gör om samma sak.

FFFFF - »In the loop«, 2009 (TriArt)

Fortsättning på film av de brittiska TV-serien The Thick of It (eller Trist herr minister)där Peter Capaldi spelar den hysteriske spinndoktorn Malcolm Tucker, med drag av Tony Blairs motsvarighet Alistar Campbell.

FFFF -»The West Wing«, 1999 – 2006 (lär komma på Netflix)

Den långlivade serien om president Bartlet och hans medarbetare. TV-serien som präglat generationer i de politiska ungdomsförbunden.

FFF - »Den tredje makten«, 2004, Danmark, Regissör Nicolai Arcel

Tre veckor före valet råkar partiledaren för Danmarks största parti ut för en trafikolycka och hamnar i koma. I partiet utbryter en maktkamp om partiledarposten där partiets spindoktorer inte skyr några medel. Bygger på Niels Krause-Kjærs bok »Kongekabale«. Han var själv en av spindoktorerna i Christiansborg.

FFF - »Mr Smith goes to Washington«, 1939

Frank Capras film om en hyvens landsortsman (James Stewart) vill åstadkomma politiska förändringar och hamnar i Washington som senator där han inser att lobbyister och korruption får styra. Så hur gör idealisten – anpassar sig till maktstrukturerna eller försöker ändra dem? Verkligheten har ett utfall, filmen ett annat.

FFFF - »Oljeberget«, 2005

Dokumentär som följer norska arbeiderpartiets ledare Jens Stoltenberg under två år fram till segern i stortingsvalet 2005. Unikt nära följs en politisk makthavare, och går även in bakom kulisserna.

FFFFF - »The war room«, 1993

En dokumentär inifrån Bill Clintons valkampanj 1992. Från de första stegen i primärvalet i New Hampshire till valnatten. En måste-film för alla politiska nördar, och bra skildring inifrån en valkampanj.

FFFF - »Alla kungens män«, 2006

Bygger på Robert Penn Warrens bok »All the Kings« men från 1946. Willie Stark (Sean Penn) är en ödmjuk man som söker politiskt förtroende, men han förändras stark av makten och blir i ställen en del av den korruption han från början ville bekämpa.

FFFFF - »Wag the dog«, 1997 (SF Anytime)

En skandaltyngd president kallar in den politiske konsulten Conrad Brean (Robert de Niro) för att vrida om bilden. Conrad sätter igång ett påhittat krig, med hjälp av demonregissören Stanley Motts (Dustin Hoffman). Har kallats för en av »historiens främsta politiska satirer«, och det är bara att instämma.

FFFF - »Primary colors«, 1998

Om den fiktive guvernören Jack Stantons (John Travolta) väg till presidentmakten. Alla likheter med Bill Clinton är högst avsedda… Emma Thompson lysande som Hillary… förlåt Susan Stanton.

FFF - Tanner 88, 1988

»Mockymentary« kallade Robert Altman tv-serien. Jack Tanner är demokratisk kongressledamot från Michigan, och ställer upp som presidentkandidat. En fiktiv handling byggd på Tanners kampanj blandas med dokumentära möten med riktiga kandidater under valrörelsen 1984.

FFFF - The candidate, 1972

Bill McKay (Robert Redford) är son till en tidigare guvernör i Kalifornia som övertalas att kandidera som senator. Bill McKay är först rättfram och ärligt men påverkas allt mer av sin konsultomgivning att bli allt mer slätstruken, och lita mer till tv-annonsering än sitt eget budskap.

FF - True colors, 1991

Moral ställs mot framgång när de två universitetspolarna Peter Burton (John Cusack) och Tim Gerrity (James Spader) går olika vägar. Burton är beredd att tänja moralens gränser för att skapa sig en position i politiken, även om det går ut över vänskapen.

FFF - Bulworth, 1998

Kaliforniasenatorn Jay Billington Bulworth (Warren Beatty) är trött på livet, och bestämmer sig för att han äntligen kan tala sanning i stället för vad som anses rätt av medarbetarna. Han omprövar alla gamla sanningar med hjälp av en ung kvinna som tar honom till miljöer han inte visste fanns. Kul drift med amerikansk politik.

FF- »Silver City«, 2004 (TriArt)

När kandidaten Dicky Pilager ska spela in en reklamfilm om miljöfrågor får han ett lik på kroken i stället för fisk. Hans kampanjledare Chuck Raven (Richard Dreyfuss) hyr in en journalist som ska ta reda på sanningen om upptäckten av liket, men finner en sanning som är graverande för Pilager.

FF- Man of the Year, 2006

Tom Dobbs (Robin Williams) är komikern som har en talk-show i tv, och mest på skoj säger att han tänker kandidera som president. Mot alla odds vinner han valet som oberoende kandidat – fast det finns ett krux. Den datautrustning som använts vid valet har ett programmeringsfel.

FFF - Kronprinsen, 1979

Här handlar det inte om kampanjer utan om en ung man som flyttar till Oslo och blir allt mer indragen i arbetet i ett politiskt ungdomsförbund. Roar klättrar snabbt i organisationen och blir dess ordförande. När det avslöjas att ungdomsförbundet indirekt tagit emot bidrag från CIA hamnar Roar i en personlig och politisk kris. Baserad på det som hände Ola Teigen, ordförande i Arbeiderpartiets ungdomsförbund på 60-talet, som tog sitt liv kort efter att han avgått som AUF-ordförande.

FFF- Recount, 2008

Att göra film på vad som hände under valet och röstsammanräkningen i Florida i presidentvalet 2000 låter till att börja med inte som en given idé. Men det här är förvånansvärt spännande och samtidigt lite mardrömslikt.

FFFF Maktens män (»House of Cards« 1990,»To Play the King« 1993, »The Final Cut« 1995)

BBC-serie i tre omgångar om premiärminister Francis Urquarths (Ian Richardson) uppgång och fall som bildade skola för USA-versionen senare. Oerhört elak och stundtals cynisk, men också underhållande och skickligt berättad. Baserar sig på Michael Dobbs böcker, han var en av Margaret Thatchers politiska medarbetare under 80-talet som stabschef.

* * *

Glad sommar!

Nu tar Andra kammaren paus ett tag och laddar batterierna inför valrörelsen samt läser Wigforss 1 - 3. Minst.

Ha en skön sommar!

* * *

Du kan tipsa Andra Kammaren: [email protected]