Andra kammaren

Nyga(M)malt – dock utan kaviar

Text: Fokus | Andra kammaren

Publicerad 2019-04-05

Moderaterna behöver en ny profil och ett nytt idéprogram. Bort med Reinfeldts Nya Moderaterna och in med… ja, vadå?

Profilmässigt står det i alla fall rätt klart. Tillbaka till 90-talet och den ljusblå tid när M låg stadigt på över 20 procent även när Carl Bildt tillbringade mesta tiden på Balkan och Lars Tobisson fick sköta butiken här hemma.

Kort och gott dög då ett ljusblått M utan några exter inblandade.

Och så kom Bo Lundgren. Som ville piffa till den gamla atom-M:et. Lite gult och lite rött i kanterna, och så en starkare blå ton. Det gick som det gick.

Inför valrörelsen 2006 övergav Moderaterna det »atom-M:et«. Det lanserades 1969 när partiet bytte namn från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Loggan ritades av industridesignern Carl Göran Craaford och var från början vinrött, det ansågs starkare som signalfärg, men det ändrades till blått till valet 1973.

Många har slagits av symbolens likhet med det amerikanska kärnkraftsföretaget Westinghouse logotype (fast i deras uppochner som ett W).

När den moderata omprofileringen under Reinfeldt inleddes 2004 gjorde partiet en serie affischer inför Europaparlamentsvalet där delar av rubrikerna gjorts av kaviar.

Det gick åt 13 tuber Kalles kaviar, berättar Johan Westrin i boken »Den moderata bilden«.

Fast Lunarstorm-grundaren Rickard Eriksson kommer med ett mer anrikt förslag till Moderaternas profil:

Hur många krävs för att förnya M? Jo, 12–14 personer

Okey, politiken då? Ett nytt idéprogram ska tas fram under ledning av avgående Europarlamentarikern Christoffer Fjellner och med GP:s nu avgående politiske redaktör Alice Teodorescu som sekreterare. En post som Ulf Kristersson kan det mesta om. På 90-talet var det han som var sekreterare i den idéprogramgrupp som resulterade i »Land för hoppfulla«. En slogan som Ulf återanvände när han valdes till partiledare 2017.

Då liksom nu var det ett stort gäng som skulle kläcka idéerna ihop. Ordförande var Per Unckel. Där satt också Per-Arne Arvidsson, Gunilla Carlsson, Lisbeth Grönfeldt-Bergman, Henrik Hammar, Chris Heister, Thomas Idergard, Anna Kinberg, Erik Langby, Gullan Lindblad, Bo Lundgren, Anne-Marie Nilsson och Sten Tolgfors. Plus att författaren Lars Gustafsson togs in för »ett litterärt gestaltande av resan från gammalt till nytt«.

Arbetsgruppen nu består av Gunilla Carlsson (igen!), tidigare vice partiordförande och biståndsminister, Benjamin Dousa, MUF-ordförande, Nicklas Lundblad, adjungerad professor, KTH (med bakgrund på Google), Maria Malmer Stenergard, riksdagsledamot, Skåne, Johanna Möllerström, associate Professor, George Mason University, Stefan Olsson, regionstyrelsens ordförande, Region Uppsala, Maria Rankka, VD Brunswick Group, Mats Svegfors, tidigare landshövding, Kristoffer Tamsons, trafikregionråd, Region Stockholm och Anna Tenje, kommunstyrelsens ordförande i Växjö, ledamot partistyrelsen.

14+1 då på 90-talet och 12 nu. För förnyelse av moderat politik krävs alltså någonstans mellan 12 och 14 personer.

Eftermälet då? Ja, att döma av ett signerat ex av »Land för hoppfulla« av huvudsekreteraren själv tycks flertalet av den tryckta boken ha förpassats till andra ställen än inom räckhåll i bokhyllan för de ledande moderaterna.

Funderingarna om framtidspolitiken hamnade i stället som bekant rätt mycket i krav på sänkta skatter de kommande åren under Bo Lundgrens partiledarskap. Värvningen av den högprofilerade skribenten Alice Teodorescu beskrivs av en del som ett genidrag. Andra säger att valet av henne är som att stå vid en bensinstation och tanka hyrbilen och inte veta om det är bensin eller diesel man ska tanka.

2011 kom det senaste idéprogrammet. Som i sig skapade rabalder när M presenterade sig som ett parti som »historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat«.

Det blev omskrivningar, men knappast till större idéhöjd.

»Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program, och jag undrar om det inte är där vi så småningom hamnar. Partierna blir kampanjmaskinerier i stället för idéburna rörelser, och valplattformar med åtgärdslistor ersätter de högtidliga programmen«, skrev PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet.

»Det snällaste man kan säga om Moderaternas idéprogram är att det mesta som står där är sant. Problemet är att det inte står något som inte också är trivialt«, skrev Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning.

Idéprogramsgruppen leddes då av riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, Niklas Wykman var »verkställande ledamot«, och övriga var Kent Persson, Örebro, Anna Wiklund, Enköping, Jonas Ransgård, Göteborg, Anna Kinberg Batra (Igen!), Nacka
Hanif Bali, Solna, Jenny Petersson, Halland, Inger Koch, Stockholm, Erik Bengtzboe, Nyköping, Michael Sandin, Staffanstorp och Magnus Sjödin, Sundsvall.

Bara 12 alltså.

Eftermälen till idéprogram (liksom till partiledare) har kanske en del att begrunda i det som sägs i ett närmast filosofiskt stycke i »Land för hoppfulla«. Där skriver den nuvarande partiledaren detta:

Ja, vi får väl se.

Strömningen med Strömmer

Att Gunnar Strömmer utsågs till partisekreterare var ett lyckokast, menar många inom M. Fast den administrativa sidan sägs inte vara hans största tillgång. Så nu växer partisekreteraren eget minikansli.

Juristen Per Claréus har anställs som biträdande kanslichef och ska bistå Moderaternas nya kanslichef Anna Pettersson Westerberg. Elin Ahlmark, i dag samordningschef vid Moderaternas riksdagskansli, blir biträdande kanslichef med ansvar för samordning och administration. Och M:s chefekonom Jesper Ahlgren ska också ingå i kansliledningen.

Och värvar världens kortast sittande kulturminister

I veckan avslöjade Ulf Kristersson att M också ska tillsätta en integrationskommission med politiker och experter som på ett år ska ta fram praktiskt genomförbara reformer

Till kommissionen knyts Mauricio Rojas, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Chilensk flykting och en gång vänsterman, som i höstas utsågs till kulturminister i den chilenska högerregeringen men som blev kvar bara fyra dagar och slog M-kollegan Cecilia Stegös Chilòs tio dagar.

Sjöstedts Falufanfar

Sjöstedt spelar Trump-et.

Hur stöttar man sin lokala partiorganisation när de står inför ett omval? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kom till Falun där omvalet hålls på söndag och spelade… trumpet.

Fast på Facebook-sidan Politik i Falun hittar vi också den lokale V-gruppledarens fråga »Längtar du också till våren?«. Han heter passande nog Patrik Liljeglöd.

Press-Nises skrapade rent på årsmötet

När Stefan Löfvens förre pressekreterare Erik Nises höll i klubban på Borlänge arbetarekommuns årsmöte fanns det ingen…. klubba. Men händig karl reder sig själv och Nises tillgrep en färgskrapa från Biltema. Finansutskottets ordförande Fredrik Olovsson hävdar att han för sin del nyligen använt både hammare och sked.

En annan tung Sörmlandspolitiker, ni vet Göran Persson, brukade helt enkelt använda näven då det inte fanns en klubba. När den socialistiska ungdomsinternationalen IUSY hade kongress på Malta på 70-talet satte Persson skräck i de unga internationalisterna genom sitt stadiga handgrepp och myndiga ordförandeskap. Men ser ni någon politiker irra omkring på biltillbehörsaffären så tipsa gärna om näven. Eller led dem till närmaste extraprissatta gummiklubbor.

Miss i saugan om skatten

När koldioxidskatten infördes I fyra kanadensiska provinser kände de konservativa ledamöterna för att protestera. Spinndoktorerna kommenderade ut sina politiker i Ontario, Manitoba, Saskatchewan och New Brunswick att protestera genom att tanka en sista gång utan särskild koldioxidskatt den 31 mars. Fast de glömde att berätta en viktig sak för Natalia Kusendova, parlamentsledamot från Mississauga i Ontario (inramad i rött). Ska man tanka bilen är det nog bra att ha bilen med sig.

* * *

Fårfarmare bakom V-Werner

Ni minns att vi efterlyste vem som var bisittare till Lars Werner i partiledardebatten 1985 nyligen? Jo, vi fick ett svar. Men nu vet Håkan Carlsson lite mer.

»Kanske har ni redan löst frågan. Bakom Lasse Werner sitter Peter Pettersson. Liksom Lasse W var han från början byggjobbare, från Örebro tror jag, och blev under en period också Vpk:s fackliga sekreterare och som Bo Hammar också en period chefredaktör för partiets tidning Ny Dag. Han var dessutom sekreterare och allt i allo åt Lasse under en period. Har svårt att minnas i vilken ordning han hade de olika uppdragen men la i alla fall politiken på hyllan efter att ha tröttnat på partiets ovilja att driva annat än plakatpolitik.

Blev efter perioden i politiken fårfarmare på Gotland. Av en gotländsk tidningsartikel får man intrycket att inte Peter gillade namnändringen från Vänsterpartiet Kommunister till Vänsterpartiet men som jag minns det var förhållandet det rakt motsatta. Han liksom många andra tyckte att förändringens vind inte blåste tillräckligt starkt för att stå ut med att hänga kvar«, skriver Håkan Carlsson.

Och mycket riktigt: Det kom ett förtydligande efter artikeln: Peter Pettersson, som omskrivs i krönikan, vill lämna följande förtydligande till sitt avhopp:

»Jag lämnade inte partiet i protest mot att det övergav kommunismen. Tvärtom deltog jag i striden på den segrande sidan, Jag lämnade partiet för att namn- och programbytet var en omvändelse under galgen och att kommunisterna i partiet försatte partitidningen Ny Dag, där jag var chefredaktör, i konkurs, som hämnd för det kommunistiska nederlaget«.

* * *

Den perfekta kandidaten

I brexittider har någon kommit på egenskaperna den perfekta kandidaten bör han. Och hans valprogram levereras i musikalisk form.