Årets Oxenstierna: Tydliga direktiv gör konsten fri

Sommaren 2021 gick en skälvning genom den svenska kulturvärlden. På landets kultursidor kunde man sida upp och sida ner läsa att konsten – den var inte fri. Principen om armlängds avstånd från politiken var satt ur spel. Myndigheten för kulturanalys hade då i sin rapport Så fri är konsten konstaterat att det i dagens Sverige äger rum kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt.

Enkelt uttryckt skulle man kunna kalla det för en form av visklek.

Pelle Amberntsson, utredare vid Myndigheten för kulturanalys, såg tillsammans med sina kollegor att politiska önskemål om att integrera mångfald och olika gruppers rättigheter letar sig via statliga regleringsbrev till myndigheter och bidragsgivare ner till enskilda kulturskapare. Som tolkar det som att perspektiven ska införlivas i det konstnärliga innehållet.

Myndigheten följde styrningen genom hela kedjan, och fann att problemen uppdagade sig lite varstans. Ibland återfanns den problematiska styrningen i de politiska direktiven, ibland var det bidragsgivare som tolkade regleringsbrev friskt.

– Oftast handlar det om att man formulerar sig otydligt, både från politikens och förvaltningens sida. Om en bidragsgivare ska integrera mångfald, främja rättigheter eller bidra till hållbar utveckling, vad betyder det konkret? Ska man ställa frågor om det i bidragsgivningen eller inte? Och om man gör det, hur tolkas det av den som söker? 

I utredningen svarade stora grupper av konstnärer och kulturskapare att de avstått från att söka bidrag på grund av kriterier som man upplevt som problematiska, eller att de anpassat innehållet utifrån vad de upplevt efterfrågats. Konstnärers ekonomi kan öka viljan att vara till lags, snarare än att vara obekväm.

– Generellt är det yrkesgrupper som är väldigt beroende av offentliga bidrag. Och det kan då finnas tendenser att man är extra lyhörd för olika signalord, säger Arnberntsson.

Uppdraget att utreda frågan fick myndigheten av dåvarande kulturminister Amanda Lind (MP). Men den problematiska styrningen är ingen enskild regerings fel, påpekar Pelle Amberntsson. Kulturpolitiken har sedan 70-talet byggts på med sekundära mål, vad kulturen kan bidra till och integrera på olika vis.

– Forskningen pratar om en sedimentering i kulturpolitiken, att det blir lager på lager med förväntningar av vad kulturen ska bidra med. Det finns skäl att fundera över vad som kan plockas bort, och vad som ska vara kvar. 

En offentligt finansierad kulturpolitik är alltid sårbar för styrning, säger Pelle Amberntsson. Men all kulturpolitisk styrning är inte av ondo, tillägger han. Ett av de viktigaste målen för kulturpolitiken är att alla ska ha möjlighet att ta del av konst och kultur. Att det inte ska bero på var man bor, eller vilken socioekonomisk bakgrund man har. 

– Men arbetet för delaktighet får inte riskeras att tolkas som att man efterfrågar vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet.

Ett sätt att undvika problematisk styrning skulle kunna vara att ha mer öppna bidragsblanketter för kulturskaparna.

– Där den konstnärliga visionen får stå i centrum. Sedan är det fullt rimligt när man delar ut bidrag att titta på hur fördelningen ser ut mellan kvinnor och män, och över landet. Men ansvaret för olika samhällsproblem ska inte tryckas ner på de enskilda kulturskaparna, om man vill att kulturen ska vara fri.

***

Årets svensk: Kammaråklagare Paulina Brandberg är årets svensk

Årets svensk – kultur: Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap och författare till ”Dante - den förste författaren”

Årets svensk – ekonomi: Håkan Samuelsson, VD Volvo Cars

Årets svensk – miljö: Gustav ”Rävjägarn” Bergström, generalsekreterare för Rivningsraseriet

Årets svensk – innovation: ABBA, skapare av abbatarerna

Årets parlamentariker: Nooshi Dadgostar, partiledare Vänsterpartiet

Årets Oxenstierna: Pelle Amberntsson, utredare på Myndigheten för kulturanalys